Himmelsblå legender: Kjell Hjertsson
Möt Kjell Hjertsson - den siste bland guldhjältarna från 1944.
Det finns en bild i mitt anspråkslösa MFF-bibliotek som jag älskar mer än någon annan.
Månaden är sköna maj. Från den späda grönskan kan den uppmärksamme höra såväl näktergal som gök. Det är en sådan där dag då vi diskuterar om det är vårens sista eller sommarens första dag. På bilden från någon av Mälardrottningens gator syns sex eleganta MFF:are komma gående tillsammans med en person iklädd den doftstarka uniformen modell 39- kommiss med damasker.
De är glada och stolta. De har besegrat AIK med 2-1. De har för första gången blivit svenska mästare för sin och vår älskade klubb Malmö FF. IFK Norrköping har fått sin första påminnelse om att det stundar ett paradigmskifte i den svenska fotbollen.
På Hasselbackens annex, Gubbhyllan, i det vårfagra Djurgården väntar en segersupé. Det äts, dricks och sjungs. ”MFF är vi alla, vi segra skall men inte falla” får sitt uruppförande. Av dessa pionjärer som gav oss det första guldet är det nu endast en i livet. Han som gick i kläder som påminde oss om att än var kriget inte slut. Året var som alla vet 1944. Den forsterlandsförsvarandeklädda spelaren, Kjell Hjertsson
Kjell kom till MFF samma år som Jesse Owens chockade vissa potentater i Berlin-OS
Han var mellanbrodern i den berömda syskonskaran inringad av alla tiders rekordmålskytt Arne och ”Mäster Sven”. Märkligt ändå att just den matchen mot AIK, som gav det första guldet, skulle bli den enda som hela Hjertssontrojkan spelade tillsammans.
Sin A-lagsdebut gör Kjell 1940. Året efter skapas den fortfarande så omtalade ”Babykedjan”
I den ursprungliga uppställningen ingick följande legendarer:
Kjell Hjertsson - Börje Tapper - Gustaf Nilsson - Knut Andersson - Stellan Nilsson.
Medelåldern var 19,5 år och inför debuten raljerade stockholmspressen med att travestera en känd barnvisa:
Bä- bä vita lamm sjunga vi i kör
När vi för MFF våran insats gör
Av Persson har vi fått
En dräkt i vitt och blått
Och två par strumpor
Och annat smått och gott
Att ”Babykedjan” sen var ytterst vuxen fick den svenska fotbollen snart erfara.
Åren gick. Kjell Hjertsson blev en av våra främsta spelare. Han var slitstark, energisk och mycket framgångsrik i defensiven. Inkarnationen av en tränardrömsspelare finns i Kjell Hjertsson. Han fick pryda sitt hem med ytterligare ett SM-tecken, supersäsongen 49-50 och ett cupguld från den så berömda finalen mot Peking 1944.
När Kjell avslutade den aktiva karriären kunde han i den merittyngda backspegeln avläsa 270-A-lagsmatcher för MFF. 15 gjorda mål därtill.
Han hedrades med en landskamp där Finland besegrades med hela 7-0 i Sibelius, Runebergs och De tusen sjöarnas land.
I likhet med många andra storspelare väntade nu en tränarkarriär. Småklubbar, samt MFF:s reserv och juniorlag fick ta del av hans kunskaper. Vårt reservlag förlorade nästan aldrig under Hjertssons ledning. Även MFF:s styrelse fick tillgång till hans insatser i flera år.
När jag en ruggig vinterdag under en träningsmatch fick glädjen att hälsa på Kjell, där han stod tillsammans med Egon Jönsson, var min lycka total. Vi kom in på tiden i Råå. Todde häcklade, med glimten i ögat, Kjell för sveket att likt flera andra MFF:are förstärka och göra , den nu sovande klubben Råå IF, till nästan MFF:s reservlag och bli tvåa i Allsvenskan. Naturligtvis iklädda ljusblått och vitt. Naturligtvis efter MFF.
Brasilienminnen dök upp när Kjell berättade om sitt, annars så sällan förekommande, nickmål. ”Du blev ju bländad av strålkastarna [MFF hade då aldrig spelat i elbelysning] och fick bollen i huvudet”, menar ”Den Hemlige”. Skrattet ackompanjerades av applåder när MFF gjorde mål. Fortfarande efter alla dessa år gläds dessa båda meriterade spelare åt ett MFF-mål i en tidig träningsmatch. Det kallas klubbkänsla. Något som aldrig bleknar, oavsett ålder, hos en äkta MFF:are.
Den första höststormen viner över ett mörkt Malmö Stadion. Som ville den straffa laget för den bleka insatsen år 2007. På min väg till Stadionbaren konstaterar jag belåtet att de nyss resta pelarna väl klarar ovädret. Ett tecken på att de nya tiderna står pall för alla ondsinta attacker. Det är fredagen den nionde i månaden november. En rutinerad samling MFF:are har samlats för att umgås med likasinnade. Jag har fått, som jag upplever, en hedersplats.
Mittemot mig sitter Han. Han som nu är den enda som från ”Hästens mun” kan berätta om den där dagen. Den där historiska dagen som gav vår klubb det så efterlängtade första SM-tecknet.
”Ty därom kan jag ge besked om herrn så vill, ty jag var med”
Han är på ett strålande humör. Det lyser i ögonen när vi kommer in på den underbara Tifohyllningen som förärades bröderna Hjertsson före matchen mot HIF. Kjell visste inget om vad som skulle ske och blev kanske mer tagen än som då var nyttigt.
Men nu framför mig sitter en vital 85-åring, han sjunger långa visor, han berättar hur arg Gunnar Gren blev när Kjell vägrade att gå på ”Professorns” finter. Han berättar om hur Todde skapade näst intill panik på Röda Torget i Moskva, när han röjde väg bland sovjetpoliserna för att få bättre fotoförutsättningar. Jag njuter, jag är en del av den levande MFF-historien i detta ögonblick.
När Kjell nämner att ”nu är det bara jag kvar” av hjältarna från -44 tycker jag mig ana en liten tår ,eller är det min egen spegelbild jag ser?
Med ålderns rätt bryter Kjell upp tidigt. Han tar farväl och jag ser honom lämna, inte klädd som den där dagen i uniform modell- 39, utan i elegant mörk kostym omslutande en kropp vi har att tacka för så mycket.
Och jag tänker: As time goes by.