Beviljades drömmen för tidigt?
För drygt elva månader sedan så skickade jag in min första artikel till Niclas Viberg tillsammans med en förfrågan om att få följa Vegas Golden Knights utveckling för Svenskafans räkning. I krönikan så försökte jag fånga vad som lockade mig till att skriva om just denna nystartade organisation. Laget hade förvisso börjat starkt, där man nyligen tagit sin tionde vinst på sexton matcher, men vad framtiden skulle leda till kändes minst sagt ovisst.
Det hela började egentligen som ett experiment. Kunde man verkligen på ålderns höst, med flera försök på gamla kärlekshistorier i bagaget, skapa nya känslor för en helt ny organisation. För en klubb som bevisligen inte skulle göra någon människa glad. Skulle man klara av att falla för en grupp fylld med mediokra talanger, spelare som i mångas ögon redan nått sina - på förhand - bestämda begränsningar.
Basingrediensen fanns förvisso där. En stor portion av den klassiska västkust-resa, som många någon gång under sin levnadstid testar på, spenderade jag själv i Nevada. En otroligt spännande stat som har så otroligt mycket mer att ge än bara fest och dobbel. Här träffade jag de mest intressanta och öppna människorna i någon av de många platser som jag besökte. Både i storstäderna, som ute på landsbygden. Här planterades det första fröet för en potentiell kärlek till en region som jag redan då visste att jag snart skulle återvända till.
Så långt allt bra. Lik väl skulle det behövas en extra krydda för att faktiskt få detta tänkbara förhållande att frodas. Den kryddan kom att bli den groende relation mellan spelarna och fansen. Kanske hittade de två viktigaste aspekterna - i en fungerande sportförening - varandra i att de redan på förhand blivit uträknade av både media och motståndare. Belackare till Golden Knights blickade mot prärievargarna i öst och hävdade envist att hockey i öknen inte kunde fungera och att den bristande fanskaran skulle bestå av dumfulla turister. Lagets fyra utsålda försäsongsmatcher nu på höstkanten vittnar om något helt annat.
Jag har tidigare rört vid hur händelserna i början av Oktober, som skakade den stad som vanligtvis erbjuder så många drömmar och framgångar, troligtvis påverkade både klubben, fansen och spelarnas prestationer. Att en så starkt upprörande tragedi kan lämna någon opåverkad har jag svårt att tro. Om inte banden mellan laget och stadens invånare redan innan hade knutits, så fanns det nu en underförstådd åtagande från båda sidorna; Las Vegas var inte en stad som skulle låta motståndarna komma undan T-Mobile Arena vidare billigt.
”But I've been down across the road or two
But now I've found the velvet sun
That shines on me and you”
”In the back, uh huh, I can't crack
We're on top
It's just a shimmy and a shake, uh huh
I can't fake, we're on top
We're on top”
Kärleken grodde sig starkare och starkare i och med lagets framgångar. Då pratar vi inte bara framgångar som i producerade poäng, utan även framgångar i skapandet av en fungerande grupp. För dynamiken som Gallant och hans stab genererade är ju egentligen den enda riktiga hårda faktan som man kan dra slutsatser ifrån Vegas Golden Knights fjolårssäsong. Det är även den enda delen i lagets prestationer som man kan dra jämförelser med sin egna grådaskiga vardag.
Det är ju bara att se sig om på sin egna arbetsplats och fundera över; hur väl fungerar egentligen vi som grupp. Det finns miljöer där man skapat en bra struktur för en fungerande arbetsmiljö, där det finns tydliga och enkla riktlinjer, där arbetsgrupperna både har individuella och kollektiva mål att uppnå. Ett fungerande synergi. Sen finns det ju de arbetsplatser där man saknar en tydlig röd tråd. Där man låter hopplösheten styra och gro sig starkare både från topp och bott. Dåligt ledarskap kan uppstå och frodas både från VD och ända ner på individnivå, men det ända riktiga sveket mot en fallerande grupp är uppgivenheten mot att förändra något.
Jag vet inte om ni känner igen er i detta eller om det enbart är svammel från min sida. Poängen jag försöker få fram är helt enkelt att nyckeln till det som gjorde Golden Knights så framgångsrikt egentligen är en rätt simpel och uppenbar faktor. Något så banalt som en fungerande arbetsmiljö, där de som ingår i denna miljö både kan växa individuellt och kollektivt. I mitt fall så är det enklare att uppskatta gemenskapens framgångar än ett fåtal individers tillfälliga excellens och detta är ytterligare en anledning till att jag föll så hårt för detta tappra gäng.
Att tampas mot både fördomar och fysiskt starkare motståndare, är ju en saga som förtäljts sedan urminnes tider. Vegas lyckades förvisso inte att slå knock out på Goliat i det alldeles avgörande läget, men man tog sig ju betydligt längre än någon på fullaste allvar vågat tro på. Denna resa är ju något som kanske inte alla fans får vara med om så pass tidigt i ens supporterskap. Att få ha vart en del av denna upplevelse var verkligen en ynnest och något som Golden Knights verkligen gjorde sig värda av. För ingen kan väl i sitt sinnens fulla bruk påstå något annat. Att ett lag som spelar så pass effektivt och frejdigt i 82 grundspelsmatcher, vinner sin division, för att sedan – med en stoisk defensiv och en kraftfull forechecking – utmanövrera de allt mer erfarna och begåvade motståndare. En efter en.
Kanske var det först i match 98 som verkligheten kom i kapp laget. Och det är ju även säsongens största fråga. Vilket Golden Knights får vi i år. Är det ett skört ”game four”-gäng eller den starka enheten som tog en hel hockey-värld med storm ända fram till Stanley Cup-finalen.
”The day is breaking, we're still here
Your body's shaking, and it's clear
You really need it, so let go
And let me feed it, but you know”
”We bring the bump to the grind, uh huh
I don't mind, we're on top
It's just a shimmy and a shack, uh huh
I can't fake, we're on top
We're on top”
Så vad kan man ställa för rimliga förväntningar på ett lag som man egentligen inte bör förvänta sig någonting alls ifrån. Allt vad jag har skrivit här ovan tyder ju på att Vegas är ett lag som man fortsatt ska ta på allra största allvar. Samtidigt så är det enbart två lag som lyckats ta sig till två raka finaler sedan lock-outsäsongen 2004-05. Penguins som uppnått konststycket hela två gånger och ett Red Wings, då fullproppat med talang från dess fornstora dagar. Kan verkligen ett gäng med gyllene misfits utmana dessa storheters enorma bravader.
Förändringarna som skedde under sommaren där man bytte bort Perron och Neal mot Stastny och Pacioretty gav inte bara laget en ny och förbättrad PK-formation och ett betydligt mer ansvarsfullt spel från andrakedjan. Genom att man troligtvis skickar ner Haula i tredjekedjan så har man på det sätt även gjort forwards- och kanske framförallt det så viktiga centerdjupet, betydligt vassare. Man sammanför också två goda vänner som både är otroligt spända över att få komma in och bidra till det redan sammansvetsade gäng som befinner sig i Nevada-öknen. Gallant agerade även som assisterande tränare i Canadiens under säsongerna 12/13 0ch 13/14 så han lär nog veta exakt vad Patches kommer att bidra med till dagens Golden Knights.
Det stora provet kommer istället bli att överkomma de egna högt ställda förväntningarna. Att fortsätta vara ödmjuka inför uppgiften som de påbörjade redan under förra säsongen. Där blir nog den erfarenhet och professionalism som Stastny och Pacioretty bidrar med ovärderlig. Två nya ledargestalter som garanterat kommer att bidra både på och utanför isen. Det kommer också att bli intressant hur man tacklar avsaknaden av lagets i dagsläget mest kompetenta back under säsongens inledning. Å andra sidan så klarade man sig rätt bra, vid den långt värre krisen, när i stort sätt alla lagets NHL och AHL-målvakter skadades samtidigt, under vad som borde vara den kanske mest sköra perioden på året.
Mitt Vegas är en enhet som jag tror på. Inte ett par unika delar som sticker ut här och där, utan en enhet som rör sig framåt, stilfullt komponerat av en härförare som är mer intresserad av vad kollektivet kan prestera. I min blinda envishet så är i detta fall avsaknaden av superstjärnor lagets styrka. En ideologi som jag själv kan ställa mig bakom och med det kan man nog hävda att förälskelsen numer är fulländad.
Jag kommer att sitta som fastnålad inför premiären nu på Fredag morgon, hemma mot en tuff motståndare i Philadelphia Flyers. Där kommer jag att våndas och glädjas tillsammans med mitt kära Vegas Golden Knights, i allt vad de har kommit att stå för och i allt vad det nu innebär, under en säsong som troligtvis kommer ge oss svaret på frågan; beviljades drömmen för tidigt?
”And we don't mean to satisfy tonight
So get your eyes off my bride tonight
Cause I don't need to satisfy tonight”
”It's like a cigarette in the mouth
Or a handshake in the doorway
I look at you and smile because I'm fine”
