Krönika: Serieledning återtagen
"Önskat resultat"
Idén att man kan kastas mellan hopp och förtvivlan är en välanvänd bild i skriven text. Det finns naturligtvis anledningar till det, främst kanske att det faktiskt hänt och att det är en tydlig och lättförståelig bild att måla upp.
Gårdagens upplevelse var en liknande situation men jag hade klassat det som att kastas mellan frustration och förnöjelse.
Det var nämligen inte någon vidare första timme för Elfsborg igår. Knappast någon direkt förbättring från föregående omgång och min frustration med mitt älskade gulsvarta lag steg omedelbart. Vi såg under långa stunder av första timmen ut att vara ett jämnstarkt lag med BP, ett lag som i högsta grad är inblandat i bottenstriden av årets säsong.
Det är ju meningen att vi skall gå för guldet men under denna första timme såg jag inte mycket av det. Det var tafatt, med få undantag, över hela planen. Mittfältet var osynligt, anfallet såg ut att ha tappat energin bara minuter in i första halvlek och backlinjen sån mer rädd ut än något annat. Det var inte bra är det jag säger.
Det fanns naturligtvis undantag och individuellt kämpade dom flesta på men vi fick inte till lagspelet och det blir mest på måfå då. Baidoo och Boateng kämpade och försökte fördela spelet uppåt, Hult och Okkels sprang som galningar och Holmén räddade oss från att hamna i underläge mer än en gång. Starka insatser och fler fanns som kan lyftas fram men det var alla individuellt starka insatser och däri ligger problemet. Hedlund kom inte alls till sin rätt förrän en bit in i andra halvlek, Gudjohnsen såg tungfotad ut och lyckades inte alls att förvalta dom möjligheter han fick, det var förvisso inte överdrivet många men ändå. Det blev alldeles för ofta en ensam existens när vi väl kom till att försöka avsluta.
Allt detta naturligtvis oerhört frustrerande för oss alla eftersom vi vet att vi kan göra det här bättre och att oavgjort inte duger som resultat. Seger är det enda som kan godkännas när det nu är så nära. Frustration är en underdrift.
Men tidiga byten gjordes och ny energi kom in på planen. Undan för undan började vi gå på och försvara genom att skava och ta bollen istället för att bara hålla oss i närheten. Ja, det kostade oss kort och frisparkar men det fick också önskat resultat. Som lag vaknade vi upp ur vår låsning och passningarna började nå fram, ytor öppnades och avslut började faktiskt se farliga ut.
Visst, det dröjde ända till sjuttiofemte minuten innan Boateng drämde iväg bollen och fixade 0-1 men det var vad som behövdes. BP kämpade på och kunde mycket väl ha kvitterat både en och två gånger men vi höll tätt och när Abdulai nästan sparkad loss nättaket med sin strålande omhändertagna retur då var det färdigt. BP orkade inte annat än försvara då men uppgivenheten över ännu en förlust tog över och dom kunde inte annat än håglöst se på när Hedlund med en smidig chip placerade in bollen till 0-3.
Förnöjelse är en lika stor underdrift som frustration var tidigare.
Jag slog omedelbart över till sändningen från Kalmar och hann precis med att se hur hemmalaget på stopptid satte 1-0 och förhindrade Malmö FF från att återta den serieledning vi bara minuter innan säkrat. Fyra omgångar återstår och vi är åter i toppen med två poängs ledning.
Förnöjelsen, i sanning
