Gerrie Mühren - En dold legend har gått ur tiden
Gerrie Mühren har avlidit, 67 år gammal. En riktig Ajax-legend som aldrig fick det stora erkännandet internationellt. Det här berättelsen om den lille pojken från den gamla fiskarbyn och en ikonisk aktion han gjorde mot Real Madrid.
Beskedet nådde allmänheten strax efter lunchtid idag den 19 september. Gerrie Mühren har avlidit. 67 år gammal. Världen har inte stannat, men den har förlorat en underskattad fotbollsprofil. Men Gerrie Mühren kommer alltid minnas, han säkrade en plats i fotbollshistorien för längesen. Hur han gjorde det återkommer jag till.
Gerrie föddes i Volendam den 2 februari 1946 och växte upp i efterkrigstidens Holland. Fem år senare föddes hans lillebror Arnold, som blivit mer känd då han spelade i England och slog krossbollen som Marco van Basten gjorde sitt fantastiska volleymål på i EM-finalen 1988. Gerrie, eller Gerardus Dominicus Hyacinthus Maria Mühren som han egentligen heter (den holländska kreativiteten fortsätter vid namngivning…), blev aldrig en kändis, och det ville han inte vara heller.
Gerrie och Arnold växte upp i Volendam, som århundranden tidigare varit en fiskarby, men med tiden lagt av med fisket och istället blivit känt för två saker: Det är den enda helt katolska platsen i Holland (som ett arv av spanskt influens) och den har producerat ovanligt många kreativa människor. Hollands mest kände gitarrist (det finns en sådan) Jan Akkerman bor där, två av Hollands mest kända band, Band Zonder Naam och The Cats är därifrån (de senare har släktband till bröderna Mühren) och fotbollsspelare. Förutom bröderna Mühren är också Wim Jonk, stjärnmittfältare i Ajax och senare Inter på 90-talet, nu chef över ungdomssektionen i Ajax härifrån.
Som många holländska fotbollsspelare både tidigare och senare växte Gerrie och Arnold upp med att spela fotboll på gatan. Oftast med tennisbollar eftersom fotbollar var dyra. Arnold säger i Brilliant Orange (David Winner) att spelet på gatan gav dem bra balans då de inte ville ramla på den hårda marken och tennisbollarna tränade upp deras teknik. Två av brödernas definierande egenskaper på planen.
Bröderna började spela i FC Volendams pojklag, och vid 19 fick Gerrie debutera i a-laget. Han gjorde sig känd som en mycket lovande teknisk mittfältare med en vass vänsterfot. 1968, när han var 22, värvades han till Ajax.
I Ajax blev han snabbt en viktig kugge i startelvan till vänster på mittfältet bredvid Johan Neeskens och Arie Haan. Med sitt spelintellekt och sin teknik var han som klippt och skuren för Totalfotbollen. Hans samarbete längs vänsterkanten med vänsterbacken Ruud Krol och vänsteryttern Piet Keizer var legendariskt och de måste ses som en av de bästa kanterna som någonsin formerats. Rörelsefriheten i spelsystemet innebar att spelarna förväntades obesvärat skifta positioner med varandra, och detta var Krol-Mühren-Keizer experter på. Som Krol förklarar i Brilliant Orange, om han trycker fram i en 70-meterslöpning föll Gerrie tillbaka till platsen Krol lämnat och Keizer till Gerries så att istället för en 70-meterslöpning fram och en tillbaks blev det istället 20-meters-löpningar tillbaka i intervaller när spelarna återigen bytte positioner med varann. Det sparade energi och inga luckor gavs bort.
Gerrie gjorde 54 mål på 220 matcher i Ajax. Han var med om att vinna tre ligatitlar och tre cuptitlar, och alla tre av den trio Europacup-titlar klubben vann i början av 70-talet.
Den 25 april 1973 gjorde Gerrie en sak som av vissa kallats punkten då Ajaxs legendariska 70-talslag nådde sin absoluta topp, när respekten för dess förmåga var så oerhört stark att motståndarna knappt vågade sig på dem. Det var semifinal i Europacupen. Platsen var Bernabeu-stadion. Ajax hade vunnit det första mötet mot Real Madrid hemma i Amsterdam två veckor tidigare med 2-1 efter mål av mittbacken Barry Hulshoff och Ruud Krol. Returmöte på Bernabeu-stadion inför 110.000 hostila spanjorer. Ajax spelade i helröda bortaställ mot Reals klassiska vita.
Matchen var Ajaxs, precis som hemmamötet var. Tidigt i den andra halvleken gav Gerrie Ajax ledningen. Men det var inte där zenit nåddes, det kom lite senare i matchen. Högerbacken Wim Suurbier svepte en hög krossboll över till Gerrie som befann sig några meter in på Reals planhalva, snett till vänster framför mittcirkeln. Gerrie tog elegant ner bollen med sin vänsterfot. Och jonglerade med den en gång. En till. En till. Sedan dämpade han elegant ner bollen med sin vänsterfot och slog sedan en passning ut till Ruud Krol som kommit på överlappen utanför honom. Sekvensen varade i några få sekunder men den sade så mycket. Den representerade några av Totalfotbollens grunder: Stilfullhet, teknik och intelligens. Gerrie fick göra den helt oattackerad. Ingen Real-spelare vågade sig ens närma sig. Den tidigare hostila publiken ställde sig upp och applådera. Det kan ha sett nonchalant ut, men Gerrie har efteråt insisterat på att han gjorde det helt enkelt för att spilla tid medans han väntade på att laget skulle hinna flytta upp sina positioner. Gerrie Mühren fortsatte som vanligt, men han hade varit på toppen av världen för en stund.
Gerrie spelade inte VM 1974. Hans yngsta son var sjuk och trots att både hans fru och far insisterade på att han skulle åka stannade han hemma. “Familjen kommer alltid först för mig. Jag har aldrig ångrat mitt beslut” sa han långt senare. Det beslutet säger mycket om Gerrie som person, ödmjuk och helt utan det uppblåsta egot som ackompanjerar många fotbollsspelare. Han berättar i Brilliant Orange att en läkare en gång bad om hans autograf men att Gerrie istället bad om läkarens autograf. “Det är bara tur att vi kan spela fotboll. Om det inte vore för publiken skulle vi inte kunna försörja oss på det, vi skulle inte kunna se hur bra vi var. Vi behövde publiken, publiken behövde oss - vi är en del av varandra. Jag tycker alltid det är otroligt när en spelare nuförtiden inte ger sin autograf till ett barn. Men tiderna har förändrats. Spelarna har inte tid längre. Du måste alltid ringa agenten innan du kan prata med spelaren - jag gillar inte det. Även nu när jag kommer till Sevilla behandlas jag som en kung. Jag gillar det inte. Det är bättre att vara ödmjuk. I Holland är de lite coolare och jag föredrar det. Ingen här ber mig om min autograf. Jag är en av dem. I Volendam är det normalt, alla lever vanliga liv.”
Gerrie lämnade Ajax 1976 för Real Betis. I Andalusien blev han en succé och publikfavorit för sina tekniska färdigheter. Han vann Årets spelare-priset i Spanien. Efter tre säsonger återvände han 1979 hem till Volendam. Där han 1985 avslutade karriären (efter kortare utflykter i Maastricht, Seiko och DS ‘79).
Efter karriären har Gerrie bott hemma i Volendam, ett stenkast från lillebror Arnolds hem. Han jobbade som scout för Ajax länge, ofta i Afrika, ett avbrott först nu den sista tiden på grund av sjukdomen som till sist tog hans liv. Tillsammans med Arnold jobbade han också med Mühren voetbalclinics, som organiserade fotboll på amatatörträningsplaner i Holland för ungdomar.
Vila i frid Gerrie Mühren.
“En talangfull spelare, fans älskade honom, också en väldigt fin kille, knappt ett ont ord har talats om honom.”
- Wim van Hanegem
“En jättebra kille. En artist med bollen. Otroligt vad han kunde göra.”
- Sjaak “Mr. Ajax” Swart
Gerries magiska ögonblick mot Real Madrid.
