Inför Bolton - Portsmouth
Portsmouth reser till Bolton för att försöka sig på något man sällan klarat i seriespelet, nämligen ta tre poäng på bortaplan. Bolton å andra sidan söker snabb revansch för storförlusten i Lincoln i tisdags.
Det var en märklig match senast. Portsmouth hade fullständig kontroll över Wimbledon som verkade väldigt frågande så fort som de nådde offensiv planhalva. Det var en sådan där match som man brukar säga att om bara första målet kommer blir det proppen ur, men så skedde inte. Vi har sagt det om Gillingham hemma och Wimbledon borta, där stolpen och ribban hindrade det förlösande målet, men nu när det kom blev det ändå en knapp seger. Nu såg det förvisso ut som att laget skulle snabbt öka på till 2-0 då en ganska tung press följde efter målet. Wimbledons taktik var dock tydlig. Det handlade om att vara kvar i matchen så mycket som möjligt och det var alltid någon i fembackslinjen som var i vägen. Och så, från ingenstans, kom kvitteringen. Wimbledon behövde anfalla exakt en gång för att komma tillbaka in i matchen och det räckte med att James Bolton kom fel för att en kedjereaktion skulle ske. Sean Raggett fick bära hundhuvudet och det var säkert orättvist av mig och andra att ge honom skulden för kvitteringen, men det var så det såg ut vid en första anblick och vi hade väl redan projicerat ett försvarsmisstag på honom före matchen.
Kenny Jackett såg något annat. Att Bolton inte var där han skulle vara och ersatte honom med Brandon Haunstrup. Än viktigare var förstås bytet av Andy Cannon mot John Marquis, för det var den senare som kom att hitta luckan mellan mittbackarna för att med en känslig nickskarv avgöra matchen. Det var ytterligare ett mål gjort inifrån målområdet för Marquis. Sju av åtta har kommit från nära håll och det åttonde kom på straff mot QPR.
Nu är det alltså dags för jumbon Bolton, ett lag som inte hade legat sist om de inte hade hamnat i tvångsförvaltning, men med tanke på hur nära det var att de liksom Bury skulle blivit uteslutna känns tolv poängs avdrag ganska lugnt. Faktum är att så snart som man kunnat börja värva spelare spottade man upp sig. MK, Tranmere och Southend är sämre om vi beaktar de senaste 15 matcherna, där 16 poäng spelats in. Men tar vi de senaste fem matcherna är historien en annan och där är det bara topplagen Wycombe och Peterborough som är sämre med en respektive två poäng. Boltons två kryss togs tack vare 0-0 i Sunderland och 1-1 hemma mot Shrewsbury, varefter försvaret började läcka betänkligt och med elva insläppta på de senaste tre matcherna är det inte svårt att lista ut vart managerns fokus kommer att ligga.
Att laget förlorade med 5-1 i Lincoln i veckan betyder förstås att det kommer att bli hemmaseger med matchens enda mål om vi frågar våra medsupportrar. Det är givet. Frågan är vilket annat resultat som hade fått samma supportrar att tro på bortaseger, hade Bolton vunnit mot Lincoln hade de varit i alldeles för bra form för att kunna stoppas. Men det är klart att Bolton är ett annat lag hemma också. 15 av de 19 poängen har tagits på University of Bolton Stadium, och det är en arena Portsmouth inte firat några större triumfer. Två 0-1-segrar på Premier League-tiden kan vi dra fram i varje fall, där den ena kom efter att El Hadji Diouf spottat matchvinnaren Arjan de Zeeuw i ansiktet och den andra efter ett solklart offsidemål av Lass Diarra. Senaste mötet var för tio år sedan och då såg Aruna Dindane till att det blev 2-2.
Boltons trupp fick ju bli ganska hastigt sammansatt efter flera veckors spel med ett starkt juniorbetonat lag. Vi känner till problematiken från Portsmouths första säsong i League 1 efter nedflyttningen från the Championship då Michael Appleton och sedan Guy Whittingham fick hantera kontrakten på månadsbasis. Riktigt samma turbulens är det inte i Boltons trupp, Portsmouth hade mer än 50 spelare totalt den säsongen, men det är i varje fall en brokig trupp som tappert kämpar i varje match. Försvaret har dock en tendens att rasa ihop då och då. Keith Hill hade konsekvent spelat 4-4-1-1 en tid innan det blev ändring inför bortamatchen mot Rochdale. Då ställde laget upp med 5-3-2 varpå det blev 4-1-4-1 borta mot Lincoln. Avsaknaden av vänsterbackar sedan Adam Chicksens kontrakt gick ut efter Rochdale-matchen gör nog att Hill väljer en konventionell fyrbackslinje. Daryl Murphy är den långe forwarden att se upp med. Med sina sju fullträffar har han gjort mer än en tredjedel av lagets mål och fyra fler än tvåan Joe Dodoo i den interna skytteligan.
Portsmouth har ju två riktigt platta fall på bortaplan i seriespelet bakom sig. Först förlust med 4-1 i Accrington, och sedan med 3-1 i Milton Keynes. Det har inte stämt utanför ön hittills, men kanske har det vänt nu. Cupsegrarna med 1-2 mot Fleetwood och Walsall ingjuter säkert lite självförtroende i truppen och med Cameron McGeehan och Steve Seddon finns det en bättre balans i laget. Annars är formen relativt god. Över femton matcher är det bara Rotherham och Oxford som är bättre, även om 26 poäng på dessa knappast kan ses som bra nog. Tvåpoängssnittet har man i varje fall upprätthållit på de senaste tio matcherna och tar vi samtliga tävlingar är det två förluster på de 18 senaste matcherna. Vinst i två av tre av dessa matcher ligger över lagets snitt över hela säsongen där 19 av 35 matcher har vunnits, och tar vi Jacketts siffror sedan han tog över noterar vi en vinstprocent på över 50. Det är lätt att glömma när han står där med armarna i kors efter ett insläppt mål.
Gästerna saknar alltjämt några spelare, men Jackett har Jack Whatmough och Ryan Williams tillbaka och mot Wimbledon gjorde Haunstrup comeback. Ross McCrorie, Lee Brown och Bryn Morris är kvar på skadelistan, medan Brett Pitman förhoppningsvis är frisk igen. Nu är just Pitman en bit från startelvan och kanske får han inte heller plats på bänken med tanke på att Ellis Harrison är klart förstaval som nia och bakom honom står det mellan Marquis, Cannon och Gareth Evans, om McGeehan fortsätter bredvid Tom Naylor. I och med McCrories stundande comeback verkar det som att det inte blir något med Barnsleys Dimitri Cavaré, och därmed lutar det åt att Bolton startar mot Bolton. Trots allt var Wimbledon-matchen ett undantag och högerbacken har varit ganska bra ett tag, och dessutom var det han som serverade Pitman inlägget till segermålet i mötet på Fratton Park.
Det blir en tuff match. Bolton har kanske inte levererat så himla bra resultat mot de bättre lagen, men jämförbara på bortaplan är kanske Fleetwood, som fick stryk borta mot Bolton med 2-1. Sunderland och Oxford har kryssat på University of Bolton Stadium medan de flesta målmässiga rasen kom innan man kunde värva spelare. Portsmouth behöver höja sig ett snäpp generellt för att bli en klar utmanare om en uppflyttningsplats och det gäller även specifikt för denna match för att få med sig tre poäng. Det finns absolut kapacitet för det även om vi ännu inte sett tillräckliga bevis. Det kan vara så att McGeehan, balansen i och med Seddon på vänsterbacken och ökat självförtroende hos Raggett gör den lilla skillnaden. Samtidigt är det sannolikt att Bolton höjer sig efter storförlusten i veckan och om de gör det behöver Portsmouth spela minst så bra som mot Wimbledon.
Tittar vi på det rent rationellt finns det inga hinder för Portsmouth att bli den uppflyttningskandidat som vi förväntar oss att laget ska vara, men fotbollen är förstås inte rationell. När det är sagt tycker jag att följande elva ser väldigt bra ut: Alex Bass - James Bolton, Christian Burgess, Sean Raggett, Steve Seddon - Cameron McGeehan, Tom Naylor - Marcus Harness, Andy Cannon, Ronan Curtis - Ellis Harrison.
