Kräftgången fortsätter, men managern sitter säkert
Tre raka förluster inledde denna månad och Portsmouth var inte nära att förtjäna poäng i någon av matcherna. Den kvalplats som vi länge såg som i stort sett garanterad ser mer och mer ut som en bonus. Mot bakgrund av det verkar det märkligt att managern sitter kvar, särskilt då allt fler supportrar har ifrågasatt honom under hela säsongen.
3-2-5. Bra form - för ett bottenlag. Visst kunde man ana att en formsvacka skulle kunna bli lång med tätt matchande, men tio matcher? Inte ens Tom Naylor håller hög nivå nu. Ronan Curtis kommer fel och snubblar. John Marquis fötter tycks sticka ut i fjärde dimensionen för han fastnar i saker som inte ser ut att vara där. Det känns som att ens kropp inte får plats i skinnet när man ser Pompey spela just nu. Kontrasten kunde inte vara större än när Doncaster trillade boll. Det var handbollsanfall fast utan regeln om passivt spel. När Portsmouth fick bollen ville den inte låta sig kontrolleras. Den gillade Doncaster bättre.
Kenny Jacketts idé om att köra 3-4-3 var inte helt dum. Portsmouth inledde bra och var mycket nära att ta ledningen, men sedan hittade förste halvleks bäste John Bostock in mellan mittback och vingback och så var det 1-0. Portsmouth bytte till 4-4-2 utan att det påverkade matchbilden nämnvärt. Jag tycker ändå att Haji Mnoga borde fått en straff när han trycktes omkull precis när han skulle avsluta, men kanske föll han lite för enkelt.
Trots den spelmässiga utklassningen var det jämnt i chanser. Andy Cannon kom in på planen och Portsmouth kom in i matchen. Det hade kunnat bli någon chans här och där om det nu inte var så att bollen var så otroligt förälskad i hemmalaget, men om jag var boll hade jag också stuckit ifrån varenda spelare i det vitsvarta bortalaget. Matchen punkterades med 20 minuter kvar när Fejiri Okenabirhie smackade in 2-0 i nättaket från ingen vinkel alls och där tappade jag intresset och stängde av sändningen.
På tilläggstid fick Marquis till slut till det med en fin vändning och avslut till 2-1 och hade det inte varit för en vältajmad glidtackling i sista sekunden hade Harvey White kvitterat. Doncaster var verkligen nära “snatching a draw from the jaws of victory” vilket förstås inte hade varit rättvist.
En del i Portsmouths formsvacka kan nog förklaras med att spelarna är väldigt slitna. Här finns all anledning att kritisera managern. Mot Wimbledon och Swindon hade man klara ledningar utan att utnyttja bytena. Cannon och Naylor tänker jag på främst, med tanke på att George Byers, Ben Close och White finns att tillgå, men det är även förvånande att Jordy Hiwula inte fått mer speltid. Ganska talande var att Charlie Daniels ersattes av den mer defensivt starke Lee Brown i samband med 2-0-målet.
Doncaster, Blackpool, Plymouth, Lincoln, Hull, Blackpool, Plymouth, Charlton, Doncaster, Wigan, Fleetwood, Peterborough, Fleetwood, Coventry, MK, Accrington, Peterborough, Wimbledon, Wycombe, Burton, Coventry, Shrewsbury, Sunderland, Accrington, Peterborough, Sunderland. 26 matcher där Portsmouth släppt in första målet och inte klarat av att vinna matchen. Sist det hände? 22/4 2019 mot Coventry. Målskytt för Coventry? Hiwula.
Det var inte ens halvtid i Northampton och det stod 4-0 till laget som inte ens gjort ett mål per match i snitt. Som supporter korsas gränser ibland. Gränsen för när reaktionen efter ett baklängesmål byts ut från besvikelse mot ett uppgivet tyst skratt. Ändå ett hopp om att tidernas upphämtning skulle kunna kickstarta säsongen, men 4-1 kom för sent och det fanns inget rationellt som kunde styrka skomakarens oro för att ett bortalag som så dags tagit över matchen också skulle göra fler mål. När 4-2 inte kom började jag istället nästan hoppas på 5-1 för en stark comeback skulle kunna rädda Kennys jobb och när man känner så finns det ingen återvändo för managern.
3-2-6. Ett snitt som räcker för nytt kontrakt, förhoppningsvis inte för managern.
Jag såg inte matchen och jag vill inte se höjdpunkter heller. Northampton är en fin klubb som förtjänar min respekt, men det räcker inte för att jag ska klara av att se målen. 4-0 i paus var tydligen i underkant och Portsmouths första avslut kom strax efter det fjärde målet. Lokaltidningens Neil Allens rant i halvtid säger allt jag behövde veta. Inget mod, inget hjärta, ingen vilja. En mental kollaps i ultrarapid som resulterade i en 48 minuter lång krasch. Händelsehorisonten är passerad och det är bara att hoppas på att det finns en väg ut på andra sidan.
Spelarna är dränerade rent mentalt. Fysiskt orkar de kanske, men de har slutat söka offensiva lösningar och ger hela tiden bollen till någon annan med en krampaktig passning som till slut resulterar i att någon hamnar i trångmål.
Efter matchen skulle det inte skada med lite känslor, men Kenny är så artig och vänlig att det framstår som att en förlust också är bra. Priset tog han när han menade att det var en bra förlust mot Doncaster för att laget inte gav upp och nästan kvitterade. "Congratulations to the players" lade han till. Att spelarna inte ger upp är tamigfan ett grundkrav.
Men han står där med ett artigt leende och förklarar sakligt vad som hänt och det ser nästan ut som ett hånflin om man är konspirationsteoretiker. Supportrar vill förstås inte ha artiga leenden och sakliga resonemang. Supportrar vill ha känslor, och supportrar vill se konsekvenser av en sådan insats som mot Northampton. Vad får vi? Ledningens stöd för managern! Fast det är logiskt ändå. En korttidslösning skapar fler problem än den löser och internt finns ändå bara Sean O'Driscoll att tillgå.
Jackett står pall för trycket som fick Paul Cooks fasad att krackelera. Var går det att hitta en manager som klarar av det, visar känslor, prioriterar offensiv före defensiv och har en tydlig spelidé? Kravlistan är för omfattande på den här nivån och de som uppfyller de tre sistnämnda kraven gör det bäst i mindre klubbar. Bättre manager än Jackett går definitivt inte att skaka fram nu om man är ute efter något långsiktigt, men signalen som sänds är att det är okej att misslyckas så länge man är trevlig och pallar trycket.
Konsekvensen blir att vi supportrar tappar gnistan. Vi kan se nästan varje match med iFollow och chansen till uppflyttning finns kvar. Res tillbaka i tiden och försök förklara varför du tappat gnistan för supportern som precis bevittnat tjugonde raka matchen utan vinst under Guy Whittingham i League 1, och precis sett mediokre korttidskontrakterade spelare nummer 32 göra debut. Prova sedan att göra samma sak inför ödesmatchen borta mot Newport i League 2 något år senare då det bara skiljde två poäng ner till nedflyttningsstrecket, eller varför inte gå till dagen efter uttåget mot Aldershot i FA-cupen samma år. Ja, jag kämpar med en känsla av att vara bortskämd, att jag borde vara tacksam för att det inte är värre.
Northampton läggs till listan. 27 matcher i rad utan seger efter att motståndaren gjort första målet. Sunderland, Peterborough och Ipswich härnäst. Räknar med att vi är uppe i 30 raka på min 40-årsdag. Räknar med att inte bry mig om det. Vi gör bäst i att acceptera att även denna säsong missas målet och hoppas på en bättre rekrytering i sommar. Det behövs en manager som förstår staden, klubben och supportrarna. Av de som varit någorlunda skickliga sedan Avram Grant för elva år sedan kommer jag bara på en: Michael Appleton.
Grant, ja. Den där matchen mot Sunderland för elva år sedan när han skällde ut Kevin Friend på planen i paus är min favoritmatch av alla jag sett på plats. “You can never break our spirit” sade han på den tiden. Normalt sett är en match mot Sunderland en stor grej. Idag är det som matchen för elva år sedan fast tvärtom. Jag kommer att göra något annat under matchen och kanske kasta ett öga på Flashscore då och då. Är mer intresserad av reservernas träningsmatch mot Lutons U23-lag. Trialist B verkar ha en bra vänsterfot. Jackett har slut på idéer. Han plockar ut ett antal namn ur hatten och kastar dem i luften. Förvånansvärt många av dem hamnar på en bekant position, men spelsystemet kan skifta. Är det 4-4-2, 4-2-3-1, 4-3-3 eller 3-4-3? Det är aldrig en mittfältsdiamant och Hiwulas namn ligger alltid kvar i hatten.
Nog kämpade Portsmouth bra mot Sunderland (kunde jag läsa mig till) men noll avslut på mål säger en del om var problemet ligger. Det är svårt att göra den kreativa delen av jobbet när man inte tror på sig själv, eller sina medspelare. För första gången på länge kände jag inget inför matchen och hade ingen som helst lust att se den. Jag noterade att det var ytterligare en försvarsmiss vid 0-1, men när jag såg klippet några minuter senare kunde jag inte hålla med. Sunderland var listiga där. Luke O’Nien (en otroligt smart spelare för övrigt) screenade Naylor, Charlie Wyke smet förbi tätt på ena sidan och tvingade Sean Raggett att gå på andra sidan. Det gav Wyke tillräckligt med utrymme för att nicka in hörnan. Ett bra mål att släppa in.
Jackett pekade på två möjliga straffsituationer i andra änden av planen. Dessutom var det tydligen en foul innan Raggett drällde med bollen till 0-2. En straffspark hade kunnat resultera i ett avslut på mål och möjligen påverka resultatet, men om det är något vi lärt oss i League 1 är det att det inte går att lita på att en domare fattar rätt beslut vid nyckeltillfällen. Du måste skapa din egen lycka genom att faktiskt prova att skjuta på mål, även när bollen är i rörelse och det finns motståndare inom 9,15-metersradien.
28 matcher i rad utan vinst där motståndaren gjort första målet. 3-2-7 efter den fina sviten utan insläppt mål som placerade laget som etta över jul. Utan att veta vad de sysslar med i truppen är en gissning att mental träning hade kunnat förebygga den här kollapsen. För det räcker med ett mål i baken för att anfallsspelet ska rämna, och Raggett har alltid ett misstag i sig numera. Det vi ser efter det är en kollektiv oförmåga att behandla en boll, som om foten plötsligt var större och stelare. Det enda som hjälper här är att få in den här bollen i mål. Först. Och sedan vinna. Även turmål ger självförtroende.
Jackett sade att han fortfarande letar efter rätt uppställning. För det blev han förlöjligad av enfaldiga fans som tycker att det borde han väl veta efter fyra säsonger. Bortglömt är att han visste precis vilken elva han skulle utgå från när nollan hölls sex matcher i rad, men knappt två månader senare är nästan ingen spelare i form. Det är förstås näst intill omöjligt att hitta rätt uppställning då. Alla som följt ett fotbollslag på nära håll, sett träningar och matcher, vet att det är komplext. Vissa spelare funkar bättre ihop, men det förutsätter att de klarar av att göra sitt jobb utan att tänka för mycket på det. Det är då kombinationerna sitter. Men för den enfaldige supportern, som tyvärr är väldigt vanlig på ön, handlar allt om att spela 4-4-2, visa passion och skicka upp bollen snabbt. Och rätt elva är alltid den som inte Jackett tar ut, baserat på att en eller annan spelare inte faller dem i smaken.
Imorgon ska det spelas final i Papa John’s Trophy. Portsmouth är regerande mästare, men turneringen har hunnit byta namn två gånger sedan Sunderland besegrades i finalen 2019. Det är andra gången en världskris har hållit en trofé längre än ett år i Pompeys prisskåp. På söndag kommer den att lämnas över till Sunderland eller Tranmere och Portsmouth kan bli längsta titelhållaren och kortaste titelhållaren på samma dag.
Eller så åker man på en riktigt pinsam smäll.
Matchfakta
Doncaster 2 - 1 Pompey
Doncaster (4-2-3-1): Jones; Halliday, Wright, Anderson (k), James; Bostock (Robertson 64), Smith; Taylor (Okenabirhie 28), Coppinger (Richards 76), Sims (Lokilo 64); Bogle
Pompey (3-4-1-2): MacGillivray; Whatmough, Raggett, Nicolaisen; Mnoga (Marquis 46), Naylor (k), White, Daniels (Brown 70); Harness; Curtis (Cannon 46), Harrison (Hiwula 76)
Mål: 1-0 (James 12), 2-0 (Okenabirhie 70), 2-1 (Marquis 90+4)
Northampton 4 - 1 Pompey
Northampton (4-2-3-1): Mitchell; Kioso, Horsfall, Jones, Mills (k) (Harriman 68); Sowerby, McWilliams (Rose 75); Hoskins, Watson, Miller; Edmondson
Pompey (4-2-3-1): MacGillivray; Whatmough, Raggett, Nicolaisen (Bolton 59), Brown; Naylor (k), Cannon; Harness, Byers (White 59), Curtis (Hiwula 59); Marquis (Harrison 59)
Mål: 1-0 (Watson 20), 2-0 (Watson 23), 3-0 (Horsfall 32), 4-0 (Hoskins 43), 4-1 (Harrison 73, straff)
Pompey 0 - 2 Sunderland
Pompey (4-4-2): MacGillivray; Bolton, Whatmough, Raggett, Daniels; Williams, Naylor (k), Cannon (Harness 78), White (Jacobs 59); Marquis, Harrison (Curtis 59)
Sunderland (4-2-3-1): Burge; Power (k), Sanderson, O’Nien, McFadzean; Winchester, Scowen; Jones (Maguire 80), O’Brien (Flanagan 60), McGeady (Gooch 86); Wyke
Mål: 0-1 (Wyke 13), 0-2 (Jones 59)
Kommande matcher
13/3: Salford (EFL Trophy, 2020 års final)
16/3: Peterborough (b)
20/3: Ipswich (h)
27/3: Shrewsbury (b)
