-
-

Portsmouth 3 - 2 Blackburn

Efter ytterligare en tappad 2-0-ledning såg det ut som att det i bästa fall skulle bli en poäng för Portsmouth, men turen var på hemmalagets sida denna gång. Blackburn var större delen av matchen det bättre laget, men några nyckeldomslut i andra halvlek gick Portsmouths väg.

Den stora frågan inför gårdagens match var från vårt perspektiv huruvida Portsmouth skulle kunna repa sig efter stormatchen, och poängtappet, mot Milan i torsdags. Med den fysiska och framför allt den mentala utmattningen som följde matchen hade Tony Adams några nyckelbeslut att fatta inför matchen. Skulle Kanu och Crouch få nytt förtroende tillsammans? De spelade bra mot Milan och Kanu har ett bra facit mot Blackburn. På mittfältet var det frågan om Kranjcar skulle få chansen från start till följd av sin skada för att få lite kreativitet där, samt om Davis skulle kunna ta en plats istället för någon av Bouba Diop och Hughes, även de var väldigt bra mot Milan.

Det blev två förändringar. In kom Defoe som ersättare för Kanu och något överraskande Pamarot som ersättare för den formstarke Kaboul. Den senare hade skadat sig på träning innan match, och detta skulle visa sig vara det största avbräcket. Portsmouths försvar andades osäkerhet hela matchen. Pamarot kom helt fel in i den och Distin visade inte heller upp någon säkerhet. Helt plötsligt kändes det som om man höll på Newcastle. Darrig backlinje och sena poängtapp.

Efter en bra inledning av hemmalaget, där Little hade bränt ett fritt skottläge från fem meter, stod det klart att Portsmouth skulle få det allt annat än lätt. Portsmouth fick inte något flyt i spelet under den första halvleken och när man väl kom fram till bra lägen var sista passningen inte tillräckligt bra. Man hade bra fart på vänsterkanten och på högerkanten stod Johnson för ytterligare en bra insats, men avståndet mellan mittfält och anfall var för stort halvleken igenom.

Istället var det Blackburn som skapade det mesta av det bästa. Bara minuten efter Littles miss skarvade Crouch en hörna i egen stolpe. Santa Cruz var sedan nära ett ledningsmål efter att ha frispelats av McCarthy, och Warnock sköt över i ett läge där det var klart lättare att träffa mål.

Portsmouths andra chans kom ett par minuter innan pausvilan. Belhadj och Traoré kombinerade framgångsfullt, men Crouch kunde inte få sin nick på mål. Ett ovanligt svagt avslut. Efter en svag första halvlek innehållande ett par riktigt vassa målchanser stod det 0-0 och Fratton Faithful var ovanligt tyst. Portsmouth behövde få fram mittfältet lite mer och följdaktligen blev Adams drag att sätta in Kranjcar och ta ut Little.

Det blev genast bättre fart på Portsmouth som under en femtonminutersperiod spelade en fotboll som vi kände igen. Blott tre minuter in på den andra halvleken slog Johnson ett perfekt inlägg som Crouch nickade in vid stolproten. Ett fint nickläge hade han missat, men han skulle inte missa två. Crouch tog ledningen i den interna skytteligan med sitt åttonde mål för säsongen.

Han fick dock inte behålla den speciellt länge. Fem minuter senare serverade Kranjcar Defoe. Resten skötte Defoe på egen hand. Han fintade sig enkelt förbi Samba och lade bollen vid sidan om Robinson med vänstern. 2-0 till Portsmouth och kvitterat i skytteligan.

Nu var det frågan om man skulle försöka hålla ledningen för en gångs skull eller gå för ett tredje mål. Trots allt var det närmare fyrtio minuter kvar av matchen, alldeles för lång tid för att det inte skulle bli osannolikt nervöst. Men Blackburn är inte Milan, försökte man intala sig. Visst, det låg något i det, men Portsmouth skulle återigen lyckas tappa en 2-0-ledning.

Minuterna efter målet såg det dock inte ut som det. Portsmouth fortsatte trycka på och hade ett par halvchanser. Efterhand kom Blackburn in i matchen, men det var fortfarande Portsmouth som var vassast. Det var då som Ince valde att göra sitt första byte. Ut gick McCarthy, som varit bra under första halvlek, men osynlig så långt i den andra, och in kom Derbyshire.

Bytet visade sig vara synnerligen lyckosamt för det dröjde inte mer än en halv minut innan Derbyshire hade hamnat i målprotokollet. Portsmouths försvar uppträdde svagt där, men i själva verket var det märkligt att det tog så lång tid för Blackburn att utnyttja det darriga försvarsspelet.

Nu började nervositeten sprida sig över läktarna och ner på planen. Traoré slog en bakåtpassning till hörna. Blackburn fick ytterligare en hörna, och pressen ökade på hemmalaget. Precis som för hemmalaget gick det fem minuter mellan Blackburns båda mål. Tugay, känd för sitt vassa skott, tilläts promenera från mittlinjen med bollen till straffområdeslinjen varifrån han sköt in 2-2 vid James högra stolprot. Svagt igen av ett paralyserat hemmaförsvar.

Kanu ersatte Crouch för att öka chanserna att hålla i bollen när den kom upp till anfallarna, men nu handlade det om att få tag på bollen över huvudtaget. Pedersen hade en boll inne bara minuten efter kvitteringen, men denna gång var Derbyshire på tveksamma grunder bedömd som offside.

Det krävdes något extra för att tända hemmaspelare och hemmafans. Johnson försökte överträffa sitt drömmål från förra helgen när han upptäckte att Robinson var långt ute. Hans skott från mittlinjen landade dock på nättaket. I andra änden hamnade bollen i målet för fjärde gången, men Halsey hade hittat en foul på James som ingen annan hade sett. Blackburn blev där bestulna på ett ledningsmål, vilket kändes synnerligen orättvist om man tänker på det mål som Manchester United gjorde på Ewood Park för några veckor sedan.

Med kvarten kvar ersattes Traoré av Davis i ett försök att få mer löpstyrka på mittfältet. DEt var ett byte som skulle betala sig omgående. Kranjcar gick ut till vänster och Bouba Diop fick en ny utgångsposition ute till höger. Från denna satte han fart i en kraftfull löpning snett inåt i banan varpå han avfyrade ett stenhårt skott som Robinson tvingades lämna retur på. Bollen hamnade hos Davis som tog emot och drev framåt innan han iskallt chippade bollen över målvakten.

Resten av matchen var en enda lång och nervös väntan. Om publiken var nervös vid 2-1 var det inget mot vad de var nu. Blackburn tryckte på i jakten på ett kvitteringsmål. Portsmouth, som tappat sent mot Fulham, Wigan, Hull och Milan föll tillbaka. James fumlade, men fick tag på bollen till slut. Nelsen sköt över från straffpunkten. Med 92 minuter spelade fick gästerna en frispark, men Emerton slog den svagt och Defoe kunde springa ut med bollen till hörnflaggan. Och den här gången lyckades man hålla kvar bollen tillräckligt länge för att hålla undan. Segern var inte helt rättvis och Portsmouth hade både linjeman och huvuddomare på sin sida. Kanske var det känslan av att man hade flyt som gav den där extra energin som krävdes för att vinna matchen. Tre poäng var viktigt med tanke på det stundande programmet med bland annat matcher mot Wolfsburg och Heerenveen.

Avslutningsvis passar jag på att välkomna vårens Play Off-finalister Bristol City till Fratton Park. Turneringen som det gäller är förstås FA-cupen som Portsmouth tänker försvara för att försöka bräcka sitt eget rekord på sex raka säsonger med bucklan på Fratton Park. Denna gång utan ett världskrig tack.