Du borde veta bättre, Jennifer Wegerup
Ibland säger redaktör Cederblad till mig att jag borde koncentrera mig på fotbollen istället för att skriva hånande, kränkande kommentarer till folk. Fullt rimligt tycker jag eftersom att det ibland gått utanför lagens gränser. Den här gången gör vi återigen (dock på något mer stillsamt och balanserat manér) ett besök utanför fotbollen. Jag kände mig nämligen tvungen att få skriva ett försvarstal.
Jennifer Wegerup borde veta bättre. När hon i Fotbollskväll för några kvällar sedan konstaterade att det är fint med fans som gör tv och skriver, men att det aldrig kan bli journalistik, var hon ute på rejält hal is. Hon talade om att en verklig journalist ska förmedla objektivitet och alltid söka efter sanningen. Må så vara - men hur ofta händer det egentligen? I det här landet skriver tidningarna antingen för annonsörerna eller för lösnummerförsäljningen - aldrig för läsarna. Att SVT är ensamma om att låta ett riktigt fan i form av Marcus Birro debattera mot en så kallad riktig journalist beror helt enkelt på att man är statligt finansierade och därmed varken har något större intresse av en rejäl publik eller glada annonsörer.
Dagspressen är beroende av sina annonsörer, kvällspressen av sina rubriker och sin skandal- och skvallerjournalistik. Man måste ha i åtanke att journalisterna inte bara blir försörjda genom tidningen, utan att man även försörjer tidningen. Feta skandalrubriker författas av dessa så kallade äkta journalister. Annonsörer vänder sig till medier som publicerar den sortens texter som annonsvänliga målgrupper är intresserade av. Dessutom är dessa företag mycket lättförargerliga. Man vill inte gärna trampa en inkomstkälla på foten.
Dagens så kallade äkta journalister är alltså allt annat än oberoende och således knappast heller objektiva. Sanningen kanske de söker, men det finns sällan någon anledning att publicera den om man stöter på den. Jennifer borde veta det eftersom att Aftonbladet är landets enda socialdemokratiska och att man därför aldrig slåss på samma villkor som sina konkurrenter. Borgerliga tidningar har generellt betydligt tyngre stöd från annonsörer och därför är det ännu viktigare för Aftonbladet i sin socialdemokratiska regi att försöka behålla sin ställning som landets största tidning. Sin utsatta och ständigt bevakade position har man haft möjlighet att besvara genom två metoder; antingen satsar man på att producera högkvalitativa texter och på så vis vinna läsarnas förtroende i längden, eller också försöker man genom mer eller mindre desperata och nästintill borgerliga metoder sälja lösnummer. I dag ser vi prov på lite av båda delarna - man har Erik Niva och Simon Bank men även Peter Wennman och Robert Laul.
Aftonbladet har alltså valt att gå en väg där man genom borgerliga metoder försöker att bibehålla ställningen hos en i alla fall tidigare socialdemokratisk tidning. Ett underligt, skenheligt beteende som gör att man inte lika gärna kan förtro sig till tidningen. Jennifer Wegerups blaska försöker alltså vara objektiv och söka sanningen samtidigt som man måste hålla humöret uppe hos sina skakiga annonsörer och sina skandaltörstande läsare. En kombination som sällan genererar i goda resultat eftersom att skandalerna ofta förstoras upp till osanna proportioner medan andra ting å annonsörernas vägnar tystas ner på ett lika sanningsdöljande vis.
Här på Svenskafans är situationen annorlunda. Vi har inget tryck på oss. Anders Nettelbladt, chefredaktör på sidan, behöver naturligtvis annonsintäkter för att få allting att gå runt och för att plånboken ska kunna dra hem brudar från krogen. Men vid senaste bokslutet hade Svenskafans AB bara fem anställda. Tittar man runt på sidan i två minuter hittar man fler namn än så, och det är för att kärnan på den här sidan är vi outbildade människor som förmedlar det vi vill säga. Skulle en tidskrift om journalistik dela in människor i "dem" och "oss" så skulle vi tveklöst tillhöra "dem". Vi är helt vanliga människor oftast helt utan journalistutbildning, vi skriver våra texter för att vi förmedla något till andra som oss själva. Inte för att kunna glädja annonsörer eller skandalsuktande skvallerkärringar. Ingen av oss har någon nytta av att inte vara hundraprocentigt sanningsenlig, ingen av oss har en orealistisk strävan efter att skriva ur ett perspektiv vi inte kan hantera. Vi är fans och vi vet det.
Det finns ingen som är mer kritisk till sitt eget lag än dess egna fans. Laget på tapeten i Fotbollskväll var inget mindre än Roma. Jag slår vad om att när Vucinic eller någon annan i laget presterar illa finns det ingen som blir mer arg än Carlo Zampa där på läktaren. Och om någon dör på samma klubbs läktare är jag helt övertygad om att Wegerup och hennes kolleger ser en maffig nyhet, medan en sådan som vår egen Marcus Birro säkerligen är mer villig än någon utbildad journalist i landet att gå till botten med problemet istället för att generera profit. Det är egentligen det hela den här diskussionen handlar om.
Passion mot Profit.
Nej, vi Svenskafans-skribenter bör behandlas med respekt. Det ursprungliga journalistiska idealet passar bättre in på oss än på någon avlönad fotbollsjournalist i det här landet. Med vår kunskap och passion tränger vi oss längre in i klubbarna än vad journalisterna vanligen lyckas göra trots ofantligt större resurser. Vi är långt mer enträgna i vår kamp att förmedla sanningen och vi har bara våra medsupportrars intressen att värna om.
Jag hoppas att den här krönikan har gett alla en tankeställare och att vi som skriver för Svenskafans får mer respekt för vårt arbete, för det är fan så mycket bättre än vad Expressen, DN och de andra tidningarnas lyckas åstadkomma. Måste passa på och berömma SVT som ger chansen åt alla parter att mötas och yttra sig. Public service är här för att värna om alternativen och nu hjälper man till att få Svenskafans att torna upp sig som ett alternativ till de sedvanliga blaskorna. Ett spännande iniativ från en kanal som likt vi inte behöver sig om annonsörer eller skandalrubriker. Det enda man kan invända mot är att man skulle vara för tätt bundna vid staten, men i ärlighetens namn är det irrelevant i det här fallet, för staten skiter fullständigt i fotboll.
Nåja. Nog ältat om det där. Nu har jag bara en endaste liten ynka sak kvar att skriva, men det är nog något av det bästa jag skrivit, så läs det två eller tre gånger:
Fortsätt i samma stil kära Svenskafans-kolleger!
