Och som tack för att vi tror river du upp allt igen.

I torsdags var det fem år sedan Agapito Iglesias köpte Zaragoza av Alfonso Solans, och öppnade porten till det som skulle komma att bli de mörkaste åren i klubbens historia.

Det började bra.

2006/07 ledde Zaragoza ligan i två omgångar och slutade på en hedrande sjätteplats.

- Nästa år spelar vi  Champions League, sa Agapito och gjorde för första gången vad som sedermera kommit att definiera hela hans presidentskap - öppnade en plånbok med låtsaspengar och bytte ut laget. Han köpte Oliveira, han köpte Matuzalem och det bar raka vägen ner i Segunda Division.

 

- Det blir bara för en säsong, lovade Agapito. Det blir bara för en säsong. Vi går ner och vänder.

Han rekryterade Marcelino Garcia Toral, dennes skyddsling Jorge Lopez och så några spelare som "var vana vid tempot i Segunda".

Strödde omkring med pengar han inte hade, skulderna växte på hög och Zaragoza avancerade.

Det såg bra ut men det var det inte.

 

För tredje året i rad bytte Agapito ut truppen. 

In kom: Angel Lafita (som återvände hem), Pablo Amo, Jermaine Pennant, Juan Pablo Carrizo, Ikechukwu Uche, Ivan Obradovic och Abelito Aguilar.

Ut gick: Chus Herrero, Stephane Pignol, Generelo, Juan Pablo Caffa, Toni Doblas och så Zapater och Zapater blev förstås spiken i kistan. (Den som vill kan läsa mer om det här.)

Fortfarande idag, 2011, är Zapater den som säljer flest tröjor i Zaragoza.

Under förra veckan hängde han på Ciudad Deportiva dagligen, och för Paco Ortiz berättade han i Aragón Radio om hur han drömmer om att återvända. Hem.

- Jag är inte olycklig där jag är nu, sa han, jag försöker se det som ett äventyr. Men Zaragoza är Zaragoza. Jag drömmer om Zaragoza varje dag. 

 

Säsongen 2009/10 blev tuff. 

Tack vare José Aurelio Gays mod och en total blodtransfusion klarade vi oss. Med sommarens spelaromsättning i åtanke, ta en titt på hur det såg ut bara halvåret senare:

In kom: Eliseu, Chupete Suazo, Jiri Jarosik, Matteo Contini, Adrian Colunga, Roberto Jimenez och José Edmilson. 

Samtliga tog omedelbart plats i startelvan.

Ut gick: Ewerthon (som knappt spelat alls under säsongen pga en konflikt med Marcelino), Franck Songo'o, Ayala, Braulio (på lån till Recreativo) och Javier Lopez Vallejo.

Under våren lämnade Gerard Poschner - mannen bakom flera av dessa livräddande signeringar och den eviga kommentaren 'näsdukarna köper ni på apoteket' - Zaragoza efter att ha fallit i onåd hos Pedro Herrera.
Agapito avsatte styrelsen, och gjorde sig själv till president.

 

Antonio Prieto tog över som sportchef och släpade hem en säck okänt innehåll.

- De är oslipade diamanter, sa han. 

Det var Marco Perez och Adam Pinter han pratade om.

Förutom dem kom Braulio - tillbaka från sin lånesejour, Leo Franco, Saïd Boutahar, Lanzaro och Nico Bertolo. 

Det var en hel hord som försvann:

Colunga ville gärna stanna, han slöt ett muntligt avtal med Zaragoza och väntade sedan på Agapito fram till mitten av augusti men till ingen nytta. Han hamnade till slut i Getafe tillsammans med Arizmendi. Roberto bröt ett löfte och totalfloppade i Benfica. Suazo vände tillbaka till Monterrey. Eliseu gick till Málaga, Abel Aguilar till Hercules och Carrizo tillbaka till Lazio. Pulido stack till något som kallas Eskisehirspor. Pablo Amo försvann till Panserraikos. Pablo de Barros lånades ut till Cruzeiro, Raul Goni till Real Madrid Castilla och Jermaine Pennant till Stoke.

 

Agapito och hans underlydande är på sätt och vis som Homeros Penelope. Varje kväll river hon upp det hon vävt av Laertes liksvepning för att slippa gifta sig med någon annan än Odysseus (och det måste hon då den är färdig) medan han är ute på sin episka irrfärd.

Fast Agapito river inte upp det han skapar enbart av lojalitet även om det finns en viss hederlighet i det han gör, utan för att det i desperationen är det enda han förstår.

Han ser skulder som måste betalas och betalningsplaner som måste omförhandlas och inget mer.

Att det måste lösas med långsiktig planering och kontinuitet istället för panik har ingen kanske talat om för honom, i alla fall inte på ett sätt som får honom att tro att det är han själv som kom på det.

Det tog 20 år innan Odysseus kom tillbaka.

 

Säsongen 2010/11 blev till stora delar en replika på den föregående. Gay försvann i november och ersattes av Javier Aguirre. Vintermarknaden var lite lugnare.

Förutom ett avtal med Athletic Bilbao gällande Ander sålde Zaragoza bara Pennant till Stoke där han varit på lån. Han glömde sin Posche och blev uppringd fem månader senare eftersom parkeringsböterna inte blivit betalda.

- Jag kom inte ens ihåg att jag hade en sån där, sa han.

Under sin tid i Zaragoza hann Pennant förutom att glömma bort sin Posche med att spela 25 matcher. Han var faktiskt nära att göra mål. En gång. Men bara nära.

Guirane N'Daw kom på lån från St Etienne och Pablo Da Silva köpes från Sunderland.

 

 

Från att ha legat under nedflyttningsstrecket i 22 omgångar slutade Zaragoza tack vare Aguirres disciplin och Gabis mekaniska hjärta till slut på trettonde plats i tabellen. När man långt i framtiden, då vi och våra minnen är borta sedan länge, skummar igenom historiken kommer man titta på slutplaceringen och tänka att ja, Zaragoza var ett stabilt mittenlag 2010/11 och de kommer inte kunna komma längre ifrån sanningen än så.

För vi kan inte prata om dåtid som om vi var där och  vet vad som hände och inte om framtid heller. Därför ska man vara väldigt försiktig med att tala om bäst någonsin eller sämst någonsin, vi kan fortfarande bara på allvar jämföra med det väldigt lilla vi råkar se under vår egen livstid. Det här skriver jag särskilt för dig Adam: varje andetag är en ny förutsättning och en möjlighet mindre.

 

Nu går vi en ny sommar och en ny helrenovering till mötes. För Agapito ändrar sig inte trots att han efter lördagens fantastiska final högljutt deklarerade att detta är början på en ny era för Zaragoza.

Han hade en semivision när han tog över, en enda och den efter ett första lyckat år.  Byt bort de spelare som tog laget dit det kom mot "större" och vinn ära och berömmelse. Det var det och det var allt. Idealbilden vittnar om brist på förståelse, om äregirighet och om brist på erfarenhet. När misslyckandet blev så kapitalt (att han inte kunde se det komma!) stod han där, handfallen och rådvill.

Nu är det bara överlevnad av formen för stunden som gäller och Agapito har missat det där om att ingenting någonsin överlevt sig självt bara på ren vilja. 

Han har också förbisett det faktum att man som människa i slutänden inte kommer att bedömas för de gånger man föll, utan för att man tog sig upp igen och för hur man gjorde det.

 

Det kanske största och vanligaste mänskliga misstaget är att i huvudet pröva det som kommer från hjärtat. Man driver inte ett lag vars ledstjärnor är orden "un orgullo, un sentimento, una pasion" så kallsinnigt som Agapito gjort de senaste fem åren. Inte utan att det går åt helvete.

Medan supportrarna gråter och protesterar utanför kontoren flinar direktörerna med sina privilegierade ekonomiska och sociala situationer bakom nedfällda jalusier. 

Ett tag såg jag på Agapito med en sorts respekt, eftersom han öppet erkände sina misstag och bad om förlåtelse. I backspegelns skoningslösa ljus framstår det mest som ett utstuderat tilltag, Agapito gjorde sken av att blotta strupen i hopp om att vinna sympatier och lite tid av en irriterad majoritet. Jag gick på det.

Ingenting som Agapito Iglesias gjort de senaste åren visar på att han insett sina klavertramp eller att han för den delen söker bättring. Ett par kryptiska uttalanden, ett nytt lag och sedan gömmer han sig tillsammans med Zaragozas skulder bakom de vänner han befordrat och som han drar med i den tragedi han skriver.

Han förutsätter att han blir förlåten, när säsongen räddats ännu en gång, att vi nöjer oss med det och inte kräver mer, inte hoppas, tror.

Drömmen om en framtid som upprätthåller förbindelserna med lagets förflutna är jobbig att hålla vid liv. Särskilt med denna skröpliga organisation, som inte förstått att misstag bara är okej så länge man lär sig av dem, och som äts upp inifrån av egen inkompetens och girighet.

När Ciutat de Valencia förvandlades till La Romareda.
 

Under de sista, kritiska veckorna visade tusen och åter tusen zaragocistas på kärlek och tro i sin renaste form då man omgång efter omgång gick man ur huse för att stötta laget då det som mest behövde det.

Det handlade inte om triumfer, eller titlar, det handlade inte om självhävd.

Det handlade om sinnlighet, passion, dyrkan och hopp.

Något liknande karavanen till Valencia i sista omgången, då 12 000 zaragocsistas klädde ut Estadio Comunitat de Valencia till La Romareda (nu kallar man den det, med glimten i ögat, La pequeña Romareda) har aldrig tidigare ägt rum i Spanien. Det är en kärleksyttring som är omöjlig att misstolka, men det är också en vädjan om försoning, om återupprättelse.

Som tack för, eller kanske snarare som svar på detta definierar Agapito Iglesias på samma sätt han gjorde redan för fem år sedan (bara att vi inte förstod då eftersom vi saknade jämförande exempel) sitt eget presidentskap genom att riva upp laget i sina skälvande grundvalar.

Under de kommande månaderna kommer vi få se det ena motsägelsefulla beslutet efter det andra. 

Att Aguirre blir kvar är bra och förhoppningsvis får han det inflytande han krävde innan han godtog förlängningen.

Det förändrar dock ingenting - inte än.

Vi kommer fortfarande se ett helt nytt Zaragoza i höst, igen.

 

Och satsar inte Agapito på att behålla dem som kommer utmärka sig positivt under den säsong vi går till mötes (det gör han inte, det har han aldrig gjort) för att på så sätt lägga grunderna för ett lag som tar oss fram till det förflutna kommer det bli likadant nästa sommar och nästa.

Tills Zaragoza till slut faller ner och försvinner i den avgrund den här styrelsen så lystet har grävt då de borde gjutit ett solitt fundament. Cementerat vad som fanns istället för att kasta pengar mot himlen, men det verkade så mycket lättare och i solen reflekterades mynten och de glittrade.

Själv ställer jag mig här och håller andan i väntan på Odysseus, och jag tvivlar.

Men aldrig på Zaragoza.

Aldrig någonsin på Zaragoza.
Och ja, det är galenskap, det med.