Årets: Tränare
I år har Malmö FF haft tre nya tränare som alla fått lämna. Frågan om vem som varit bäst låter sig inte ställas, för att travestera en Malmö-ikon. Ändå gör vi ett försök - årets svåraste krönika?
Av alla summeringar av Malmö FFs säsong 2022 har vi kommit till tränarna.
Men vem av dem har kommit undan med mest heder i behåll? Vi kikar på statistik under året och kompletterar med en personlig okulärbesiktning av hur det sett ut på plan.
Först en översikt: Milos Milojevic stod vid rodret under 26 tävlingsmatcher, varav 16 i Allsvenskan, 6 i Svenska cupen och fyra i Champions League-kvalet. Han följdes av Andreas Georgson med 5 allsvenska matcher och fyra i kvalet till Europa League, 9 totalt. Ersättarens ersättare Åge Hareide ledde laget i 16 matcher: 9 i Allsvenskan, 6 gruppspelsmatcher i Europa League och så en nästan bortglömd cupmatch.
Låt oss börja med det viktigaste: Allsvenskan. Resultatmässigt är Milos klassens stjärna, med ett poängsnitt på 1,88, mot Åges 1,33 poäng och Andreas nedflyttningslagsmässiga 0,8 poäng per match. Sett till poängutfall är skillnaden i målskillnad påfallande liten..
Blir utfallet lika tydligt om vi försöker mäta underliggande prestation? Ja, även här har vi en tydlig etta, men märkligt nog i Georgsson, som lyckats nå sina nästan katastrofala resultat trots en förväntad positiv målskillnad på 1,12 per match. Här är Milos tvåa med +0,38 och Åge sist med +0,23. Åge tycks ha fått med sig resultat ungefär som han borde, medan Milos haft rätt otur och Georgsson ett monumentalt missflyt.
Pts Goals Goals A Diff xG xAG xDiff
AH 1,33 1,67 1,44 0,22 1,75 1,53 0,23
AG 0,80 1,58 1,43 0,15 2,24 1,12 1,12
MM 1,88 0,89 0,78 0,11 1,43 1,05 0,38
Nästa gren är Europaspelet. Här är förstås Georgson den självklare vinnaren, eftersom laget vann båda hans dubbelmöten i kvalet till Europa League. Milojevic och Hareide kan sägas ha misslyckats på två olika sätt. Serben passerade visserligen CL-kvalets första blindskär Vikingur med litet skrapsår på skrovet för att sedan köra rätt på grund när det kom till svaga Zalgiris. Norrmannens facit med sex förluster av sex möjliga är svårt att snacka bort. Men vi måste erkänna att motståndet var starkt.
Sedan har vi svenska cupen. För Georgson blev det här inga matcher alls. I ett omvänt resonemang mot nyss går det inte att ge Hareide alltför mycket ros trots att han här var hundraprocentig åt andra hållet i kraft av utklassningen av stackars Bromölla. Och här måste det bli högsta betyg åt Milos, som såg till att det ofta knepiga gruppspelet klarades av enkelt, för att sedan under en tuff skadeperiod med intensivt spelschema och väldigt svårt motstånd tog hem guldet.
Det här handlar om tre personer med ganska olika temperament och där det dessutom finns en bild av att de vill spela fotboll på ganska olika sätt. Även om Georgsson är ett ganska oskrivet kort har kan förknippats med en strategi som går ut på att kontrollera matcher mer med boll, medan framför allt Hareide föredrar ett rakt spel utan krusiduller. Milos? Svårt att säga, han pratade en hel del om intensitet när han anlände i vintras.
Ska jag drista mig till några egna iakttagelser tyckte jag att det såg litet hoppfullt ut med Milos inledningsvis. Det sprakade inte om cupinsatserna, med såg skapligt stabilt ut. Försvarsmässigt fungerade saker rätt bra på våren. Dock var det ofantligt svårt att se något slags idé om hur han tänkte sig att laget skulle göra mål eller ens etablera tryck mot det andra laget. Här tycks jag inte vara ensam, trots tvångsmässig konsumtion av fotbollsjournalistik har jag ännu inte hört någon fotbollskunnig hitta den där idén hos Milos. Inte heller bra att spelet aldrig förbättrades allteftersom, vilket man borde kunna förvänta sig av en ny tränare som haft en försäsong på sig.
Med Georgson såg det ut som att laget försökte bygga upp anfall med litet mer tålamod, det såg överlag klart mer ordnat ut när han tog över. Men efter Europaavancemanget såg det ganska håglöst ut ändå.
Av Åge fick vi idémässigt vad vi varit vana vid. Enkelt och rakt utan krusiduller. Men det klart, när form och självförtroende är långt borta hos individerna räcker det inte långt.
En titt på allsvensk statistik som kan spegla sättet att spela på bekräftar i någon grad mina synintryck. Med Andreas på bänken hade vi bollen 59,5 % av tiden mot 55,5 för Åge och 54,0 för Milos. Då är det inte förvånande att Andreas lag var det som förlorade bollen litet mindre ofta. Laget hade också lägst andel bolltapp närmare eget mål under honom, vilket strider mot förväntningen att det är mer riskfyllt att försöka bygga upp spela från backlinjen.
Tittar vi i stället på bollvinster är totalsiffran väldigt lika för de tre. Skillnaden här är att Georgsons lag var bäst på att vinna bollen högt, medan Milosevic strävan om intensitet inte hindrade att hans siffra var sämst i det avseendet.
Losses Low medium high Recoveries low medium high
AH 111,0 19,4 36,4 55,1 87,9 38,4 34,9 14,6
AG 103,6 15,8 33,6 54,3 88,5 34,9 36,5 17,1
MM 113,2 17,8 42,8 52,7 88,9 35,2 40,4 13,2
Vad gäller dueller gick Malmö in i flest sådana under Milos och färst under Andreas. De båda vann ungefär samma andel av dueller, och fler än Åge.
Ytterligare en sak att väga in är hur förutsättningarna var vid tillträdet. Här hade naturligtvis Milos det enklast i och med att han hade en försäsong att gnugga truppen. Den lyxen hade varken Åge eller Andreas, båda fick dessutom gå in med nackdelen att de var uttalat tillfälliga lösningar. Svårare då att bygga relationer och få med sig spelarna. Samtidigt kan man se det som en fördel att komma in i ett läge när det egentligen inte kan bli så mycket värre – kunde man tro…
Var landar vi efter allt detta? Tyvärr Åge, du är längst ifrån. Kom visserligen in i ett svårt läge, men det hände egentligen inte något bra under den här sejouren. Men, du Åge?
We’ll always have Paris
För att inte tala om Salzburg.
Andreas Georgson lyckades snabbt rädda den europeiska delen av säsongen genom två stabila kvalsegrar, om än inte mot särskilt skräckinjagande motstånd. De katastrofala resultaten i de Allsvenska matcherna ska absolut ses mot bakgrund av att prestationerna lovade mycket mer. Det såg skapligt ut. Men gick dåligt.
Årets tränare blir alltså – Milos Milojevic. Vem hade trott det den 29 juli? Det såg inte särskilt bra ut. Zalgiris? Kvalspel är vanskligt och större tränare har sprungit på liknande minor. Poängsnittet i Allsvenskan var svagt, men det hade kunnat gå att rädda. Särskilt som de underliggande siffrorna pekade mot att han haft en del otur i tillägg till alla skador (även om vi inte ska glömma att skadorna till del kan ha orsakats av det hårda träningsupplägget).
Men det går inte att ta ifrån Milos att han går till historien som den som spolat bort Malmö FFs längsta guldtorka någonsin. Och det kändes extra bra att ta det där guldet i kraft av att i tur och ordning slå ut alla tre Stockholmslagen.
Jag höjer min glöggmugg.
* Data är hämtade från Wyscout, jag har bara räknat på Allsvenska matcher eftersom det nästan bara är Milos som skött cupen och att motståndet i Europamatcherna är så olika.
* Som alltid ska både statistik och synintryck som bygger på små urval tolkas försiktigt.
* Nej, att Max Westerberg coachade en träningsmatch mot Randers innebär inte att han haft en roll som huvudtränare under året.
