Gillingham 1 - 1 Portsmouth
Portsmouth tappade ytterligare en gång poäng mot Gillingham och i januari. Dessutom återigen från en ledning, vilket varit återkommande denna säsong. Trots det är en kvalplats klart inom räckhåll.
Jag skrev om en stor käft och kagge i Gillinghams dugout. Steve Evans är en rolig karaktär. Framstår som trevlig och artig i intervjuer, men det är Mr Hyde när det är match. Vi skulle behövt en bild i bilden, en Steve Evans cam, för bästa möjliga underhållning. Nu fick vi hålla tillgodo med klassisk brittisk sparka och spring-fotboll och ett bortalag som försökte spela sitt spel.
Kenny Jackett chockade alla med att peta Craig MacGillivray och istället satsa på unge Alex Bass. Mac gjorde två tveksamma ingripanden senast, men är inte heller hjälpt av Sean Raggett som bevisligen inte håller på den här nivån. Bass inledde med en stark räddning på ett hårt närskott efter att hans försvar låtit ett halvlångt inkast studsa i straffområdet.
Efter en tempostark inledning av Gillingham tog Portsmouth över och kontrollerade det lilla som gick att kontrollera. Gillingham chansade med allt och hoppades på tur med studs och Raggett och när de hade det skapades halvchanser.
Gareth Evans, i en central position istället för den ytterroll jag föreslog i införrapporten, var bäst framåt i Portsmouth. Han hade första chansen efter att hemmalagets målvakt missat en utboxning, men kom att revanschera sig med att stå i vägen för Evans avslut i andraläget. Marcus Harness testade också Jake Bonham utan att få till det. Sedan var det nära med ett skott som träffade en försvarare innan bollen rensades undan framför mållinjen.
Det var Evans som gav gästerna ledningen i den 36:e minuten sedan Bass utspark skarvats vidare av Ellis Harrison och Ronan Curtis till Harness som med en smart diagonallöpning kom runt till vänster i straffområdet. Hans låga inlägg möttes av Evans som satte upp bollen i nättaket, varpå målskytten smått ikoniskt ställde sig framför bortaklacken som fyllde hela övre halvan av den taklösa kortsidan.
Gillingham var nära en kvittering när Stuart O'Keefe tråcklade sig igenom till höger i straffområdet och sköt via ribban och ut. Det såg dock ut som att Bass hade tagit ett lägre skott. 0-1 i paus tack vare Jacketts två taktiska drag och trots Raggett, som gång på gång kom snett i luften och antingen missade bollen, eller tog boll samtidigt som han klättrade över minst en motståndare.
Efter första halvlek hade jag fått nog. Gillingham spelar ingen rolig fotboll. Skicka iväg långt, gå in på kropp och gå omkull vid lätt kontakt. Det går inte att spela bra mot sådan skräpfotboll.
Andra halvlek var mindre intensiv till en början med ett bättre hemmalag. Portsmouth tycktes backa hem eller tryckas tillbaka och jag kan tänka mig att en osäkerhet växer i bortamatcherna i brist på ledarskap i mittförsvaret. Det är ju lite synd att Jackett valde Raggett när Jason Pearce öppnade upp för en hemkomst i somras. Bass hade det svettigt och gjorde det bra, med en fin räddning på ett hårt distansskott som kronan på verket.
Gillingham tryckte på och Portsmouth stack upp. Tom Naylor kom aningens försent på ytterligare en svag utboxning av Bonham och Harrison skarvade en hörna precis utanför krysset. Men Gillingham kom att kvittera rättvist efter att en dålig hörna inte rensats undan tillräckligt. Inhopparen Alex Jakubiak fick bollen i andravågen efter att Christian Burgess gått bort sig och med lite tur kunde han vinna ett motlägg med Harrison och skicka in 1-1.
Jackett, som borde ha agerat tidigare, särskilt med tätt matchande och trötta ben, skickade in Oliver Hawkins och John Marquis utan resultat. Hawkins fick alla domslut emot sig helt felaktigt för att han var för nära straffområdet och matchen var aldrig nära att avgöras åt något håll. Helt rättvist med lika, ett fall framåt för Portsmouth, men långt ifrån vad vi förväntar oss av denna trupp. Och som följd av det även långt ifrån vad som krävs för att konkurrera i andradivisionen.
Oavsett varför Portsmouth backar hem och tryck byggs upp är det frustrerande att se att inget görs åt det. Inga byten och inga direktiv, bara armarna i kors. Portsmouth tappade en ledning igen och det betyder totalt 18 tappade poäng från ledningar. Tre poäng har tagits från underlägen, men två av dessa i matcher där laget vänt ett underläge till ledning, som sedan tappats till kryss.
Domaren var usel för den här nivån och var konstant oberäknelig. Bland annat tillät han Raggett att klättra över tre motståndare i eget straffområde för att nicka undan, men när samme spelare blev inbackad i av en anfallare på mittplan blev det frispark emot. Det verkade som att ju närmare straffområdet desto troligare att domslutet skulle gå försvararens väg. Dock fick Gillingham mer av frisparkskakan, 19 mot elva, och det är klart att på något undermedvetet plan kände domaren sig nog ansvarig för Steve Evans hälsa, illröd i ansiktet från första duell som han var. Å andra sidan hade nog hemmalaget samlat ihop till en straff om domaren varit konsekvent med bedömningen av luftduellerna. Det hade förstås inneburit att Gillingham fått bra betalt av taktiken att söka upp kroppen först för att sedan kämpa om bollen, vilket i sig inte borde vara tillåtet.
Nåväl, historiskt sett är väl en poäng mot Gillingham i januari något vi kan räkna in som en positiv anomali. Det är trots allt bara en poäng till kvalplats med en match mindre spelad än sexan. Nu ser vi fram emot lite cup och lite kittlande rykten.
Gillingham (4-1-2-1-2): Bonham; Fuller, Ehmer (k), Tucker, Ogilvie; Jones; O’Keefe (Marshall 70), O’Connor; Lee; Mandron (Jakubiak 70), Hanlan
Pompey (4-2-3-1): Bass; Bolton, Burgess, Raggett, Walkes; Naylor (k), Close; Harness, Evans (Hawkins 83), Curtis; Harrison (Marquis 83)
Domare: Alan Young
Publik: 5724 (1180 gästande)
