Cardiff 0 - 1 Portsmouth (FA-cup)
Efter 58 långa år har Portsmouth tagit en engelsk titel. Cardiff bjöd på starkt motstånd i finalen, men det var Portsmouth som hyfsat rättvist vann med matchens enda mål.
MATCHFAKTA
Cardiff (4-4-2 från höger): Enckelman - McNaughton, Johnson, Loovens, Capaldi - Rae (Sinclair, 88), Ledley, McPhail, Whittingham (Ramsey, 60) - Parry, Hasselbaink (Thompson, 70). Oanvända: Oakes, Purse.
Portsmouth (4-5-1 från höger): James - Johnson, Campbell, Distin, Hreidarsson - Utaka (Nugent, 70), Pedro Mendes (Diop, 77), Diarra, Muntari, Kranjcar - Kanu (Baros, 88). Oanvända: Ashdown, Pamarot.
Varningar: Hreidarsson, Kranjcar, Diarra (alla Portsmouth)
Domare: Mike Dean
Publik: 89874, inklusive undertecknad
MATCHRAPPORT
Cardiff mot Portsmouth utvecklades till något av en landskamp mellan Wales och England. Cardiff fick dispens att gå in i UEFA-cupen vid seger trots att man gick in i FA-cupen under premissen att en eventuell seger inte skulle ge UEFA-cupspel då walesiska lag inte får representera England i Europa. Dessutom skulle den walesiska "nationalsången" spelas före match trots att FA-cupen ju är en engelsk cup. Precis som vid en landskamp buades det först från engelskt håll under Cym Rhondda, och sedan från walesiskt håll under God Save the Queen.
Harry Redknapps lag hade vunnit knappt mot fyra seriekonkurrenter till Cardiff och nu skulle det bli tufft igen. Cardiff hade slagit ut Middlesbrough komfortabelt och i en final, med inget att förlora, kunde allt hända. Portsmouth startade med en 4-5-1-uppställning med Kanu flankerad av Utaka och Kranjcar. Ett klokt val av Redknapp då denna formation har varit effektiv på större planer den här säsongen.
Jag hade en förhoppning om att Portsmouth skulle ta tag i taktpinnen den här gången, men istället valde man (eller tvingades till?) en mer avvaktande strategi. Matchen var knappt två minuter gammal när Sol Campbell blev överspelad, men James kom till undsättning och kunde avvärja Paul Parrys friläge. Tio minuter senare frispelades Parry av Joe Ledley, men återigen var James ute och skar av vinklarna. Cardiff inledde starkt och Portsmouth hade lite problem med den direkta spelstilen.
Portsmouth kom efter hand in i matchen med sitt metodiska passningsspel. Första målchansen för favoriterna kom i den femtonde minuten när Enckelman nästan orsakade ett baklängesmål. Sylvain Distin fick bollen något bakom sig och Cardiff kunde avvärja.
I den 22:a minuten kom matchens finaste kombination. Hreidarsson drev upp bollen och gav den till Muntari som fann Kanu i straffområdet. Den felvända nigerianen vek sin stora högerfot runt bollen, vände bort Loovens elegant och rundade Enckelman innan han till Cardiff-fansens stora förtjusning placerade bollen i stolpen och ut.
Missen kunde varit kostsam, för fem minuter senare var Cardiff nära ett ledningsmål. Roger Johnson nådde högt på ett inlägg och nickade ohotad tätt utanför James vänstra kryss. En klar markering till Portsmouth att Cardiff inte tänkte överlåta initiativet.
Men Portsmouth fortsatte äta sig in i matchen med sitt passningsspel. Pedro Mendes fick på en kanon från distans, men med sikten klar kunde Enckelman greppa bollen enkelt. Det kunde han inte göra fem minuter senare och denna gång skulle hans misstag resultera i ett baklängesmål.
John Utaka gled förbi Tony Capaldi och slog ett lågt inlägg mot första stolpen. Enckelman kunde inte hålla i bollen varpå en påpasslig Kanu slog in bollen i det tomma målet. Portsmouth hade tagit ledningen och med den fantastiska statistik laget haft den här säsongen i matcher man gjort första målet i förstod man att Cardiff hade rejäl uppförsbacke. Det här var 22:a gången Portsmouth gjorde 1-0 och vid samtliga 21 tidigare tillfällen har detta inneburit seger.
Cardiff lät inte detta faktum nedslå dem. En kvittering innan halvtid skulle ge dem ett övertag igen, och det var också nära att den kom. James missbedömde en hörna och knockade Hreidarsson samtidigt som han slog bollen till Loovens. Holländaren tog emot och lyfte in bollen i nät över två försvarare. Kvitteringen dömdes dock bort sedan domaren sett en hands på Loovens. Korrekt dömt av domaren som också hade kunnat blåsa för huvudskadan på Hreidarsson. Den senare reste sig och kunde slutföra matchen med svullnader kring käken och ögat.
Portsmouths försvar hade agerat lite darrigt vid några tillfällen i första halvlek. Främst hade Campbell och Johnson problem med positionsspelet i samband med Cardiffs spelvändningar. I andra halvleks inledning fortsatte problemen, och Cardiff-Johnson var nära att nicka in kvitteringen efter en frispark.
Men efter denna målchans började Portsmouths spel att se allt mer stabilt ut. Två minuter efter Johnsons nick kombinerade Kranjcar och Diarra snyggt på vänsterkanten. Den senare hittade Kanu i straffområdet, men Loovens kunde styra undan anfallarens felträff till en hörna. Lite flyt hade backen där, då både en hands och ett självmål var nära.
Portsmouth kontrollerade nu matchen och det syntes att Cardiff-spelarna vägde lite för lätt. Ibland var det positivt för Mike Dean blåste gärna frispark för Yakubu-liknande fall, men i Portsmouths straffområde dominerade Premier League-spelarnas fysiska styrka. I kontringsspelet imponerade den nyinsatte Nugent med sina löpningar och sin bollkontroll. Cardiffs avslut blev allt färre och allt mer desperata. En av de bättre chanserna fick Loovens, men hårt uppvaktad blev han nick lös och besvärade inte James.
Med fem minuter kvar gav sig Distin ut på en sedvanlig genombrytning med boll. Han bröt bollen vid mittlinjen, drev den framåt och fintade bort en försvarare innan han fick bollen aningen för långt ifrån sig och tappade den över kortlinjen. Synd på ett bra initiativ.
En minut före full ordinarie tid presterade Cardiff det som hade kunnat ge förlängning. Under en kort period var Portsmouth tungt tillbakapressat och både McPhail och inhoppande Thompson sköt från nära håll. Heroiskt försvarsspel av Distin och Johnson fredade dock Portsmouths mål, men lite tur hade Portsmouth där då det såg ut som att bollen träffade Johnsons arm.
Cardiff hade gett allt och ett par av deras spelare fick kramp i slutskedet. När klockan tickade upp mot 94 minuter och Portsmouth hade bollen under kontroll på mittplan bestämde sig Mike Dean för att matchen var över, och Portsmouths kurva kunde äntligen jubla.
Triumfen är naturligtvis stor för alla fans, men kanske är den allra störst för Emma Smith, 89. Hon hade sett Portsmouth i varenda FA-cupmatch för 69 år sedan, men missade finalen då hon väntade sin dotter. I lördags var hon på plats sedan dottern fixat en finalbiljett. I tider när allt fler biljetter går till sponsorer och människor som inte är riktiga fotbollssupportrar känns det så rätt att en äkta supporter får se sitt lag vinna på Wembley efter så lång väntan.
