Vi måste skydda Contini
Om det nödvändiga i att inte låta någon ta patent på skönhet.
Det där med spelarskyddande har varit en het potatis alltsedan Messi skadades (Ujfalusi svartmålades med fanatisk frenesi) mot Atlético och någonstans är de flesta av oss, med viss nödvändig nyansskillnad ense - det är inte okej att medvetet skada någon.
Det är det inte.
Lika lite är det okej att prata om "att skydda artisteriet" och därmed uteslutande syfta på överstegsfinter.
Ändå finns det dem, och skakande många är de dessutom, som med en fascistiskt brinnande iver gör just det.
Den censur de på sätt och vis vill inrätta kallar de vårdande.
Skönhet är något samtliga av oss har en föreställning om, men bland fotbollssupportrar är den ofta skrämmande konform. Kanske är det så att dessa människors fantasi inte är så beskaffad att de förmår föreställa sig en skönhet som särskiljer sig från den de av auktoriteter alltjämt fått förklarad för sig.
Men ska skönheten skyddas, bevaras, gäller det inte bara en uppfattning om den, utan alla.
På lördag möter Zaragoza Barcelona, ett lag som på många sätt "representerar" just det jag skrev om i förra stycket; auktoriteter har bestämt att "det är det där som är vackert" och så är det bara så.
Zaragoza, som är ett fysiskt lag, kommer förmodligen att ställas till svars för det.
Det brukar bli så.
Matteo Contini är en krigare.
Till synes totalt orädd kastar han sig hals över huvud in i vilken situation som helst, han gör det med själ och hjärta och ibland smäller det.
Han passar som pjäs utmärkt in i Zaragozas omdiskuterade spelidé; aggressiv men inte våldsam.
Contini är inte en Marchena eller en Albelda, som gärna far ut mot sina motståndare och flirtar med gränsen för vad som går an, men som inte tål att svaras som de tilltalar andra.
Contini tål att svaras precis så som han tilltalar andra.
Han är rättvis, och rättvisa måste väl vara skönhet?
På 666 spelade minuter har Matteo tilldelats blott två varningar. I våras snittade han på ett gult per match, men märk väl, Zaragoza har inte mött på vad man så nedlåtande kallar 'egentligt motstånd' än.
Jag räknar att vi med start lördag kommer få se ett varningsförhållande som för italienaren alltmer påminner om det han upplevde under våren.
Hur Continis stundom hårda spel bedöms beror uteslutande på vilket lag det är Zaragoza möter.
Efterspelet kring hans utvisning efter en episk Higuain-filmning i slutet av april fick Gerhard Poschner att fälla följande kommentar:
- Jag börjar riktigt bli trött på dessa whiners till mångmiljonärer, i fortsättningen får jag nöja mig med att tala om för dem var någonstans de köper sina näsdukar: på apoteket.
Som jag saknar Poschner!
Som vidare föreslog schakspelande som lämplig karriär för Manuel Pellegrini; taktik - utan förekomst av kroppskontakt.
Är det inte dags att höja rösten för hans, Matteo Continis, rätt att spela på sitt sätt, så som man så mången gång gjort just deti fallen med de mer tekniska spelarna?
För inte kan en önskan om ett skydd, ett bevarande av något som kallas skönhet inskränkas till enbart den egna uppfattningen om begreppets innebörd, som oftast är allt annat än enkelriktad, när det synas under lupp?
Nog är det rätten till att spela fint på olika sätt som måste skyddas och inte bara stjärnornas anklar?
Att utnyttja ett fejkat ekonomiskt övertag och det påtagliga men ack så illusoriska inflytande som följer i vågorna är inte vackert, men med lånade pengar kan man också finansiera sin kosmetiska kirurgi.
Det är fortfarande fulare än att kapa någon på en gräsmatta, men beroende på vem det är som kapar vem betydligt mer accepterat.
Man har överseende med det så länge som det fyller klubbhuset med pokaler och man själv kan känna sig lite som en av dem; som en vinnare.
Inget identifierar en förlorare med sådan precision som hans eller hennes gedigna önskan om att känna sig "stor" och "som en vinanre", särskilt inte om denna storhet är något man får "ta del av" genom andra.
Jag föredrar fysiska spelare; uppoffrande, defensiva spelare som oftast hamnar i skuggan av de andra, kanske spelar de med mer hjärta än hjärna lite för ofta, må så vara.
För mig är det vackert.
Det blir inte många överstegsfinter, men det är minst lika fint för det.
Och lika rätt.
Som jag ser på det slåss den alltid för mest som kämpar för sin egen överlevnad, än den som kämpar för ära och berömmelse, även om det förstås är en preferensfråga.
Vem kan svara på vem som förtjänar att leva, vargen eller rådjuret?
Det finns inget facit.
Att spela aggressivt men inte våldsamt måste få vara vackert på samma villkor som överstegsfinter och perfekta krossbollar är det, vi får inte börja inskränka valmöjligheterna. Rättigheterna måste skyddas, även där.
Låter vi någon ta patent på skönhet, går vi med på att de gör den till sin och köper den sedan av dem, börjar stämpla allt som närmar sig detta som vackert och allt som inte gör det som fult ger vi bort den egna rätten till all prakt, och vår rätt till självbestämmande i frågan.
Konskekvenserna av ett sådant beslut kan bara bli fatala.
För den stora massan.
För dem som inte har råd att köpa sig till ett större inflytande "högre upp", vara med och bestämma vad som får klassas som fint och vad som måste vara fult om det inte är de själva som är utövare (då finns det klausuler, undantag).
Du och jag, till exempel.
Vi har inte råd.
