En tillbakablick på säsongen som var
Säsongen är över och lugnet har börjat infinna sig. Innan vi börjar njuta av sommaren (och spekulationer gällande trades) så är det dock dags att se tillbaka på säsongen som varit.
Årets säsong är nu klar, och Chicago står som värdiga mästare. Besvikelsen över hur Ducks säsong tog slut har lagt sig, och det börjar bli dags att börja blicka framåt mot årets draft och kommande säsong. Innan vi gör det är det hög tid att se tillbaka på säsongen som varit!
Jag hade väldigt blandade förväntningar på säsongen 14/15. Att man bytte till sig Kesler visade att man satsade på att gå riktigt långt i slutspelet (vilket man ju gjorde). Det stora frågetecknet för mig var hur unga Ducks är bakåt, det vill säga backarna och målvakterna. Det fick mig att se på säsongen som en ”mellan-säsong” där Ducks ynglingar skulle samla på sig viktig erfarenhet för att sikta på bucklan nästa säsong.
Det blev lite av varje. Ducks gick långt, ynglingarna fick erfarenhet. Överlag är jag positiv till denna säsong, trots att det ibland känns som om att de borde ha kunnat slå Chicago när de hade 3-2 i matcher. Att bli utslagna av mästarna är dock inte något att skämmas åt och jag tycker som sagt att Ducks i stort sett levde upp till de förväntningar som man realistiskt kunde ställa på laget.
Ducks har ett djup i sin uppställning som få andra lag har, och nästa säsong tycker jag att förväntningarna ska vara att gå till final. Boudreaus förbannelse är bruten, så förhoppningsvis har den spärren släppt inför nästa säsong (och framförallt bör han och övriga laget slippa allt prat i media om ”förbannelsen”).
Jag tycker inte att Ducks har något akut behov som måste fyllas genom draft, så det blir intressant att se om det blir någon trade i samband med draften för att kanske byta till sig en ”färdig” och etablerad spelare (med fördel en forward) i utbyte mot att man ger bort ett draftval. Hur som helst så blir det spännande att se vad GM Murray hittar på inför nästa säsong.
Avslutningsvis är det dags för några interna (och högst subjektiva) utmärkelser!
Årets MVP: Ryan Kesler.
Kesler var en av de som gjorde det han skulle i nästan varje match hela säsongen. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att sätta honom som förstecenter i Ducks då han är en riktigt bra tvåvägsspelare och en säker pjäs vid tekning. Dessutom levererade han 13 poäng (7+6) på 16 matcher. Med tanke på den mer defensiva roll han fick i serien mot Chicago är det bra jobbat.
Årets överraskning: Frederik Andersen.
Inför säsongen var jag väldigt tveksam till målvaktssituation i Ducks, och jag trodde att Andersen och Gibson skulle dela på spaden. Ack så fel jag hade! Andersen axlade ansvaret på ett fantastiskt sätt när Gibson blev skadad och känns nu som den givna ettan. Han gjorde det riktigt, riktigt, bra i slutspelet.
Hans statistik i slutspelet blev till slut 91,3% i räddningsprocent, 2.34 GAA, 11 vinster samt 8 förluster (varav 3 i övertid). Klart godkänt för en 25-åring.
Årets genombrott: Jakob Silfverberg.
Det fanns många att välja på till denna utnämning, och det skulle lätt ha kunnat bli Lindholm, Andersen eller Vatanen också. Men Jakob klev fram som en riktigt viktig pjäs under slutspelet, och började visa sin potential. Så bra som han spelade då var det väl ingen som saknade Bobby Ryan. Med sina 18 poäng (4+14) och +6 vad gäller +/- så var han Ducks tredje bästa spelare sett till poängproduktion under detta slutspel.
Årets kämpe: Andrew Cogliano.
Ducks egna ”iron man” (han har spelat över 600 matcher i rad, och har inte missat en match sedan sin debut i NHL) fortsätter göra det mesta rätt, och är nog Ducks mest underskattade spelare. ”Cogs” verkar gå att sätta in i vilken kedja som helst och han gör sitt jobb. Han är dessutom stabil i boxplay, och lyckades denna säsong (precis som förra säsongen) göra 3 mål i numerärt underläge. Dessutom gjorde han fler poäng under slutspelet än under grundserien, så han klev fram i rätt tid (och fick dessutom mer speltid under slutspelet).
Årets prestation: Matchserien mot Winnipeg.
Det var nog få som trodde att Ducks skulle kunna svepa undan Winnipeg med 4-0 i matcher. Jag var en av dom. Dock var jag inte orolig, men trodde att serien skulle gå till 6 eller 7 matcher, då lagen är så pass lika i sin spelstil. Man får inte heller glömma att det var en jämnare serie än vad resultatet visar, då Ducks endast hade ledningen i ungefär 9 minuter under de tre första matcherna. Det visar på en riktigt bra inställning och kämpaglöd i laget.
Årets match: vs Chicago den 19:e maj.
Det fanns många riktigt bra matcher att välja på, framförallt matchen där Selänne hyllades (11:e januari mot Winnipeg Jets). Den andra matchen mot Chicago var dock en av de värsta nagelbitarna jag upplevt. Tyvärr blev det förlust, men oj vilken match! Det är nästan att man ska kalla den för två matcher, med tanke på längden. Det krävdes hela tre övertidsperioder innan Krüger till slut avgjorde.
Årets besvikelse: Ducks duo i de avgörande ögonblicken.
Getzlaf och Perry var riktigt bra i både grundserien och slutspelet. Därför hade de, med all rätt, stor press på sig att leverera i de stora ögonblicken. Dock blev det som vanligt och duon försvann när det verkligen gällde. Man ska inte bort något från Chicagos utmärkta försvar, men att vara i stort sett osynliga i två matcher där man kan avgöra en matchserie och gå till final är inte godkänt. Getzlaf och Perry var dock etta och tvåa i interna poängligan både under grundserien och slutspelet, men de kunde inte fortsätta med sin produktion när det verkligen gäller. Jag har dock svårt att avgöra hur stor del man ska beskylla dom och deras nerver, och hur stor del man ska hylla (eller ogilla) Chicagos defensiv.
Årets förträngda minne: Ilya Bryzgalovs comeback
Jag är nog inte ensam med att mer eller mindre förträngt att Bryz faktiskt gjorde en kort comeback i Ducks. Han levererade inte alls och lämnade laget drygt två månader efter att han fått ett 1-års kontrakt. Med 4.19 GAA och en räddningsprocent på 84,7% är hans comeback inte något man minns med värme.
