Ett bra liv som exilare
Clara Persson är tillbaka med en ny text från exilen i Bollnäs.
Kanske ska jag ta tillbaka delar av min avund som jag förmedlade här i en simpel text i mitten av sommaren förra året. Jag kanske ska uppskatta livet som exil-supporter så mycket mer än vad jag gjort. För mitt liv är fyllt med himmelsblå kärlek och MFF trots avståndet, och effekten att uppleva matcher på plats blir så mycket större när man får längta i ett antal månader mellan varje gång. Jag lever nog ganska bra som exil-supporter ändå.
Vem av er som är bosatta i Malmö skulle jubla av glädje om ni såg MFFs klubbmärke under en vistelse i stadens centrum? Jag antar att det finns i er vardag och att det slinker förbi ett flertal utan några höjda ögonbryn av förvåning.
I mitt fall fick jag syn på MFF-skölden fastsytt på en äldre mans fleecetröja. Han satt och kisade i solen med sin hund mitt i Bollnäs centrum. En sannerligen uppskattad gubbe ur mitt perspektiv, men ack så ointressant i många andras ögon.
Vem av er är lyckligast i världen av att stå på Sveriges sämsta bortaläktare med några hundra MFF-fans? Jag antar att det för många av er ingår i er vardag att befinna sig på Stadion i Malmö med bra utsikt över planen, tillsammans med tusentals andra himmelsblå själar någon gång i veckan, eller i alla fall någon gång i månaden i värsta fall.
I mitt fall blev den första matchen jag såg på plats i år den på Stockholms Stadion, när vi besegrade DIF med 1-0. Den obeskrivliga känslan att se truppen bara några meter från räckhåll och det tillsammans med de tappra supportrar som rest den långa vägen från guldstaden i södra Sverige, blev väldigt häftigt för mig. Effekten blir enorm när man som exil-supporter får se sitt lag på plats.
Vem av er blir kallad för MFF eller Malmö på idrottslektionen när ni spelar fotboll och får ta emot en passning? Eller bara i någon park när ni står och lattjar med en boll?
I mitt fall så är jag den enda på skolan och en av väldigt få i stan som håller MFF varmt om hjärtat och blir därför med glimten i ögat tilltalad som Malmö, när en passning tilldelas mig på idrotten. Att avsluta det anfallet utan ett leende på läpparna är omöjligt. Jag förknippades ju precis med klubben.
Jag vet inte om ni förstår vart jag vill komma, men jag har helt enkelt börjat uppskatta livet som exil-supporter mer och mer med tiden. Visst, det är jobbigt att vara tvungen att sjunga med i hymnen från fåtöljen framför tv:n istället för alternativet att stå på Norra läktaren tillsammans med min enorma skånska familj.
Men samtidigt blir en kväll med MFF på tv:n så mycket bättre, än en kväll enbart med träningar och massa plugg. Jag kan för någon timme slukas av det lyriska beteendet som väcks inom mig och sjunka in i en värld som ingen i min omgivning förstår sig på. Dessa två timmar under en vecka kan göra den så mycket bättre än vad den skulle vara utan dem.
Att några av mina vänner börjar förstå sig på mig och acceptera att MFF är en del av mitt liv nu är också väldigt skönt. På min födelsedag i mars fick jag ett stort mjukt paket av en av mina bästa vänner. Innanför det blanka pappret fanns en himmelsblå- och vitrandig handduk med MFF-broderi längst ned. Med ens blev det en självklarhet vem som kommer att ha den snyggaste strandhandduken i Bollnäs i sommar.
Några dagar senare skulle jag tydligen firas av mina vänner också, och då blev jag lotsad med två händer för ögonen in i min kompis kök. Med en påtaglig spänning i hela mig, släpptes händerna från mina ögon och jag fick skåda den snyggaste av tårtor, som de hade fixat bara för mig. En supergod tårta med himmelsblå grädde och MFF textat med choklad mitt i. Till detta serverades jag, sittandes på en himmelsblå stol, även någon form av blå dryck. Ni kanske förstår att mitt något kluriga supporterskap underlättas med bra vänner?
I sommar tar jag och mina päron bilen ned till Skåne. Då väntar bortaderbyt på Olympia och förhoppningsvis hemmamatchen mot DIF en vecka senare. Tills dess håller jag kärleken uppe med ett kontinuerligt bloggande, vilda diskussioner om mitt lag med min omgivning och ett evigt längtande. Ska även försöka ta mig till AIK-MFF den 12/6, om schemat tillåter.
Lev väl mina himmelsblå vänner, vi ses i sommar!
