En fröjdefull jul
Annandagens match bjöd på en sista-minuten-bragd av Brighton. Mål av Carpenter och Virgo förvandlade ett hotande nederlag till en skön trepoängare. Julefriden är räddad i den engelska sydkustens pärla.
Det hade ju spekulerats en del i hur McGhee skulle formera sitt lag, men till slut blev det som de flesta gissade -- Dan Harding fick lämna över vänsterbacksplatsen till Kerry Mayo, och Gary Hart gick in i tremannaanfallet i stället för Leon Knight. Harding var inte ens på bänken, och det ger naturligtvis de som tror att han kommer att säljas inom en snar framtid vatten på sin kvarn.
Julhelgens oväder drabbade även England, och inte ens Brighton slapp undan. Då man chansat (?) med att inte skydda gräsmattan mot kylan var det ett tag osäkert om det överhuvud skulle bli någon match idag. Till slut tog man till den intressanta åtgärden att vattna (!) straffområdena, och det kanske inte är så konstigt att en del ingripanden blev märkliga. Gillingham fick också en spelare skadad i första halvlek; om det berodde på underlaget vet jag inte.
Innan jag fortsätter måste jag komma med en brasklapp, stor som en annonspelare. Under normala förhållanden knåpar jag ihop min rapport efter att ha lyssnat på matchkommentarerna på Seagulls World, vilket gör att det kan smyga sig in en del missförstånd här och var -- som svensk är det inte alltid lätt att uppfatta vad en upphetsad kommentator skriker när det börjar dra ihop sig till farligheter. Men idag var förhållandena extremt usla, långa stunder kunde man bara höra någon sekund i taget mellan avbrotten, och man var ibland tvungen att hoppa mellan Gillinghams och Brightons utsändning för att över huvud taget höra någonting alls. Det kunde låta ungefär så här: "...orner taken sho ... ergo ... [VRÅL] ... oft defendi ... ham one", av vilket jag drog slutsatsen att någon, förmodligen Adam Virgo, gjort mål efter en försvarsmiss. Men nu går jag händelserna i förväg.
Första halvleks inledning var ganska hafsig, och det berodde säkert inte bara på underlaget. Båda lagen tjongade mycket boll mot sina frontmän; Brighton mot fyrtornen McCammon och Virgo, och Gillingham mot expressloket Byfield. Men McCammon lyckades bara nästan slita sig loss, och Byfield sprang mest offside, så några riktiga farligheter uppstod egentligen aldrig.
Efter en dryg halvtimme fick vi en indikation på hur viktig Cullip är i försvarsarbetet, när Reid trodde att Kuipers skulle ta hand om ett inlägg, och Kuipers uppenbarligen trodde att Reid skulle rensa. I stället fick det enkelt nickas in av en yngling vid namn Crofts, som därmed gjorde sitt första mål för Gillingham.
När halvtidsvilovisselsignalen ljöd var det väldigt tyst på Withdean. Första halvlek hade inte direkt bjudit på några festligheter, förutom att en linjeman bidragit till underhållningen genom att göra en kullerbytta. McGhees 4-3-3 hade så långt inte fungerat särskilt väl, och kommentatorerna spekulerade i om han skulle byta spelsystem i andra halvlek.
Efter tio minuters resultatlös fotbollstennis i andra halvlek kom Nathan Jones in, Nicolas gick ut, och Hart gick ned på mittfältets högerkant. Men några hörnor och hyfsade inlägg från Jones och Hart, samt ett distansskott av Carpenter, var allt Brighton fick ut av bytet -- tills det återstod cirka tolv minuter av matchen. Efter hörna letade sig bollen, via Oatway, ut till Carpenter, som från straffområdeslinjen tryckte till ett lågt skott som målvakten inte hann med på. 1-1, och Withdeanpubliken började andas igen.
Nu var det nästan bara ett lag på plan, Brighton pressade frenetiskt för att få in en vinstboll. Och någon minut före slutet inträffade den händelse som jag redan beskrivit ovan. Virgo fick mer eller mindre ostörd klämma in det viktiga 2-1-målet från kort avstånd, och Brighton hade sedan inga större problem att låta de sista minutrarna rinna iväg.
Tre friska poäng, och framför allt har det öppnats upp ett litet, litet gap till nedflyttningszonen -- eftersom Cardiff spelade oavgjort och Nottingham förlorade är det nu fem poäng ner till Cardiff, och sju poäng till avgrunden. Kanske dagens mirakelvändning kan vara den tändvätska som behövs för att sätta fyr på måltillverkningen. Framför allt en viss Leon Knight skulle behöva en fotogendusch, och en kapplöpning med en blåslampeförsedd sprinter, inför fortsättningen.
