Krönika: Mitt ständigt bortglömda Ducks
Mästare för två säsonger sedan, borträknade av många i år. Anaheim Ducks har hamnat i skymundan och slår ur underläge i årets slutspel. Något som verkar passa dem så här långt.
Detroit, "Zäta", "Bäckis", "Kung Henrik". Där har ni svensk medias kelgrisar när det handlar om NHL. Ja förutom då när det ganska ofta står skrivet om Foppas trasiga fot eller om
något “brutalt jätteslagsmål” - bilden om NHL som man i svensk media gärna vill ge läsarna.
I år erkänns dock San Jose och Boston vara allvarliga utmanare till Detroit i kampen om Lord Stanleys buckla. Detta oavsett om man läser Aftonbladet, Expressen, kollar på Canal+ Sport eller tittar i andra medier. Detta gör mig riktigt glad att man för det svenska folket kan erkänna att det finns andra topplag i ligan och att Detroit inte är totalt överlägsna alla andra lag i NHL. Trots att de har överlägset flest svenskar.
Irriterad blir jag däremot när jag läser att det är en skräll att Anaheim slår San Jose. Det är alltså mästarlaget från två säsonger sedan vi talar om här. Ett mästarlag med flera spelare kvar från den säsongen och som skaffat in flertalet fullgoda ersättare till de som lämnat klubben.
Ducks må ha slutat på en blek åttonde plats i Western Conference i år. Men sättet man avslutade grundserien på är det endast Carolina och St. Louis som kan jämföra sig med. Dessutom var ankorna endast en ynka poäng från sjätteplatsen.
Är jag en enögd Ducks-supporter med dessa åsikter? Knappast. Man behöver inte ha haft koll på NHL länge för att förstå att i den här ligan - där kan alla slå alla. En av många anledningar som gör ligan så pass sevärd som den verkligen är.
Ett lag som därför inte borde anses vara en skräll är det lag som innehåller Scott Niedermayer, Ryan Getzlaf, Bobby Ryan, Corey Perry, Teemu Selänne och Chris Pronger. Det är bara toppen, djup finns det gott om också i Ducks lag, inte minst bland backarna. Anaheim är ett lag som kan slå vilket lag som helst i en matchserie bäst av sju matcher, det visste ni nog redan innan ni läst den här krönikan.
Lika väl vet ni säkert att Jonas Hiller är en mycket duktig målvakt, och att det knappast är någon skräll att han spelat som han gjort i de två slutspelsmatcherna mot Sharks hittills.
Ducks, Blues och Hurricanes var alla topplags mardrömsmotståndare inför slutspelet. Vancouver har hittills bekvämt kunnat avfärda Blues i tre raka matcher. Medan New Jersey fått bekänna färg mot Hurricanes och San Jose har åkt på stryk i två raka matcher av ett på pappret topplag i ligan.
Red Wings fick den lättaste motståndaren, slutspelsnykomlingen Blue Jackets. Knappast någon bra värdemätare för de regerande mästarna. Jag ser fram emot en ny spännande matchserie mellan Detroit och Anaheim, två rivaler med slutspelshistoria mellan sig.
Först måste Ducks ta sig vidare mot Sharks, som inte kommer att ge sig enkelt trots underläget. San Jose har ett fantastiskt lag de också, det är inte det motsatta jag försöker poängtera. Men så överlägsna ska de inte vara i en serie mot Anaheim. Jag går heller inte i attack mot Detroit, även om jag som Ducks-supporter ogillar dem. Det är ändå inte deras fel att de blivit svensk medias största kelgris i NHL och på så vis lockat till sig massor med medgångssupportrar.
Tills vidare ska jag enbart läsa om NHL här på SvenskaFans.com när det kommer till svensk media. Sen hoppas jag få läsa de andra hockeymedierna om rubriken en dag lyder:
"Superskrällen - Anaheim slog ut mästarna Detroit".
------------------------------------------------------
Fler krönikor kring Anaheim Ducks
