Sunderland - Brighton 2-0
Den långa resan upp till det nordöstra hörnet av England blev inte vad Brighton hoppats på. Sunderland lyckades till slut bryta upp Brightons försvarslås och vinna med 2-0.
Redan innan matchen levererade McGhee en präktig överraskning: För första gången under hans ledning ställde Brighton inte upp sig enligt 4-4-2, utan spelade med tre mittbackar (Butters, Cullip och Hinshelwood) och två vingbackar (Harding och El-Abd) i försvaret. På mittfältet saknades Darren Currie, som i stället flyttats upp i anfallet för att komplettera Knight.
Sunderland började första halvlek i ett högt tempo och tryckte tillbaka Brighton rejält de tio första minuterna, och i synnerhet vingbackarna Harding och El-Abd hade problem med sina gubbar, Lawrence och Arca. Brightonfansen höll andan när Lawrence och Cullip kolliderade i straffområdet, men domaren tyckte lyckligtvis att det var Lawrence som sökte kontakten.
Efter den första anstormningen jämnade spelet ut sig och Brighton började göra försiktiga utflykter i närheten av Sunderlands mål. Harding hade uppenbarligen lyssnat väl på McGhees råd att gå framåt, och lyckades till och med springa offside vid ett tillfälle.
Inget av lagen skapade särskilt mycket, och om man är snäll kan man säga att de hade en chans var i slutet av halvleken. Först fick Sunderland en farlig frispark runt tjugo meter från målet som resulterade i straffområdeskalabalik, med Kuipers överspelad, men bollen kickades tack och lov bort från det farliga området. Brightons möjlighet var ett inlägg från Knight som Oatway fick huvudet på, men den norska landslagsmålvakten Myhre hade inga problem med att plocka ned den.
Andra halvlek började med ett intensivt Sunderlandbombardemang mot Brightonmålet, men försvaret höll stånd. Efter en kvart gjorde så McGhee så ett byte som förvånade de flesta, och som skulle via sig ödesdigert -- just som den sunderlandska artillerelden var som häftigast, tog han ut Adam El-Adb, satte in Albert Jarrett och gick tillbaka till en traditionell fyrbackslinje.
Redan minuten efter var Brighton illa ute, Cullip hade inte hittat sin position efter omgrupperingen, och blev tvungen att vara en smula brysk mot Elliott, som annars hade haft i det närmaste fritt fram. Det hela resulterade i att Butters (!) blev varnad, men Cullip klarade sig helskinnad ur knipan.
Ytterligare några minuter senare kunde inte Brightonförsvaret hålla stånd längre, utan Arca kunde slå in bollen från nära håll efter ännu en kalabalik i straffområdet. Innan dess hade ett långskott av Lawrence räddats av Kuipers, och Bridges, som just kommit in, prickat ribban.
Med mindre än en kvart kvar gjorde firman Lawrence & Bridges slut på alla eventuella förhoppningar Brighton hade att komma tillbaka i matchen. Bridges slog en delikat passning till Lawrence, Hardings tackling var inte inom lagens råmärken, och domaren pekade på straffpunkten. Lawrence tog den själv; Kuipers gissade visserligen rätt, men den var för hårt slagen. 2-0 till Sunderland, och de sista minuterna kunde hemmalaget ägna åt träning på sidledspassningar.
En timme spelade vi 5-3-2, och höll nollan; sedan går vi tillbaka till 4-4-2, och släpper in två mål på en halvtimma. Vad som kanske är mer alarmerande är att vi knappast skapade en enda chans värd namnet under hela matchen -- Oatways nick och en frispark av Currie kan möjligen kallas halvchanser, men annars var det blekt framåt. Virgo saknades, men frågan är om ens han hade kunnat göra något. Mark McGhee berättade i en intervju efter matchen att han tyckte att det var motiverat att göra ett offensivt byte och att vi hade en chans att vinna matchen. Det kanske är rätt, men personligen tycker jag att man måste vara en fullblodsoptimist, fullständigt ohämmad av "verkligheten", för att göra ett offensivt byte med den dåvarande matchbilden. Men det är kanske därför McGhee, och inte undertecknad, är fotbollsmanager...
