Marcus Pode förklarar siffrorna
Himmelriket bestämde sig för att ta reda på så mycket som möjligt om det nya spelsystemet, 4-3-1-2. Naturligtvis valde man att ge uppdraget till den i redaktionen som förstår minst vad som döljer sig bakom dessa siffror.
För en analytisk analfabet som jag är det inte helt lätt att förstå svagheterna och styrkorna i det spelsystem som, förutom att det låter som ett telefonnummer i små kommuner, nu håller på att försöka sätta sig i Malmö FF. Har man dessutom inte sett enda match hittills blir det inte lättare. 4-3-1-2 kallas det. Bara att uttala det känns svårt. Jag kände att jag behövde prata med någon om detta, och vem är bättre lämpad än en som testats på flera olika platser i detta system. Jag ringde Marcus Pode.
Först och främst Marcus, vad säger du om matchen igår?
Jag tycker faktiskt att vi spelade rätt bra, trots att vi förlorade. Passningsspelet blir allt bättre och försvaret är väldigt stabilt. Tyvärr skapade vi inte så många farliga lägen som vi borde, men det är inte så lätt att möta ett Öster som har åtta spelare i försvaret.
Jag såg inte matchen, men jag har förstått att det ibland blir lite väl omständligt på mitten, att det tar för lång tid innan bollen når anfallet.
Ja, det stämmer, och det är något som vi arbetar mycket med, för att det ska gå fortare. Men vi spelar i ett helt nytt system och det tar sin tid innan det fungerar bra. Det tenderar att bli ett spel som är centralt och lite grötigt och det är inte meningen. Men jag tycker också att våra bägge ytterbackar kom fram bra vid några tillfällen, som det är tänkt att de ska göra.
Ola Toivonens roll igår, alltså 1:an bland siffrorna (eller 10:an om man ser till ryggtavlan): är det en mittfältsroll eller tillhör han anfallet?
Ja du, det är inte alldeles lätt att svara på. Han ska ju vara en släpande forward, men riktigt i anfallet spelar han inte. Ibland kallas han också för offensiv mittfältare, men det är inte heller rätt. Han är nåt mittemellan. Han springer runt i ett ingenmansland i en väldigt fri roll.
Så ni är tre på mittfältet då?
Ja, det får man nog säga att vi är. Fast ibland är som sagt 10:an också en del av det, om han inte är med i anfallet förstås...
Och här gick undertecknad vilse bland siffror och positioner. Det är lättare med 4-4-2. Fyra stycken mittfältare och två anfallare. Vad kan bli enklare? Jag blir inte mycket klokare på den släpande forwardens/den offensive mittfältarens roll, mer än att det låter väldigt offensivt och det gillar jag. Jag är en supporter som vill se Malmö FF göra mål, vinna matcher, ta SM-guld, spela i Europa och vara så framgångsrika som möjligt. Hur man spelar är, om inte helt egalt, så inte direkt livsavgörande. Jag ligger inte vaken om nätterna och funderar över olika spelsystem eller varför den eller den spelaren sprang som han gjorde. Inte som jag ligger vaken om nätter efter vinster och förluster. Men jag vill trots allt lära mig mer.
Om du beskriver (sett utifrån gårdagens laguppställning) Daniels, Yksels och din respektive roll under en match, hur ser det ut? Hur är det tänkt att ni ska spela?
Daniel har en uppsamlarroll. Han ligger i mitten och är en balansspelare. Han ska finnas på plats om man vänder upp och behöver spela bakåt.
Yksel och jag har rätt fria roller, och vi ligger ganska så lika i positionerna, alltså centralt. När vårt lag anfaller ska vi följa med framåt och fylla på. När vi tappar bollen ska vi naturligtvis följa med bakåt och försvara. Det blir mycket springande under en match för vår del.
Jämfört med 4-4-2, hur är detta att spela?
Det är helt klart svårare, eftersom det är lite ovant nu i början. 4-4-2 är man uppvuxen med så det sitter i ryggraden. Men det känns bättre för varje match, tycker vi i laget. Det känns som om vi hela tiden förbättrar oss. Visserligen förlorade vi mot Öster igår, men resultatet är inte det viktigaste nu, utan att vi känner att vi blir mer vana med spelsystemet. Dessutom är vi inne i en hård träningsperiod och jag tror inte någon utomstående kan förstå hur det är att springa en hel match med så tunga ben som vi har nu.
Vad är för- respektive nackdelarna med 4-3-1-2?
Den främsta fördelen är att det blir, eller ska bli när det fungerar, ett mer offensivt spel. Sen blir också ytterbackarna mer delaktiga framåt. Den största nackdelen är att det kan bli lite grötigt på mitten om det blir för mycket spel centralt på banan.
Jag gör sen misstaget att påpeka att laget kan bli väldigt sårbart bakåt vid kontringar, i och med att vi har så många centrala spelare. Marcus tycks sucka och ger mig en förklaring som jag borde förstå, men inte gör. Den går på något vis ut på att den offensiva mittfältaren (eller vad man ska kalla honom) ska täcka upp lite bakåt om MFF tappar bollen i offensivt läge, och de centrala mittfältarna ska springa åt några håll. Ytterbackarna har dessutom sina positioner. Kära läsare, jag inser att jag borde kunna ge er en bättre beskrivning än så, men det är faktiskt inte möjligt. I så fall får jag fabulera ihop ett svar, och hur skulle det se ut?
I vilket fall känns Marcus förklaring helt rimlig när han berättar om den, och han verkar inte direkt orolig att vi ska bli alltför sårbara bakåt. Med detta nöjer jag mig. Jag tänker att jag får vänta och se när jag går på match framöver.
Du har nu spelat som ytteranfallare (mot Stadslaget), som släpande forward (mot Herfölge) och igår då som central mittfältare. Är du svårplacerad eller ska man tolka det som att du kan spela var som helst?
Jag tycker nog det sistnämnda är den bästa tolkningen. Jag tycker att jag har kvaliteter som krävs för att spela på alla dessa roller. Däremot kan jag se att det är viktigt framöver att bli en renodlad anfallare, ytter eller vad det nu blir, men än så länge är det ingen fara.
Jag frågar honom vilken position som han tycker känns mest bekväm. Eller, om man så vill, vilken plats är roligast att befinna sig på. Han drar lite på svaret som om han inte vill snacka sig bort från någon position, om tränare Åkeby skulle läsa detta. Men till slut medger han att gårdagens plats på mittfältet var riktigt rolig. Han säger att han tyckte att han hade det svårt mot Herfölge i den offensiva rollen på mitten.
Dessutom hade du mer boll igår, inte sant?
Ja, det stämmer. Och alla vill väl ha så mycket boll som möjligt? Man blir väldigt delaktig i spelet som central mittfältare och det gillar jag.
Om du får spekulera, var på planen tror du Sören helst ser dig någonstans?
Inte en aning, ärligt talat. Jag vet faktiskt inte. Han testar runt mycket nu, så var jag hamnar någonstans till slut vet jag inte.
Konkurrensen är minst sagt mördande i år. Om du märker att det blir svårt att platsa i laget, skulle i så fall en utlåning vara ett alternativ?
Skulle jag inte platsa med en gång så kan jag ju inte bara ge upp, eller hur? Förra säsongen fick jag inte mycket speltid den första tiden, men efter sommaren kände jag mig ordinarie. Det går inte att bli ledsen och grina om man inte får spela i startelvan. Då får jag träna ännu hårdare och ännu mer på egen hand. Förr eller senare får jag chansen, om inte från början av säsongen, och då gäller det att ta den.
Jag tycker jag känner mig bra mycket smartare än innan jag slog Marcus telefonnummer. Jag tror till och med att jag skulle kunna förklara delar av spelsystemet för en totalt oinvigd. Jag tackar honom för lektionen (och tålamodet inte minst) och avslutar med att fråga om han spelar på lördag mot Nordsjälland, eller om det är hans tur att vila till helgen.
– Jag vet inte, vi får reda på laget på morgondagens träning. Men jag har redan varit ledig en helg, så jag spelar gärna på lördag. Vi får väl se vad Sören säger.
