Camp Puskas - Camp Buskis
Farbror Pontus och Broder John kämpar sig fram i Budapests forintdjungel.
Trots att både Herr Börén och jag är rätt rutinerade i det här gamet, det är Johns elfte Camp och min sjunde, så är vi fortfarande lite taffliga och nervösa.
På något sätt känner vi hur de riktiga sportjournalisterna småler lite överseende när de stöter på de två småstressade skalliga farbröderna från Himmelriket.
Det skall ju erkännas att jag, åtminstone för min egen del, fortfarande är fylld av bävan när jag skall prata med någon av spelarna. Det är lite fånigt att en medelålders man känner sig lite knäsvag för att få ställa några frågor till nittonårige Nils Zätterström, men är man MFF-stjärna så är man fortfarande väldigt stor i min värld.
Då det här vi gör inte är vårt yrke och vår passion för MFF sitter djupt in i märgen är vi av naturliga skäl mycket mer nervösa än opartiska journalister som bara gör sitt vanliga jobb. Samtidigt är det ju det som är kicken, att få utmana sig själv och få möjlighet att komma nära vårt hjärtas förening och i viss mån lära känna den på djupet.
För egen del tar sig nervositeten fysiska uttryck som att jag svettas och stammar. Framförallt svettningarna är svåra att kontrollera och inför gårdagens träff med spelarna på deras hotell tog det sig lite bisarra uttryck.
Timmarna innan vi skulle vara på plats promenerade vi runt i den vackra staden Budapest och på den västra sidan är det en brant sluttning uppåt där man antingen tar sig upp via en mängd trappor eller med en bergbana. Vi valde trapporna och då började jag svettas i min dunjacka och vid tanken på att jag snart skulle träffa spelarna svettades jag ännu mer.
Det hela slutade med att jag gick i t-shirt i fem kyliga plusgrader den sista timman innan vi kom till spelarhotellet för att dämpa den härdsmälta som påbörjats i den Kroonska kroppen. Bara tanken på att förska intervjua någon spelare med en blöt svettindränkt tröja kändes mer deprimerande än att komma hem med lunginflammation och lyckligtvis hjälpte nedkylningen.
För Johns del var det lugnare, han var mer tacksam för att ha kunnat komma med alls då han höll på att bli kvar i duschen på morgonen. Han lyckade bara öppna glasdörren till den lilla duschkabinen inåt efter att ha duschat färdigt, vilket gjorde att han fick åla sig ut trängd mellan dörren och väggen med ett riktigt Houdinitrick innan han skakad, men lättad, kunde frottera sig.
Jag som är minst lika trivsamt byggd som John var beredd på det värsta när det var min tur och jag funderade på om jag skulle olja in min smäckra lekamen på något sätt för att lättare slinka ut, men tack och lov provade jag bara att öppna duschdörren utåt innan jag gav mig på några glidexperiment och se, det gick hur bra som helst. Varför John aldrig testade detta förtäljer inte historien, men det är fint att ha en kamrat som inte alltid väljer den enkla och tillrättalagda vägen.
Mycket huvudbry har även gått åt att försöka förstå hur mycket de ungerska forinterna är värda. Vår sammanlagda huvudräkningskapacitet är inte bättre än en femteklassares, det kan vi fastslå. Ibland känns allt billigt och ibland får vi en känsla av att det blev lite dyrt. Allt beroende på hur fel vi räknade för stunden. Rätt blir det i alla fall sällan.
Generellt är det väldigt billigt här, men onsdagslunchen blev ett kulinariskt och ekonomiskt fiasko. Bredvid spelarhotellet låg en spartanskt inredd cafeterialiknande restaurang med självservering. Det såg hyggligt rustikt ut och måste ju vara billigt och bra tänkte vi.
Efter att ha blivit lassat upp en laddning beige kolhydratsstinn föda visade det sig att det kostade en massa forinter och efter att ha konsulterat en valutaomvandlare insåg vi att den helt okryddade skolmaten gick på 160 kronor per portion. Sannolikt hade man fått en riktigt fin dagens, serverad av kypare, för samma pris hemma i Sverige. Otippat, men ännu en lärdom för farbröderna, även i billiga Budapest kan man åka på en forint-fint!
Lyckligtvis tar vi det mesta med jämnmod och tacksamheten att få vara iväg och göra det här jobbet för kära gamla Himmelriket och er fantastiska läsare är stor.
Man får uppleva oerhört mycket och lära sig massor om nya platser och om sig själv, samtidigt som vi sprider ordet om världens finaste förening, MFF.
Hittills har vi hanterat allt från toalettblockad på Kastrup till duschklaustrofobi och ymniga svettattacker. Nu skall vi bara klara oss igenom matchdagen också. What can possibly go wrong?
