La Batalla de Aragón: Jimenez ställer krav

Manolo Jimenez följer sina föregångare i kölvattnet. Eller nåja, nästan.

Under eftermiddagen håller Real Zaragozas numera hjälteförklarade tränare en avslutande presskonferens där han förklarar att hans önskan och ambition är att stanna kvar i klubben där han uträttat mirakel.

 

Egentligen påminner säsongen 2011/12 om en amerikansk baseballfilm. Ni vet vilken typ jag menar. Det finns tusen sådana, minst. Det handlar om det där fattiga laget som skrattas ut redan på förhand, men som i elfte timmen lyckas skrapa ihop en trupp bestående av kontraktslösa "veteraner", misslyckade hemvändare och förkastade ynglingar. De inleder dåligt och på kontoren sitter experterna och ger sig själva rätt en och en halv månad in i turneringen, och social medias ökade etablissemang har fött en generation av "recensenter" istället för verksamma medborgare; de här självutnämnde kritikerna ekar efter sina favoritexperter för att framstå som sakkunniga och så flödar den negativa energin fritt. På läktarna har en stor skara av supportrarna börjat tvivla, de har läst för mycket, lyssnat för mycket och eftersom de står och väger på en fot är de inte svåra att knuffa omkull.

På läktaren finns också den lilla kärnan människor som vägrar lyssna och som vägrar låta sig nedslås opch dem skrattar man såklart allra mest åt. De där idioterna, som "inte lever i verkligheten". Man börjar för deras skull på allvar hoppas att laget verkligen ska gå åt fanders, för få saker är så provocerande i den här totalsekulariserade världen som dem som vägrar ge upp tron. De som "inte är realister".

Vid sidan av står en trött och uppgiven man med armarna i kors. Han vägrar envist ändra på sitt arbetssätt eftersom det vore detsamma som att erkänna att han handlat fel tidigare.

Den negativa spiralen accelererar och till slut snurrar den så snabbt att vi med ögat uppfattar den som stillastående. Laget parkerar på botten i ett par månader, tränaren får gå och hans ersättare ska vara av det ifrågasatta slaget.

Ens första reaktion ska inte vara yey, han, nu löser det sig. En ska högst vara försiktigt optimistisk.

Manolo Jimenez presenterades som tränare för Real Zaragoza på nyårsafton, bara tre timmar innan 2011 blev 2012, och jag som lämnar och ställer in allt för Zaragoza ursäktade mig, lämnade vårt blygsamma firande och fann en dator. Skrev ihop något "officiellt", kort och faktabaserat, letade bild och tänkte att ja, jo, men särskilt karismatisk ser han inte ut.

Skrattar åt mig själv med facit i hand, Manolo Jimenez är den mest karismatiske man som tränat Real Zaragoza så långt tillbaka jag kan minnas.

Hur som helst.

Den nye tränaren följer manus till punkt och pricka; röner inga omedelbara framgångar, och snart omvandlas merparten av den timida tillförsikt tränarbytet förde med sig till stålgrå orosmoln som tornar upp sig i bakgrunden, och som blåser närmare och närmare.

Sen, när tiden börjar "rinna ut" kommer vändpunkten.

Efter ytterligare ett nedrlag stormar tränaren ut från en presskonferens utan att ha kommenterat matchen eller för den delen besvarat en enda av den samlade presskårens frågor. Jag känner skam, säger han bara, jag känner skam tamefan, och så slår han igen dörren.

Dagen därpå kallar han själv till konferens. Man väntar att han ska annonsera sin avgång men istället håller han ett brandtal som man omöjligt kan värja sig för.

Och därefter - förändringen.

Inte bara lyckas han ena en splittrad trupp, han lyckas dessutom ingjuta mod och tro i supportrarna, läktarna förvandlas successivt till en fest som saknar motstycke. Experterna låtsas vara rörda, de pratar om hur fint det här "engagemanget" förvisso är men vet minsann om att det är försent och så riktar de sina blickar annorstädes. Därmed missar de som så många gånger tidigare magin och kommer tillbaka ett par år bittrare nästa höst, åldrade på det sätt bara dem som inte tror på mirakel, slit, engagemang och allt det där åldras.

Sedan slutar allting såklart med att laget - mot alla odds annars är det "inte spännande" - klarar sig. Det ska ske i sista omgången, för dramaturgin.

Firandet ska se parodiskt ut för alla som bara förstår framgång formad som pokaler, annars har det misslyckats.

Tränaren dansar jota framför katedralen som han lovat.

- Jag hade hoppats att det i alla fall skulle dyka upp några stycken men det här var alldeles överväldigande, säger lagkaptenen Javier Paredes. Jag menar, vi har inga titlar att erbjuda. Men så är familjen zaragocista också alldeles unik, det gäller att inte glömma bort det.

 

PP dubbar Manolo Jimenez till invigningstalare vid höstens Pilarfestival (en otrolig ära i Zaragoza) och alla håller andan i väntan på besked om framtiden.

- Det är inte en fråga om pengar, säger Manolo. Pengar har aldrig varit min drivkraft. Jag vill bara ha en försäkran om att det finns ett seriöst framtidsprojekt för den här klubben. Att målet med nästa säsong inte enbart ska vara att överleva i Primera utan att vi sätter upp ett mål om en längre period, kanske fem år, beslutar vad vi ska ha åstadkommit under den tiden och sedan håller oss till den.

Han berättar att han lämnat in en lista med fem krav på till Agapito Iglesias (bland annat kräver han att man satsar mer på cantreran och den "lokala identiteten", han kräver också att man nyttjar utköpsklausulerna på vissa spelare som för tillfället befinner sig på lån i klubben), och han tillägger att han hoppas kunna berätta att han blir kvar i Real Zaragoza inom 4-5 dagar. Han räknar alltså med att presidenten värderar honom högt nog att gå med på hans krav.

Och vet Agapito vad som är bäst för honom, och för Real Zaragoza, så tar han emot den här passningen från Manolo Jimenez; mannen som vågat sätta sig upp mot honom mitt under pågående säsong, som enat supportrarna i vad som betrakatas som klubbens största kris i sin historia, och som lyckats vända en omöjlig säsong och sluta som segrare fast nästan sist.

 

Manolo Jimenez vågar ställa krav, han är inte rädd för att bli betraktad som besvärlig, och den här typen av karaktärer är verkligen en bristvara i den annars så insmickrande fotbollsvärlden, det finns betydligt fler Grimor än vad det finns Vidstigar, så att säga. Och alltför många som till en början bara är beredda att lyssna på den förste före den senare, eftersom den säger "vad man vill höra" istället för vad man behöver.

Jag hoppas Agapito vågar välja den väg som kanske verkar otäckare men som känns täckare, istället för att hitta något raka motsatsenalternativ.

Vad jag finner särskilt lovande är att Manolos kärlek till och respekt för Real Zaragoza är så stark att den inte är villkorslös. Han vill se upprättelse för institutionen han lärt sig att älska ("Real Zaragoza är ett av Spaniens stora lag, vi kan inte balansera på rakblad längre utan vi måste ta tag i situationen."); han vill inte bli ännu en av de desperata män som i brist på alternativ och i ett tillstånd av nyörälskelse född ur frälsning och fåfänga svarar ja utan att försäkra sig om att han ifall han stannar också klarar av uppgiften. 

Han vet vad Real zaragoza varit, är och ska vara.

Han har klara visioner, ansvarskänsla och pretentioner.

Det känns onödigt att tillägga att han är precis vad vi behöver.