En vunnen, två förlorade och nio upp
Det blev en ren succédebut för Gifton Noel-Williams med mål och storspel bredvid kompisen Colin Kazim-Richards. En inte lika lyckad eftermiddag hade ett par irländska testiklar som även de fick näta.
På ett kallt, blåsigt och dyngsurt Witdean Stadium skulle ett nytt Brighton visa upp sig för första gången i lördags. Det var sagt att det skulle bli hårdare och rejälare tag och bland annat därför skulle enbart en av lagets två kreativa fransoser få plats på Seagulls mittfält. Om sanningen ska fram så var det ingen direkt uttalad strategi av McGhee även om viss media ville få det att framstå så. Istället var det snarare så att Gifton Noel-Williams ankomst till klubben hade ökat konkurrensen i laget och därför mindre med plats för de väldigt hårt matchade fransmännen, just detta faktum att dessa var i behov av vila var också en bidragande orsak sades det samt att det skulle bli mer eller mindre omöjligt spela ett tekniskt spel på den (efter en vecka med hela sex misshandlar på dryga 90 minuter vardera) usla gräsmattan. Hur som helst så mönstrades i alla fall en startelva av en något robustare karaktär än vad som varit fallet i matcherna före lördagseftermiddagens möte med Hatters. Såhär såg den hårdkokta samlingen ut (från höger till vänster): Henderson – Hinshelwood, McShane, Butters, Lynch – Hart, Carpenter, Hammond, Frutos – Noel-Williams, Kazim-Richards.
De fem spelare som fick ta plats på bänken blev då Florent Chaigneau och Jason Dodd, som båda gjorde comeback i truppen efter skador, samt Adam El-Abd, Seb Carole och Joe Gatting. Den enda spelare som var helt borta från uttagningsdiskussionen var egentligen lagets långtidsskadade kapten Charlie Oatway och det i sig är ju alltid positivt och kanske kan den konkurrensen leda till en extra tändning här i slutet. Många ”där under” är i alla fall spelsugna till tusen verkar det som då Gillingham fullkomligt kördes över av reservlaget under söndagen och slutresultatet kunde till slut skrivas till 4-0 för Albion efter bland annat två mål av allas vår ”aussie”, Paul Reid.
När den kyliga tillställningen väl sparkades igång så var allt egentligen som vanligt… eller en blandning av hur det varit och hur det borde vara, kan man säga. Till exempel så dominerade ”Hinsh” på sin högerkant och briljerade med ett fint passnings- och positionsspel och varvade detta med lagom stora initiativ framåt i banan, samtidigt som CKR var småful, arbetsvillig och pigg utan att skapa egentligen någonting och nye GNW visade upp precis de sidor av sig som man hoppats på att få se, nämligen ett mycket bra närkampsspel, precisa vrickningar och nickskarvar och ett allmänt tufft och fysiskt spel vilket ju saknats så mycket längst fram i Albion.
Den första ”chansen” stod också den store anfallaren för. Efter fint spel utanför Lutons straffområde så gick Noel-Williams på genombrott och tog sig sånär förbi Chris Coyne och försökte komma till skott men det tog mer eller mindre stopp där och båda föll tungt utan att något regelvidrigt begåtts. Det blev ingen straff och inte många klagade heller på domslutet eftersom det mer såg ut som en "stürmer foul" av anfallaren som inlett kanske bäst av alla i gyttjan.
Efter det böljade spelet fram och tillbaka i några minuter innan det var dags för nästa farlighet, som även den skapades av hemmalaget. Det hela började med ett kort inkast på högerkanten som togs av Gary Hart och därefter gick bollen som på ett snöre mellan fyra, nära varandra stående, Albionspelare tills det att Hinshelwood fick bollen vid sidlinjen och denne måttade ett perfekt inlägg mot straffpunkten där bollen möttes med huvudet av GNW som timat sin löpning in mot mitten perfekt och nicken blev även den helt perfekt då bollen styrdes in alldeles intill den vänstra stolpen, utom räckhåll för Marlon ”Strecket” Beresford i Hatters mål. 18 minuter hade gått och Brighton hade rättvist tagit ledningen med 1-0.
En glädjerusig junior var sedan nära att ställa till det för Brighton direkt efter målet. Det var nämligen så att Joel Lynch inte var riktigt vaken när spelet sparkades igång igen och det var inte heller kommentatorerna på lokalradion så jag vet inte hur det gick till men i vilket fall så var det Lutons anfallare Warren Feeney som var nära att kvittera omgående efter någon sorts misstag av den unge vänsterbacken.
Spelet var sedan fortsatt ganska svängigt med ett visst spelmässigt övertag för Brighton utan att laget lyckades skapa några jättemöjligheter. Man hade istället mest ett fint anfallsspel och etablerade ett tryck, som alltså inte mynnade ut i några stora målchanser. De något bättre chanserna stod istället Luton för men riktigt orolig blev man faktiskt aldrig då Henderson verkade ha koll på de flesta avsluten.
1-0 stod det alltså fortfarande i halvtid och även fast Brighton spelat bättre än gästerna så var nog de flesta Seagullssupportrarna (mig inkluderad) relativt pessimistiska över den slutliga utgången av matchen då laget inte kunnat hålla i ett bra spel en hel match och rasen som förekommit har inte sällan kommit efter just halvtidsvilan. Dessutom är ju Luton ett av de starkaste lagen framåt i årets upplaga av Championship och skulle de få in ett mål visste man vad som skulle kunna hända – just det – en numer närapå patenterad Seagullskollaps.
Brighton fortsatte dock spela bra även i andra halvlekens inledning och efter bara tre minuter testade Dean Hammond målvakten Beresford men denne höll den högerfotade mittfältarens vänsterskott utan problem. Efter det var Lutons Steve Robinson nära att komma helt ren med Henderson men en Brightonförsvarare som jag tror var excellente Hinsh stoppade honom med en ”hysénare” till glidtackling.
Nästa bra chans skulle komma att tillfalla Brighton och återigen var det Noel-Williams som på rätt plats vid rätt tillfälle. Denna gång blev det dock inte mål utan avslutet hamnade i burgaveln eftersom han tvingades avsluta från snäv vinkel och med en försvarare i nacken. Anfallet var dock ett finfint exempel på ett typiskt söndersprungen-och-dyngsur-plan-karaktär då det började med en stänkare till femmetersglidtackling av ”Chippy” Carpenter där denne klippte två Lutonspelare för att direkt efteråt slå in ett fint inlägg till sin kollega på innermirrfältet, Dean Hammond, och denne nickpassade i sin tur fint över till en framrusande GNW som dock alltså fick dålig vinkel och missade.
Just Seagulls två centrala mittfältare var mycket bra under lördagen och var grymt tända och de fick också mycket och välförtjänt beröm för deras insatser efteråt. Faktum är dessutom att Hammond hade ett farligare skott än det jag nämnde förut. Det avlossade han från ännu närmre håll, inne i straffområdet, och det vållade vissa problem för gästernas burväktare, som dock klarade att hålla det på ”rätt” sida mållinjen.
Den vassaste chansen för Seagulls i andra halvlek hade dock ändå Gary Hart som laddade på för allt vad han var värd en knapp kvart in i andra halvlek. Bollen gick dock i insidan av stolpen efter att ha gått i en bananbana över straffområdet.
Efter det att en timme gått av lerbrottningen kunde man som Brightonsupporter alltså känna sig ganska väl till mods eftersom laget kopplat ett så fast grepp om matchen och såg så pass mycket lugnare och stabilare ut än på länge. Helt lugn var man dock självklart inte…
Vilket var befogat…
För då kom den klassiska kallduschen. Matchminut: 61.
Det var självklart på en kontring och som alltid den här våren var det också på ett helt onaturligt sätt som bollen tog sig över linjen. Det var nämligen så att det återigen var Feeney som oroade då han först sprang tvärs över den sista tredjedelen av planen för att sedan slå in en passning mot sin anfallskollega Steve Robinson som kom galopperande rakt mot mål och utanför målområdet. Robinson var dock markerad av McShane som brukar kunna gå komma först på bollen i sådana här dueller och så även i det här fallet, dock efter att Henderson i Brightons mål inte fått tag på den hala bollen och därför hann mittbacken knappt reagera och han styrde därför kulan i mål med sina egna diton (vilka annars brukar vara hans största tillgångar på planen). 1-1 var ett faktum och Robinson tillskrevs felaktigt det målet.
Albion kämpade därefter vidare beundransvärt men det riktiga trycket lyckades man aldrig etablera igen utan enbart halvchanser skapades framåt på samma gång som Hatters inte heller de kunde skapa någon målchans värd namnet.
Lördagens match kändes ganska typisk för Seagulls säsong 05-06 eftersom man fick känslan av att det var så nära men ändå så långt borta. Man ägde återigen en match och skapade än en gång mer än det andra laget samtidigt som ineffektiviteten och oflytet skrattade sig hesa i våra ansikten på samma gång som någon (ännu en gång en annars storspelande Hendo) var tvungen att göra en, för matchen, ”avgörande” tavla.
För den som tycker att det är mycket gnäll och att vi borde vara nöjda med en pinne i alla fall så har jag ett lästips som stavas Tabellen och om du ändå synar den så kan du ju ta en titt på senaste omgångens resultat. Inte skön läsning någonstans.
Och tillsist så bör det också nämnas att till och med McGhee börjat prata om att det handlar om ”must-win”-matcher de närmsta veckorna… och då är det allvar.
