Old Time Hockey: 2004-11 Åren efter lockouten (tredje delen)
En hel säsong spolierad, ett lönetak som gjorde ligan mycket jämnare och massor av nya regeltolkningar som skapade en explosion av mål i powerplay men det dröjde bara några säsonger innan spelare och domare anpassade sig.
Väntan på en ny Stanley Cup titel för två Original Six lag tog äntligen slut efter 48 respektive 38 år och därmed fick NY Rangers behålla den tvivelaktiga äran av att vara det lag som fått vänta längst tid mellan två Stanley Cup vinster.
Blackhawks väntan äntligen över
NHL:s längsta aktiva Stanley Cup drought tog slut när Chicago vann 48 år (47 säsonger) efter deras senaste triumf 1961.
Flera stjärnor slutade efter den föregående säsongen bland annat svenskarna Markus Näslund och Mats Sundin, övriga stjärnor som hängde upp skridskorna sommaren 2009 var Bobby Holik, Derian Hatcher, Joe Sakic, Teppo Numminen, Jeremy Roenick, Michael Peca, Curtis Joseph och Brendan Shanahan. En som däremot vägrade sluta var Chris Chelios som valde att signa med Chicago Wolves i AHL när han inte fick några erbjudanden från NHL-lagen efter att hans kontrakt med Detroit gått ur.I New Jersey slutade Brent Sutter som coach och ersattes av Jacques Lemaire som återvände för att göra sin andra sejour i Devils bås.
Det var en betydligt lugnare FA-frenzy det här året eftersom det saknades riktiga stjärnor bland spelarna som blev FA den j juli. Marian Hossa var det tyngsta namnet och den här sommaren valde han att gå till Chicago efter att han satsat på fel lag de två föregående säsongerna (han var ju på den förlorande sidan i Stanley Cupfinalen både 2007 och 2008). Colorado gjorde en ny storstädning och bytte i princip ut hela ledningen från GM ned till videocoachen. Ny GM blev Greg Sherman och Joe Sacco blev ny coach efter att Patrick Roy tackat nej. Joe Sakic slutade också och hans ersättare som lagkapten blev Adam Foote. I Edmonton fick coachen Craig MacTavish sparken och han ersattes av Pat Quinn som utsåg Tom Renney och Sverigebekantingen Wayne Fleming till sina assisterande coacher
I Montreal tillkännagav ägaren George Gillett som var i ekonomisk knipa delvis pga. att han numera även var delägare i Liverpool FC att han skulle sälja 80% av Canadiens + Molson Centre till en grupp som bestående av bröderna Geoffrey, Justin & Andrew Molson vilket innebar att laget återigen skulle tillhöra familjen Molson som tidigare ägt laget 1957–71 och 1978–2001. Jacques Martin utsågs till Montreals 24:e coach genom tiderna (exclusive Bob Gainey som var interim coach vid två tillfällen) samtidigt som Gainey jobbade hårt för att se till att Vincent Lecavalier skulle återvända till ”La belle province”. Om man bortser från Randy Cunneyworth som fick ersätta Martin säsongen 2011-12 så är Martin fortfarande Habs senaste nye coach eftersom både Michel Therrien och Claude Julien i sann Habsanda återvänt för en andra sejour som coach för laget. Sammanlagt sex olika coacher har lett Habs i två omgångar, förutom Therrien och Julien är det legenderna Claude Ruel, Cecil Hart, Leo Dandurand och Newsy Lalonde.
Runt trading deadline hade Ottawa förgäves försökt att trada en missnöjd Dany Heatley som nobbade en trade till Edmonton där Ottawa skulle fått Ladislav Smid, Andrew Cogliano och Dustin Penner. Heatley som hade en NTC vägrade bli tradad till Oilers och intresset hos de åtta lag (Boston, Calgary, Chicago, Detroit, Los Angeles, Rangers, San Jose & Vancouver) han accepterade att tradas till var ganska lågt. Den stora anledningen både till att Ottawa ville trada honom före deadline och att Heatley vägrade var att Ottawa skulle betala honom en bonus på 4 miljoner den 1 juli.
I Tampa Bay fortsatte cirkusen, Rick Tocchet blev lagets nye coach även till namnet efter att han tagit över när Barry Melrose fick sparken i början av den föregående säsongen. I slutet av juni träffade de båda ägarna Len Barrie och Oren Koules NHL:s kommissionär Gary Bettman och Bettman gav i princip ägarna order att hålla käften för att inte hindra försäljningen av laget. I februari såldes Tampa Bay till Jeff Vinik men innan dess ska Bettman personligen ha stoppat en trade där Vincent Lecavalier skulle tradats till Montreal i utbyte mot Carey Price, Tomas Plekanec och en talang eller ett draftval. Efter säsongen där Tampa Bay missade slutspelet för tredje säsongen i rad fick både coachen Rick Tocchet och lagets GM Brian Lawton sparken av lagets nye ägare.
Det hände verkligen mycket i Chicago under sommaren 2009, först avslöjades det att Hossa var skadad och skulle missa inledningen på säsongen (det blev 22 matcher) och sedan missade lagets GM Dale Tallon att skicka QO (qualifying offer) till lagets spelare som skulle bli RFA. Det betydde att Tallon för att inte riskera att tappa några av spelarna tvingades ge dem bättre kontrakt än vad han hade behövt om han inte missat sommarens deadline. Chicago valde innan säsongen startade att ge Tallon sparken och ersatte honom med Stan Bowman som är som till coachlegenden Scott Bowman, anledningen ska ha varit Tallons RFA miss men det spekulerades även i att Chicago sparkade honom för att undvika att NHL tittade närmare på Hossas kontrakt som verkligen såg misstänkt ut gällande capreglerna. Kontraktet är återigen aktuellt pga. att NHL tvingats ge Hossa en oberoende läkarundersökning för att säkerställa att Chicago inte fuskade när Hossa sattes upp på LTIR i höstas. Till råga på allt såg lagets unga stjärna Patrick Kane till att hamna på löpsedlarna av fel anledning när han och hans kusin anklagades för att ha slagit och stulit pengar från en taxichaufför i hemstaden Buffalo. Kane bad om ursäkt och han och hans kusin erkände sig skyldiga till några mindre förseelser (som inte kunde resultera i strängare straff än några 100 dollar i böter) och fick till straff en villkorlig ”dom” (om han höll sig i skinnet under ett år så ströks hans förseelse ur brottsregistret) och de båda tvingades dessutom skiva en skriftlig ursäkt till taxichauffören.
När Bettman och NHL stoppade Lecavaliertraden gav sig Gainey ut på jakt efter en ersättare eftersom han redan låtit Saku Koivu bli FA var behovet stort och han valde till slut att trada med NY Rangers som skickade Scott Gomez, Tom Pyatt och Mike Busto till Habs medan Rangers fick Chris Higgins, Ryan McDonagh, Pavel Valentenko och rättigheterna till Doug Janik. Efter det gav han sig ut på marknaden och signade Brian Gionta, Mike Cammalleri och Jaroslav Spacek som skulle ersätta Mike Komisarek och Alexei Kovalev som valt att gå till Toronto respektive Ottawa som FA.
Andra kända namn som bytte lag som FA var Mattias Öhlund som gick till Tampa Bay, Craig Anderson som gick till Colorado, Brian Boucher Philadelphia, Nikolai Khabibulin Edmonton, Samuel Påhlsson Columbus, Marian Gaborik Rangers, John Madden Chicago, Martin Havlat Minnesota, Francois Beauchemin Toronto, Saku Koivu Anaheim, Vinny Prospal Rangers, Petr Sykora Minnesota, Todd Bertuzzi Detroit och Alex Tanguay Tampa Bay.
Det var inte bara Montreal och rangers som genmförde en blockbuster till trade, Philadelphia tradade till sig Chris Pronger och Ryan Dingle från Anaheim som fick Joffrey Lupul, Luca Sbisa, ett val i förstarundan 2009 och ett val i förstarundan 2010 plus ett val i tredjerundan antingen 2010 eller 2011. Traden mellan Rangers och Montreal var säsongens största men här är några andra spelare som tradades under sommaren: Jay Bouwmeester, Jordan Leopold, Brian Boyle, Ryan Smyth, Kyle Quincey, Brandon Prust, Radim Vrbata, Patrick Eaves, Christian Ehrhoff och Anton Strålman.
Precis före säsongsstarten small det till igen när Boston tradade Phil Kessel till Toronto för ett val i förstarundan 2010, ett val i förstarundan 2011 och ett val i andrarundan 2011. Andra som fick byta lag i september var Dany Heatley som tradades till San Jose mot Milan Michalek och Jonathan Cheechoo plus Anton Strålman som tradades för andra gången inom två månader. I november blev det offentligt att Ottawas ägare Eugene Melnyk som började få det kärvt ekonomiskt stämt Heatley i ett försök att få tillbaka åtminstone delar av bonusen på 4 miljoner som Heatley fick den 1 juli.
Under sommaren ersattes också Jacques Martin som lämnat jobbet som GM i Florida för att bli coach i Montreal av Randy Sexton som tidigare varit Ottawas GM under början av 1990-talet. Colorado sparkade Tony Granato och ersatte honom med Joe Sacco och trots att New Jersey vunnit 51 matcher under säsongen så slutade lagets coach Brent Sutter pga. två misslyckade slutspel. I Dallas fick Dave Tippett sparken och ny coach blev istället Marc Crawford och samtidigt blev det klart att Todd Richard blev ny coach i Minnesota efter Jacques Lemaire som slutade när laget missade slutspelet. Efter viss övertalning från Devils GM Lou Lamoriello gick sedan Lemaire med på att återvända till New Jersey där han tog över som headcoach. I Calgary blev lagets GM Darryl Sutter kritiserad för att han gav jobbet som coach efter Mike Keenan till sin lillebror Brent Sutter men när Theo Fleury dök upp på träningslägret i ett försök att göra comeback vid 41 ärs ålder var det han som hamnade på löpsedlarna.
Lönetaket steg bara med 100,000 och hamnade på 56,8 miljoner och golvet steg lika mycket till 40,8 miljoner. Under sommaren fortsatte sagan i Phoenix och som alla vet pågår den fortfarande utan att man kan se något lyckligt slut. I september fick NHL rätt angående Jerry Moyes försök att försätta laget i konkurs, domstolen förkastade dessutom bud från både NHL och den tilltänkte köparen Jim Balsille. NHL:s bud för att det inte innehöll någon form av ersättning till Coyotes två största fordringsägare Moyes och Wayne Gretzky medan Balsilles bud förkastades eftersom han ville flytta laget till Hamilton i Canada. Gretzky som var lagets coach vägrade ha med laget att göra om han inte fick sina pengar och NHL tvingades leta reda på en ny coach och man valde då Dave Tippett. I slutet av oktober nådde NHL och Moyes en överenskommelse som gjorde att NHL blev Coyotes nya ägare genom att betala Moyes 140 miljoner. I december erbjöd sig en grupp affärsmän i Phoenix och Saskatoon att köpa laget men de ville att Phoenix skulle spela fem matcher per säsong i Saskatoon men NHL förhalade och affären rann ut i sanden (kommer mer om såpoperan Phoenix längre fram).
I Minnesota blåste förändringens vindar, Chuck Fletcher blev lagets nye GM efter Doug Risebrough som fått sparken, Todd Richards blev ny coach efter Jacques Lemaire som slutade efter den föregående säsongen och för första gången utsåg man en lagkapten och det blev Mikko Koivu som fick förtroendeuppdraget.
Även den här säsongen spelade fyra lag sina premiärmatcher i Europa: Chicago, Detroit, Florida och St. Louis. Chicago deltog även i Victoria Cup där de förlorade finalen mot det schweiziska laget ZSC Zürich Lions med 2-1 och förlusten plus att ryssarna inte längre var intresserade eftersom KHL startat innebar slutet på Victoria Cup. Detroit och St. Louis möttes i två matcher i Globen medan Florida och Chicago spelade två matcher mot varandra i Hartwall Arena i Helsingfors (2 arenor som sköttes av AEG som ägs av LA Kings ägare Philip Anschutz). Toronto gjorde sin sämsta start i NHL någonsin dvs sedan NHL bildades 1917 med bara en poäng på de åtta första matcherna och skulle missa slutspelet för femte säsongen i rad.
Colorado som många experter tippat i botten av tabellen rivstartade med 10 vinster och 22 poäng på den 14 första matcherna och även Phoenix som av naturliga skäl inte tillhörde favoriterna inledde säsongen starkt. I öst var det mästarna Pittsburgh som gick bäst tillsammans med överraskningslaget Buffalo som ledde sin division medan Carolina som var den stora negativa överraskningen gjorde sin sämsta säsongsinledning någonsin med bara 2 vinster i oktober. I november kom det mer dåliga nyheter för NHL när det blev känt att Columbus förlorade ca 12 miljoner om året och att de nuvarande ägarna inte var beredda att slanta upp sådana summor i längden.
När det gällde det som skedde på isen så tog New Jerseys svit med bortasegrar slut efter nio raka vinster från säsongens början vilket bara var en mindre än NHL-rekordet. Martin Brodeur gick däremot inte att stoppa, den 27 november passerade han Patrick Roy och blev den målvakt i NHL som spelat flest minuter genom tiderna och den 18 december slog han Roys rekord på antal spelade matcher i NHL. Brodeur var fortfarande inte nöjd utan tre dagar senare höll han nollan för 104:e gången i NHL och passerade därmed Terry Sawchuks legendariska rekord på 103 hållna nollor och den 6 april vann han sin 600:e match i NHL.
Den 12 oktober gjorde Calgary 5 mål i den första perioden mot Chicago som vände och vann med 6-5 efter OT. Carolina fortsatte att förlora och när de besegrade Minnesota den 15 november tog sviten på 4 raka förluster äntligen slut. Fågelinfluensan som härjade i Nordamerika och Europa ställde till det även för NHL-lagen, några lag smet före i kön (Calgary, Toronto och Vancouver) vilket innebar dålig PR och att provinsen Albertas minister för hälsofrågor tvingades avgå. Edmonton som inte valde att försöka få fördelar var det lag som drabbades värst och spelade större delen av november utan flera spelare som insjuknat. Under hösten skedde inga större trader, Montreal och Minnesota bytte sina talanger som stannat i utvecklingen och Guillaume Latendresse och Benoit Pouliot fick byta lag men den viktigaste spelaraffären under hösten var när Philadelphia plockade Michael Leighton på waivers (just då var det ingen som höjde på ögonbrynen men Leighton kom att spela en enormt viktig roll när Flyers överraskade i slutspelet).
Den 4 december firade Montreal Canadiens sin 100 års dag med en stor ceremoni där flera av lagets legendarer hyllades före att Habs mötte sina stora rivaler Boston Bruins som besegrades med 5–1. Den 28 december gjorde dessutom Mike Cammalleri lagets 20,000:e mål genom tiderna (NHA, NHL, de båda ligornas respektive slutspel + Stanley Cup). Årets Winter Classic spelades på klassiska Fenway Park i Boston där Bruins besegrade Philadelphia med 2–1 efter att Marco Sturm avgjort i förlängningen.
Philadelphia valde att sparka sin coach John Stevens i början av december när laget började tappa greppet om en slutspelsplats, i januari fick St. Louis coach Andy Murray sparken och före OS-uppehållet sparkade Columbus sin coach Ken Hitchcock. De ersattes av Peter Laviolette, Davis Payne och Claude Noel där den sist nämnde bara stannade säsongen ut. Dagen efter Winter Classic skrev Miroslav Satan på för Boston för att försök få gång sin karriär igen. Den 2 januari fick Andy Murray sparken av St. Louis och ersattes av farmarlagets coach Davis Payne som headcoach, anledningen var framförallt St. Louis usla hemmafacit med bara sex vinster på 22 matcher.
Den 8 januari slocknade belysningen i New Jersey under den andra perioden mellan New Jersey och Tampa Bay och trots att elektriker försökte fixa felet så tvingades NHL ställa in matchen. När matchen bröts ledde New Jersey med 3–0 men eftersom matchen ställdes in så var ställningen 0-0 när den startade på nytt tre dagar senare inför enbart 3,000 av de 15,129 som fans i arenan när ljuset slocknade. Tampa Bay vann matchen med 4–2 efter att de båda lagen, NHL och NHLPA först kommit överens om att matchen skulle spelas just då trots att NHL då bröt mot en regel som innebär att inga spelare ska behöva spela match under tre dagar i rad.
Mellan den 13 januari och den 7 februari vann Washington 4 raka matcher och tog ett rejält grepp om Presidents' Trophy. Chelios spelade på i AHL och efter OS fick han ett kontrakt med Atlanta Thrashers där han spelade sina sista sju matcher i karriären. På grund av OS-turneringen startade lagen trada ganska tidigt och redan den 31 januari tradade Calgary Dion Phaneuf, Fredrik Sjöström oc Keith Aulie till Toronto mot Matt Stajan, Niklas Hagman, Jamal Mayers och Ian White. I februari fortsatte Flames och de andra lagen att trada spelare och före OS hamnade Olli Jokinen och Brandon Prust i Rangers, Jean-Sebastien Giguere i Toronto, Ilya Kovalchuk i New Jersey, Johnny Oduya i Atlanta, Ville Leino i Philadelphia, Kari Lehtonen i Dallas och Kim Johnsson i Chicago.
Innan OS startade blev det känt att Jeff Vinik gått med på att köpa Tampa Bay Lightning och säljarna OK Hockey fick inte alls tillbaka lika mycket som de betalade då de köpte laget. Bara några dagar senare meddelade Montreals GM Bob Gainey att han drog sig tillbaka men att han stannade kvar i Habs organisation som special advisor, ny GM i Montreal blev istället Pierre Gauthier. Samtidigt pågick förhandlingar i Phoenix och efter OS meddelade NHL att lagets nye ägare hette Jerry Reinsdorf som fick betala 65 miljoner för att köpa laget som samtidigt fick enorma skattelättnader och rena bidrag från staden Glendale där Phoenix spelade (Coyotes sägs ha dragit in över 40 miljoner per säsong från Glendale och lokala sponsorer). NHL stämde dessutom den förre ägare Jerry Moyes på 61 miljoner för kostnader i samband med konkursförhandlingarna och driften av laget när han fortfarande ägde Coyotes men även om NHL skulle få rätt i domstol så gjorde NHL en rejäl förlust när de sålde laget för 65 miljoner efter att ha köpt det ett halvår tidigare för 140 miljoner).
När det såg ut som om Anaheim skulle missa slutspelet tradades målvakten Jean-Sebastien Giguere till Toronto som skickade Vesa Toskala och Jason Blake till Anaheim. Atlanta som under hela sommaren och hösten försökt komma överens med sin superstjärna Ilya Kovalchuk som sägs ha tackat nej till ett kontrakt på 12 år värt 70 miljoner dollar tvingades den 4 februari trada ryssen och finländaren Anssi Salmela till New Jersey i utbyte mot Johnny Oduya, Nicklas Bergfors, Patrice Cormier och New Jerseys val i första rundan 2010. Det var nog ingen större tröst för Atlanta att lagets svenske backstjärna Tobias Enström tidigare under säsongen satt fyra nya klubbrekord.
Om man lägger ihop den tid före och efter OS som Vancouver Canucks var förhindrade att spela i Vancouver pga. de förändringar som måste ske på arenan för OS-turneringens skull, var laget ute på den längsta bortaturnén i NHL:s historia med 14 matcher under sex veckor (27 januari – 13 mars).
Eftersom OS hölls i Vancouver så spelades ishockeyturneringen för första gången på en rink med NHL-mått och inte de internationella måtten. De gav givetvis Canada och USA en fördel men eftersom de största stjärnorna i Finland, Ryssland, Sverige och Tjeckien också spelade i NHL så var det inte en avgörande fördel. Canada och USA möttes redan i gruppspelet och lite överraskande var det USA som vann gruppen efter de bland annat besegrat Canada med 5–3. Sverige vann sin grupp före Finland medan Ryssland vann sin grupp före Tjeckien och Slovakien. De fyra bästa lagen (USA, Sverige, Ryssland och Finland) gick direkt till kvartsfinalen medan övriga åtta lag möttes i fyra utslagsmatcher där Tjeckien slog ut Lettland, Canada besegrade Tyskland, Slovakien besegrade Norge och Schweiz besegrade Vitryssland. I kvartsfinalerna föll Sverige lite överraskande mot Slovakien som vann med 4–3 efter att Henrik Lundqvist haft en sämre dag på jobbet med bara 10 räddningar på 14 skott (Lundqvist hade däremot storspelat under gruppspelet där han höll nollan i nästan 173 minuter). Både USA och Finland höll nollan i sina kvartsfinaler mot Schweiz respektive Tjeckien medan Canada slog Ryssland med 7–4 i den kvartsfinal som tilldrog sig mest intresse.
USA och Ryan Miller slog ut Finland med 6–1 i den ena semifinalen medan Canada höll på att tappa en säker seger mot Slovakien men lyckades hålla undan och vinna med 3–2 efter att slovakerna gjort två mål under slutet av matchen. Finland besegrade Slovakien med 5–3 i bronsmatchen och i finalen storspelade både Martin Brodeur och Ryan Miller. USA kvitterade till 2–2 genom Zach Parise när det bara återstod 25 sekunder av den tredje perioden och skickade matchen till förlängning. Efter 7;40 av förlängningen avgjorde Sidney Crosby för Canada. Efter turneringen blev Ryan Miller utsedd till både turneringens bäste målvakt och turneringens MVP, Brian Rafalski utsågs till bäste back och Jonathan Toews till bäste forward. Under turneringen passade Finlands Teemu Selänne på att göra sin 37:e poäng i ett OS och han gick blev därmed den som gjort flest poäng i OS genom tiderna då han passerade Valeri Kharlamov, Vlastimil Bubnik och Harry Watson som alla har gjort 36 poäng i OS (Watson gjorde 36 mål under OS-turneringen i Chamoix 1924).
Efter OS kom trading deadline där 55 spelare i 31 trader fick byta lag men inga stjärnor var bland de som tradades. Största traden var mellan Boston och Florida där Dennis Seidenberg och Matt Barkowski gick till Boston i utbyte mot Craig Weller, Byron Blitz och ett val i den andra draftrundan 2010 men den påverkade framförallt den kommande säsongen. I övrigt var de största namnet Fredrik Modin, Alexei Ponikarovsky, Derek Morris, Mathieu Schneider, Jeff Halpern, Clarke MacArthur och Lubomir Visnovsky. 28 av 30 lag gjorde en trade mellan den 1 och 3 mars och det var Philadelphia Flyers och Dallas Stars som lät bli. Den 31 mars blev Teemu Selänne den finländare som gjort flest mål i NHL när han gjorde sitt 602:a mål och passerade Jari Kurri. I säsongens näst sista match den 10 april gjorde Boston 3 mål inom 64 sekunder med en man mindre på isen, det var givetvis ett nytt NHL-rekord.
Efter en bra spurt var Rangers bara 2 poäng efter Philadelphia pch Montreal som hade de sista slutspelsplatserna när det återstod två matcher av säsongen och eftersom båda matcherna spelades mot Flyers hade Rangers avgörandet i egna händer. Rangers vann första matchen med 4–3 och då stod båda lagen på 86 poäng precis som Montreal. Dagen före den andra matchen mellan Rangers och Flyers slog Montreal Toronto med 4–3 efter OT och gick upp på 88 poäng vilket innebar att bara segraren i matchen mellan Flyers och Rangers kunde gå till slutspel. Den avgörande matchen blev jämn och efter full tid var ställningen 1–1 och eftersom inget av lagen lyckades göra mål under förlängningen blev det straffläggning och där avgjorde Flyers genom Claude Giroux.
Lagens anpassning till de nya reglerna innebar att hela 11 lag (7 i väst och 4 i öst) hade mer än 100 poäng och med 121 poäng blev Washington Capitals det 14:e laget som fick President' Trophy. Tre lag (St. Louis, Calgary & Anaheim) i den västra Conferencen hade fler poäng än de två sämsta lagen som gick till slutspelet i den östra Conferencen. Edmonton var ensamma om att inte nå 70 poäng men att hela nio lag i den östra Conferencen inte nådde 90 poäng gör säsongen till en där den västra Conferencen verkligen dominerade. Phoenixs nye coach Brad Tippett förde mycket överraskande Coyotes till slutspelet som det fjärde rankade laget i väst. Washington blev med sina 121 poäng det första icke O6-laget som fick över 120 poäng under en säsong och den största anledningen till Capitals succésäsong var att laget gjorde mål på hela 25,24% av sina PP tillfällen (79 mål på 313 chanser). Los Angeles tog sig till slutspelet för första gången sedan 2002 mycket tack vare målvakten Jonathan Quick. Chicago som vann sin division för första gången sedan 1992–93 vann Central division på 112 poäng satte klubbrekord för poäng, vinster och vinster på bortaplan.
Vancouvers Henrik Sedin blev andre svensk genom tiderna som vann poängligan och hans 29 mål och 112 poäng ger honom plats 4 bland svenskarna genom tiderna. Ytterligare en svensk Nicklas Bäckström kom över 100 poäng och han hamnade på fjärdeplatsen bakom Alexander Ovechkin och Sidney Crosby med 101 poäng. Tre spelare gjorde över 50 mål under säsongen, Crosby och Steven Stamkos från Tampa Bay hade 51 medan Ovechkin fick nöja sig med prick 50. Bland målvakter hade Bostons Tuukka Rask bäst statistik men han hade spelat betydligt färre matcher än Buffalos Ryan Miller som tillsammans med New Jerseys Martin Brodeur var favorit till att vinna Vezina.
I öst fick förstaseedade Washington möta Montreal som gick till slutspelet med en poängs marginal till nionde laget NY Rangers. Washington var storfavoriter och tog ledningen med 3–1 i matcher innan en glödhet Jaroslav Halak såg till att Washington bara gjorde ett mål per match när Montreal vände och vann med 4–3 i matcher. Förutom Halak som bland annat hade 53 räddningar i den sjätte matchen var det framförallt Michael Cammalleri som låg bakom sensationen. Andraseedade New Jersey föll mot Philadelphia som precis som Montreal bara var en poäng ifrån att missa slutspelet med 1–4 i matcher.
Tredjeseedade Buffalo fick sin stjärna Tomas Vanek skadad i den andra matchen och föll mot Boston med 4–2 i matcher. Pittsburgh slog ut Ottawa med 4–2 i matcher men Ottawa vann den femte matchen när Matt Carkner gjorde 4–3 till Senators efter 7:06 i den tredje övertidsperioden. Även den sjätte matchen gick till övertid men där var det Pittsburgh som vann med 4–3 och gick vidare med 4–2 i matcher efter att Pascal Dupuis avgjort efter ca halva den första övertidsperioden.
I den andra omgången fortsatte Montreal att överraska nu genom att slå ut de regerande mästarna Pittsburgh som föll med 3–4 i matcher. Precis som i den första omgången så var det Cammalleri och Halak som ledde laget förbi Pittsburgh. Brian Gionta gjorde två mål i den sjunde och avgörande matchen som Montreal vann med 5–2 och det var den sista matchen som spelades i Mellon Arena eller Igloon som den kallades i folkmun. Det var ganska passande att Pittsburgh lämnade Mellon Arena på samma sätt som de startade, nämligen genom att förlora mot Montreal som vann den första NHL-matchen som någonsin spelades i Mellon Arena 1967. Det blev precis lika jämnt i den andra serien där det var Philadelphia som gick vidare efter att man besegrat Boston med 4–3 i matcher. Efter tre matcher var det nog ingen som trodde att Flyers skulle gå vidare eftersom Boston tog ledningen med 3–0 i matcher men tack vare att Simon Gagne avgjorde den fjärde matchen på övertid och att Michael Leighton som ersatte den skadade Brian Boucher i den femte matchen storspelade i målet kunde Flyers vinna fyra raka matcher. Flyers blev därmed det första lag sedan NY Islanders 1975 och tredje lag genom tiderna som vände underläge 0–3 i matcher till vinst med 4–3 i matcher. Första lag som lyckades med bedriften var Toronto Maple Leafs som gjorde det 1942 mot Detroit Red Wings i Stanley Cupfinalen.
I väst slog förstaseedade San Jose ut Colorado som gick till sitt första slutspel sedan Joe Sakic gick i pension, San Jose vann med 4–2 i matcher men tre av matcherna gick till förlängning. Det mest anmärkningsvärda när Chicago slog ut Nashville med 4–2 i matcher var att Nashville vann sin första bortamatch i ett slutspel någonsin efter sju raka bortaförluster. Både LA Kings och Vancouver hade över 100 poäng men efter att lagen vunnit varsin match efter förlängning var det tredjeseedade Vancouver som var starkast och gick vidare efter 4–2 i matcher. Även Phoenix och Detroit hade över 100 poäng från seriespelet och den här matchserien blev den jämnaste i väst. Femteseedade Detroit slog ut Phoenix med 4–3 i matcher efter att man vunnit den sjunde och avgörande matchen med 6–1.
I den andra omgången slog San Jose överraskande enkelt ut Detroit med 4–1 i matcher, i Detroits enda seger gjorde Johan Franzen fyra mål. I den andra serien var det Chicago som slog ut Vancouver med 4–2 i matcher och det var framförallt lagets stjärnor Jonathan Toews, Marian Hossa, Patrick Sharp och Patrick Kane samt den starka defensiven som imponerade.
I den östra Conferencefinalen hade Philadelphia inga problem med att slå ut Montreal som hade soppatorsk med 4–1 i matcher, Flyers succémålvakt Michael Leighton höll nollan i tre av matcherna. När Montreal blev utslagna så innebar det att det var för första gången under lagets historia som laget misslyckades vinna Stanley Cup under ett decennium, under samtliga tidigare decennium från 1910-talet till 1990-talet vann laget Stanley Cup minst en gång per årtionde. I den västra Conferencefinalen var San Jose chanslösa mot Chicago som vann med 4–0 i matcher efter att breddspelare som Dustin Byfuglien, Dave Bolland och Kris Versteeg spelat viktiga roller
I finalen möttes två lag som varit i flera Stanley Cupfinaler men inget av dem hade vunnit på ett bra tag, Chicago vann senaste gången 1961 och Philadelphias senaste vinst kom 1975. Det var dessutom den tredje raka finalen mellan ett lag från Atlantic division och ett lag från Central division men Chicago var stora favoriter inför finalen. Den första finalen blev en målrik historia som avgjordes när slovaken Tomas Kopecky gjorde 6–5 till Chicago efter 8:25 av den tredje perioden, målet blev också matchens sista. Den andra matchen var också jämn men inte alls lika målglad, Chicago tog ledningen i den första perioden efter två mål inom 28 sekunder och trots att Philadelphia sköt 33 skott mot Chicagos målvakt Antti Niemi lyckades man bara göra ett mål vilket gjorde att Chicago vann matchen med 2–1. Den tredje matchen stod 2–2 inför den tredje perioden och när Patrick Kane gjorde 3–2 till Chicago trodde många att matchen skulle sluta likadant som de två första men Flyers kvitterade genom Ville Leino bara 20 sekunder senare och matchen gick till förlängning. Efter att videodomarna bestämt att ett skott från Simon Gagne inte passerat mållinjen avgjorde Claude Giroux för Flyers efter 5:59 av förlängningen.
Flyers kvitterade sedan till 2–2 i matcher genom att vinna den fjärde matchen med 5–3 efter att Jeff Carter gjort Flyers femte mål i tom bur när det återstod 25 sekunder av den tredje perioden. Chicago tog kommandot i den femte matchen och ledde efter första perioden med 3–0, de båda avslutande perioderna slutade båda 2–2 vilket innebar att Chicago vann med 7–4 och tog ledningen i serien med 3–2 i matcher. Chicago tog ledningen i den sjätte matchen innan Flyers vände till 2–1 genom mål av Scott Hartnell och Danny Briere. Chicago svarade med 2 egna mål genom Patrick Sharp och Andrew Ladd och ledde inför den tredje perioden med 3–2. Med 3:59 kvar av perioden lyckades Hartnell kvittera till 3–3 och matchen gick till förlängning där det bara gick 4:06 innan Patrick Kane avgjorde för Chicago. Det var bara Kane och Sharp som firade omedelbart men lagkamraterna anslöt så småningom och efter ett tag kunde videodomarna avgöra att pucken verkligen gått i mål. Chicagos lagkapten Jonathan Toews belönades med Conn Smythe efter att han varit Chicagos bäste poängplockare under slutspelet men det var Philadelphias Danny Briere som var slutspelets poängkung med sina 12 mål och 30 poäng. Marian Hossa blev den förste i Stanley Cup historien som spelade i Stanley Cupfinalen tre år i rad för tre olika lag.
Washington Capitals blev det fjortonde laget som tog hem Presidents' Trophy och Phoenix coach Dave Tippett fick Jack Adams medan lagets GM Don Maloney blev den förste som fick det nyinstiftade priset NHL GM of the Year. Vancouvers lagkapten Henrik Sedin fick förutom Art Ross även Hart medan Ted Lindsay gick till Washingtons Alex Ovechkin. Pittsburghs Sidney Crosby och Tampa Bays Steven Stamkos fick dela på Rocket Richard, Buffalos Ryan Miller vann Vezina samtidigt som Martin Brodeur New Jersey tog hem Bill Jennings. Buffalos back Tyler Myers fick Calder, Tampa Bays Martin St. Louis vann Lady Byng och Detroits Pavel Datsyuk vann Selke. Jonathan Toews vann som sagt Conn Smythe men han var inte ensam Chicagospelare som belönades, Duncan Keith vann nämligen Norris.
Två Builders Jimmy Devellano och Daryl Seaman valdes in i Hockey Hall of Fame och i spelarkategorin fick Dino Ciccarelli sällskap av de två första kvinnorna Cammi Granato och Angela James.
2010 var ett fruktansvärt bra draftår och för tredje året i rad vanns lotteriet av NHL:s sämsta lag vilket innebar att det var Edmonton Oilers som fick välja först och de valde Taylor Hall. Boston Bruins som valde som andra lag efter att Toronto tradat till sig Phil Kessel plockade Tyler Seguin och därefter följde Eric Gudbrandsen, Ryan Johansen, Nino Niederreiter, Jeff Skinner, Mikael Granlund, Cam Fowler, Jaden Schwartz, Vladimir Tarasenko, Nick Bjugstad, Evgeni Kuznetsov och Charlie Coyle. När NY Islanders valde Brock Nelson som sista lag i den första rundan blev han den elfte amerikanen och det gamla rekordet på tio amerikaner var slaget. Längre ned i draften valdes bland annat Justin Faulk, Ryan Spooner, Tyler Toffoli, Calle Järnkrok, Johan Larsson, Oscar Lindberg, Jason Zucker, Radko Gudas, Joakim Nordström, Joonas Donskoi, Tom Kühnhackl, Teemu Pulkkinen, John Klingberg, Michael Ferland, Brendan Gallagher, Jesper Fast, Mark Stone och Fredrik Andersen. 52 spelare från Europa valdes under draften och av dem kom 20 från Sverige, 8 från Ryssland och 7 från Finland.
Den här säsongen var den sista för flera kända spelare, bland de som slutade under sommaren och hösten 2010 hittar man Rob Blake, Rod Brind'Amour, Chris Chelios, Bill Guerin, Jere Lehtinen, Scott Niedermayer, Darryl Sydor och Darcy Tucker.
Big Bad Bruins tillbaka på tronen efter 38 års väntan
Ännu en lång Stanley Cup drought tog slut och efter Bostons triumf 38 år efter deras senaste vinst var det bara Toronto Maple Leafs av O6-lagen som hade en aktiv drought på över 20 säsonger.
Lönetaket steg med 2,6 miljoner till 59,4 miljoner samtidigt som golvet steg till 43,4 miljoner. Två lag såldes under säsongen. Buffalos nye ägare blev miljardären Terry Pegula som några år senare också köpte NFL-lagen Buffalo Bills, Pegula betalade 189 miljoner för Sabres men då ingick dessutom det professionella Lacrosselaget Buffalo Bandits. Det andra laget som såldes var Atlanta Thrashers och i deras fall betydde det att laget spelade sin sista säsong i Atlanta eftersom de nya ägarna TNSE med Mike Chipman i spetsen flyttade laget till Winnipeg från och med säsongen 2011-12, priset de behövde betala ska ha varit 170 miljoner (inklusive 60 miljoner som NHL tog för att tillåta laget flytta till Winnipeg). Försäljningen av Buffalo godkändes officiellt i februari 2011 medan Atlanta såldes i maj/juni 2011 och köpes godkändes bara tre dagar före draften 2011.
Även den här sommaren ryktades det om missnöjda spelare i Ottawa och nu handlade det om Jason Spezza men efter att Spezza uttalat sig i slutet av juli lugnade det ned sig. I Tampa Bay blev Detroitlegenden Steve Yzerman utsedd till ny GM och han anställde Guy Boucher som kom från Montreals farmarlag Hamilton Bulldogs till ny coach. Doug Armstrong blev utsedd till GM i St. Louis och i augusti meddelade lagets stjärna Paul Kariya att han inte skulle spela den kommande säsongen pga. hjärnskakningssymptom. Pat Quinn avgick som coach för Edmonton och ersattes av Tom Renney, Quinn fortsatte att jobba för Oilers som senior advisor till både ägaren Katz och lagets GM Steve Tambellini.
För Phoenix fortsatte de ekonomiska bekymren under säsongen med dåliga publiksiffror men på isen såg det bättre ut. Under våren förhandlade NHL med NBC om ett nytt Tv-avtal och i april slöt partnerna ett 10 årigt avtal värt 2 miljarder dollar (Jämför gärna med NFL som får nästan 40 miljarder för sitt 8-åriga avtal som går ut ett år efter NHL:s avtal). NHL ändrade på regeln som skiljde lag med lika många poäng innan ändringen gällde alla segrar men från och med nu räknade man vinster som skedde före straffläggning och redan den här säsongen avgjorde den nya regeln vilket lag som vann en av divisionerna och enligt de gamla reglerna hade lagen bytt plats. NHL införde nya regler där man efter visst antal matchstraff för tacklingar mot huvudet automatiskt blev avstängd i en match.
Det hände mycket under sommaren, Montreal valde att satsa på Carey Price och tradade slutspelshjälten Jaroslav Halak till St. Louis för Lars Eller och Ian Schultz, I Vancouver avsa sig Roberto Luongo lagkaptensrollen och ersattes som lagkapten av Henrik Sedin som blev den elfte svenske lagkaptenen i NHL genom tiderna. Florida tradade Nathan Horton och Greg Campbell till Boston för Dennis Wideman och två draftval. Mästarna Chicago tradade Dustin Byfuglien, Brent Sopel, Ben Eager och Akim Aliu till Atlanta för Marty Reasoner, Joey Crabb, Jeremy Morin och två draftval, Chicago skickade dessutom Colin Fraser till Edmonton för ett draftval, Kris Versteeg och Bill Sweatt skickades till Toronto för Viktor Stålberg, Chris DiDomenico och Philippe Paradis och Andrew Ladd till Atlanta om skickade tillbaka Ivan Vishnevskiy och ett draftval.
Anledningen till att Chicago gjorde sig av med så många spelare var att laget helt enkelt var tvungna till det för att inte hamna över lönetaket. När Niklas Hjalmarsson skrev på ett offer sheet från San Jose hamnade Chicago i klistret igen och när de matchade San Joses bud tvingades de se målvakten Antti Niemi lämna laget eftersom de inte kunde ge honom den lön som NHL:s ”lönedomstol” kommit fram till. Vissa spelare som blir RFA och även lag kan begära att få sin sak prövat av en fristående ”Arbitrator” och om de inte kommer överens innan domen faller måste de följa beslutet men om inte laget kan eller vill följa beslutet så blir spelaren FA och är fri att förhandla med andra lag som FA.
När det gällde Islanders lyckades ägaren Wang inte komma överens med de lokala representanterna när det gällde Wangs förslag till ny arena (egentligen en helt ny stadsdel kallat Lighthouse Project) och en folkomröstning som hölls den 1 augusti 2011 sköt projektet i sank när 57% av de röstande röstade nej till att Nassau skulle hjälpa till med finansieringen av projektet. I Boston blev den gamle storspelaren Cam Neely ny president och eftersom laget skulle inleda säsongen i Europa bestämde man att man skulle hedra Bostons irländska rötter genom att inleda sin försäsong i Belfast, Nordirland där laget skulle möta ett All-Star lag från EIHL (Brittiska ligan).
Andra spelare som tradades innan säsongen startades var Jason Arnott, Dan Hamhuis, T.J. Hensick, Michael Grabner, Vladimir Sobotka, Sergei Kostitsyn, Patrick O'Sullivan, Andrej Meszaros, Simon Gagne, James Wisniewski och Marty Reasoner blev till och med tradad två gånger. Det hände mycket på FA marknaden också även om det inte var några superstjärnor som bytte lag den här sommaren, de största namnen var gamla stjärnor i slutet av sin karriär och i den kategorin hittar man Mike Modano som gick till Detroit, Marty Turco som gick till Chicago, Sergei Gonchar som gick till Ottawa, Rob Niedermayer som gick till Buffalo och Alex Tanguay som gick till Calgary, Andra spelare som bytte lag var Olli Jokinen som också gick till Calgary, Henrik Tallinder och Johan Hedberg som båda gick till New Jersey, Paul Martin och Zbynek Michalek som valde Pittsburgh, Chris Mason som valde Atlanta, Ray Whitney som gick till Phoenix, Willie Mitchell som gick till LA Kings, Pavel Kubina och Sean Bergenheim som valde Tampa Bay och Antti Niemis som valde San Jose efter att Chicago inte haft råd att behålla sin Stanley Cup målvakt.
Florida sparkade sin GM Randy Sexton som fick jobb som scout i Pittsburgh när Dale Tallon blev Panthers nye GM, Florida valde dessutom att skärma av delar av sin arena och täcka dem med draperier för att arenan inte skulle se så tom ut, ca 2000 platser hamnade bakom draperiet men eftersom Florida skulle missa slutspelet för elfte året i rad så var det väldigt glest med publik ändå. Jacques Lemaire gick i pension efter den föregående säsongen och ny coach för New Jersey blev istället John MacLean. Den 19 juli skrev Ilya Kovalchuk på ett nytt kontrakt med New Jersey som var på 17 säsonger och var värt 102 miljoner, NHL vägrade godkänna kontraktet och därmed blev Kovalchuk FA. Den 4 september lämnade New Jersey in ett nytt kontrakt med Kovalchuk värt 100 miljoner på 15 säsonger vilket godkändes av NHL.
För fjärde året i rad inleddes säsongen i Europa där sex lag (Boston, Carolina, Columbus, Minnesota, Phoenix och San Jose) spelade två matcher var. Lagen spelade dessutom sammanlagt sju träningsmatcher mot olika europeiska lag, Carolina var det enda laget som förlorade men de mötte Europas kanske bästa lag SKA St. Petersburg som vann med 5–3. NHL-matcherna spelades även den här gången i arenor där AEG (ägs av LA Kings ägare) svarade för skötsel och tog hand om vinsten. I Globen vann San Jose och Columbus var sin match, i Hartwall Arena vann Carolina bägge matcherna över Minnesota och i O2 Arena i Prag vann Boston och Phoenix var sin match. I Nordamerika inleddes säsongen med fyra matcher och Hockey Night in Canada inledde säsongen med en double header som bestod av Toronto mot Montreal följt av Edmonton mot Calgary, de andra två matcherna som inledde säsongen var Colorado mot Chicago och Pittsburgh mot Philadelphia (antagligen den tyngsta säsongsstart NHL haft sedan O6 epoken).
Efter 10 raka förluster för Islanders blev coachen Scott Gordon den 15 november ersatt av farmarlagets coach Jack Capuano som coach medan Gordon istället blev rådgivare till lagets GM Garth Snow.
Efter säsongen startat hände det inte mycket i tradeväg under hösten, den största traden var att Montreal gav Islanders två draftval för James Wisniewski för att ersätta Andrei Markov som blivit långtidsskadad. Den 30 oktober gjordes det fyra straffmål under en och samma kväll, vilket givetvis var ett nytt rekord. De fyra målskyttarna var David Booth, Frans Nielsen, Ryan Callahan och Dave Steckel. Den 20 november spelades NHL:s 50,000:e match genom tiderna (serie + slutspel). Anaheim inledde säsongen riktigt dåligt men det vände i november då laget bland annat vann sex raka matcher och vid juluppehållet hade laget sitt tredje bästa resultat någonsin.
Säsongens Winter Classic spelades i Washington där hemmalaget tog emot Pittsburgh på Heinz Field. Washington vann matchen med 3–1 men mycket kom att handla om den smäll Sidney Crosby fick av Dave Steckel. Fyra dagar senare fick Crosby en ny smäll mot huvudet när han tacklades av Tampa Bays Victor Hedman och Crosby missade resten av säsongen plus de 20 första matcherna av säsongen 2011–12. Före Crosby blev skadad hade han haft en svit på 25 matcher i rad där han gjorde poäng (27 mål och 51 poäng) och trots att Crosby missade 41 matcher vann han Pittsburghs poängliga med 66 poäng (Modernt NHL rekord för en spelare som vunnit sitt lags poängliga med minst spelade matcher). Efter knappt halva säsongen fick John MacLean sparken av New Jersey och Jacques Lemaire återvände som coach.
Den 29 januari blev det klart att Pegula skulle köpa Buffalo och den 3 februari höll han en presskonferens, när NHL den 18 februari godkände köpet blev det känt att det fanns ett högre bud på laget men den intressenten ville flytta laget (ryktet säger att det var Jim Balsille som ännu en gång försökte köpa ett lag för att flytta det till Hamilton). Det spelades ytterligare en utomhusmatch i NHL den här säsongen, den 20 februari spelades historiens andra Heritage Classic och den här gången tog Calgary emot Montreal och hemmalaget vann med 4–0.
Om hösten var ganska ointressant så hände det desto mer under våren, Evgeni Nabokov som inte fått ett nytt kontrakt av San Jose under sommaren hade skrivit på och spelat i KHL för SKA St. Petersburg men i december bröt han kontraktet med SKA för att söka sig till NHL igen. Den 20 januari signades han av Detroit men eftersom han spelat i KHL under säsongen var han tvungen att passera waivers för att få spela i Detroit. När Detroit satte Nabokov på waivers plockade NY Islanders upp honom men Nabokov som ville ha en chans att vinna Stanley Cup vägrade spela för Islanders som stängde av honom. Nabokov spelade inte mer under säsongen men han ändrade sig under sommaren 2011 och stannade till och med kvar i Islanders när hans kontrakt gått ut 2012 genom att skriva på ett nytt tvåårigt kontrakt.
Dagen efter Nabokov skrev på för Detroit fick större delen av hockeysverige fnatt och hysterin drabbade även vissa delar av nordamerikanska media när det visade sig att Peter Forsberg var i Denver för att försöka sig på en comeback. Forsberg tränade med Colorado i två veckor innan han den 6 februari officiellt gjorde comeback genom att skriva på ett kontrakt med Colorado. Den 11 februari spelade han sin första match i NHL sedan våren 2008 i en match på bortaplan mot Columbus. Han hann spela en match till med Colorado innan han den 14 februari bara timmar före det var tänkt att han skulle spela sin första match i Denver på tre år meddelade att han slutade med ishockey för gott. Under sina två matcher spelade han 17:38 och den enda statistik han hamnade i var +/- statistiken där han registrerades för -4, Forsberg fick den 8 oktober 2011 sin tröja pensionerad och upphissad i Pepsi Center. I januari var det dessutom pga. NHL:s mindre lyckade spelschema dags för Saku Koivus första match i Centre Bell sedan han lämnade Montreal inför säsongen 2009-10
Före All Star breaket skedde några trader, bland annat tradades Jamie Langenbrunner till Dallas från New Jersey för ett draftval i den tredje rundan 2011. Efter breaket men före trading deadline hände lite mer, Mike Fisher tradades till Nashville från Ottawa för ett val i första rundan 2011 och ett draftval till. Traden ledde till diskussioner i Ottawamedia där en del ville se en rejäl rebuild genom att trada Spezza, Phillips, Kelly, Neil, Alfredsson och de andra veteranerna medan andra ville se en rejäl satsning trots att Melnyks ekonomiska bekymmer var välkända. En radiostation i Ottawa anklagade Fishers fru countrystjärnan Carrie Underwood för att ligga bakom traden och slutade spela hennes skivor.
Anaheim tradade till sig Francois Beauchemin från Toronto som fick Joffrey Lupul, Jake Gardiner och ett val i fjärderundan 2013. Philadelphia tradade till sig Kris Versteeg för ett val i förstarundan 2011 och ett val i tredjerundan samma år samtidigt som Boston satsade rejält genom att trada till sig Chris Kelly från Ottawa, Tomas Kaberle från Toronto och Rich Peverley och Boris Valabik från Atlanta. Pittsburgh förstärkte med James Neal och Matt Niskanen från Dallas och Alex Kovalev från Ottawa.
Under den 28 februari som var trading deadline skedde det bara 19 trader och de största namnen som bytte lag var Jason Arnott, Chris Higgins, Fredrik Modin, Sergei Samsonov, Chris Campoli och Dustin Penner. Den 8 mars inträffade antagligen säsongens mest omdiskuterade incident när Boston Zdeno Chara såg till att Montreals Max Pacioretty åkte in i sargen där han slog i huvudet i kanten till glaset som går runt isen (alla arenor har sedan incidenten byggts om så att kanten numera är rundad). Pacioretty bröt den fjärde nackkotan och fick en allvarlig hjärnskakning och det diskuterades livligt om Chara skulle bli avstängd eller ej. NHL valde att fria Chara och straxt efter det såg den gamle Montrealspelaren och dåvarande Bostonspelaren Mark Recchi till att hans rykte från tiden i Montreal sjönk som en sten i Marianergraven genom ett uttalande där han ifrågasatte om Pacioretty var så allvarligt skadad och insinuerade att Montreal fejkade för att få Chara avstängd. När man vet att Montreals läkare vid den här tiden var Dr. David Mulder, en traumaspecialist som är en av Canadas mest respekterade kirurger och som bland annat utvecklat flera metoder som numera är standard inom akutsjukvården över hela världen inser man att Recchi med sitt uttalade nog bara ville lätta på det mediala trycket på Chara. Tyvärr för Recchi så innebär hans uttalande att han i Montreal med omnejd numera nästan alltid omnämns som Dr. Recchi Md och det kommer knappast ändras bara för att han blivit invald i Hockey Hall of Fame,
Spelarna hann knappt in i omklädningsrummet efter säsongens sista match innan Ottawas GM Bryan Murray sparkade coachen Cory Clouston och direkt efter att New Jerseys säsong tagit slut så meddelade Jacques Lemaire att han ännu en gång pensionerade sig.
Mitt under slutspelet närmare bestämt den 13 maj blev det känt att Rangers enforcer Derek Boogaard avlidit efter en överdos av alkohol och smärtstillande medel. Boogaard som bara blev 28 år fick sin sista hjärnskakning i november 2010 i en fight med Ottawas Matt Carkner, Rangers placerade Boogaard på LTIR för en skadad axel men erkände när Boogaard varit borta över en månad att han hade det som i dag kallas post-concussion syndrom, Boogaard försökte göra comeback i mars men kollapsade under en träning. Efter dödsfallet dömdes Boogaards bror Aaron som spolat ned Boogaards värktabletter på toaletten innan han ringde 911 till 80 dagars samhällstjänst och 2016 dömdes den langare som försett Boogaard med värktabletter. Familjen donerade Boogaards kropp till ett universitetssjukhus i Boston där det konstaterades att hans hjärna hade samma skador (CTE) som fanns hos flera avlidna NFL-spelare. Boogaard var den andre förre detta NHL-spelaren med CTE (Bob Probert som dog 2010 var den förste) och nu började även hockeyjournalister skriva om problemet. Boogaards död var bara en föraning om hur sorgkantat år 2011 skulle bli i hockeyvärlden.
Vancouver blev seriens bästa lag med 117 poäng och samtidigt det 15:e laget genom tiderna som tog hem trofén sedan 1986, Vancouver blev också det första laget sedan Montreal gjorde det 1977–78 som både gjorde flest mål och släppte in minst mål under serien. Åtta lag (5 i öst och 3 i väst) kom upp i 100 poäng och även den här säsongen hade lag som missade slutspelet i väst mer poäng än det sista laget som gick till slutspelet i öst. Både Dallas och Calgary hade mer poäng än Rangers som tog den sista slutspelsplatsen i öst med 93 poäng. Förutom Vancouver så vann Washington (107), Philadelphia (106), San Jose (105), Detroit (104) och Boston (103) sina divisioner medan Pittsburgh (106) och Tampa Bay (103) var de övriga lagen som hade mer än 100 poäng (Washington vann Southeast division för fjärde året i rad). Philadelphia placerades före Pittsburgh tack vare den nya regeln angående ROW (Regulation and Overtime Wins) vinster (44 mot 39) trots att Pittsburgh hade fler vinster (49 mot 47). Edmonton kom sist i NHL för andra året i rad, den här gången var de sex poäng sämre än näst sämsta laget Colorado med sina 62 poäng. Dallas missade slutspelet trots att de hade 95 poäng, vilket var en tangering av rekordet för flest poäng utan att nå slutspelet (Colorado 2006–07). New Jersey missade slutspelet för första gången sedan 1995–96 vilket gjorde att sviten på 13 raka säsonger med slutspel var över.
Phoenix som gick till slutspelet för andra året i rad blev minst sagt störda när det dagarna före slutspelets början spekulerades i media om att laget spelade sin sista säsong i Phoenix och att det redan var bestämt att laget skulle flyttas till Winnipeg under sommaren. Även den här säsongen var det en spelare från Vancouver och Sverige som vann poängligan och när Daniel Sedin tog hem Art Ross blev han dels den tredje svensken genom tiderna men också tillsammans med Henrik de enda bröderna som vunnit trofén. Sedin som samlade ihop 41 mål och 104 poäng var ensam om att passera 100 poäng eftersom tvåan Martin St. Louis Tampa Bay stannade på 99 poäng. Anaheims Corey Perry som kom trea i poängligan med 50 mål och 98 poäng var ensam om att nå 50 mål under säsongen. Bostons målvakt Tim Thomas kom igen efter en sämre säsong 09-10 och var solklar favorit till att vinna sin andra Vezina efter 2,00 i GAA, ,938 i SAV% och 9 shutouts.
I öst slog ettan Washington ut Rangers med 4–1 i matcher men Rangers lyckades tack vare Henrik Lundqvist stoppa Washingtons fruktade offensiv. Två av matcherna som Washington vann gick till förlängning och om Rangers vunnit den första kanske slutresultatet sett annorlunda ut. Andraseedade Philadelphia fick verkligen jobba för att slå ut Buffalo med 4–3 i matcher, när Tyler Ennis avgjorde den femte matchen i förlängning gav han Buffalo ledningen med 3–2 i matcher. Philadelphia vann den sjätte matchen tack vare att Ville Leinos 5–4 mål efter knappt fem minuters spel på övertid. Den sjunde matchen avgjorde Leino tidigt i den tredje perioden då han gjorde 4–0 till Flyers som sedan kontrollerade och vann matchen med 5–2.
Tredjeseedade Boston fick möta Montreal igen och pga. händelserna tidigare under våren var stämningen mellan lagen och framförallt fansen minst sagt ansträngd. Montreal vann till stor del tack vare att Carey Price var bättre än Tim Thomas de två första matcherna som spelades i Boston med 2–0 respektive 3–1, Boston reducerade till 1–2 i matcher genom att vinna den tredje matchen med 4–2, i den fjärde matchen ledde Montreal med både 3–1 och 4–3 men Boston kvitterade och efter bara 1:49 av förlängningen avgjorde Michael Ryder för Boston med sitt 5–4 mål. Boston vann även den femte matchen efter förlängning och nu hette hjälten Nathan Norton som gjorde 2–1 efter drygt 9 minuters spel av den andra förlängningsperioden. Den sjätte matchen avgjordes av Montreals PP som producerade Montreals bägge mål i 2–1 vinsten som ledde fram till en sjunde och avgörande match. Montreals specialty teams såg till att den sjunde matchen också gick till övertid, samtliga Habs mål gjordes med antingen en man mer eller en man mindre på isen och Montreal kvittering till 3–3 genom PK Subban i PP kom med knappt 2 minuter kvar av den tredje perioden, Boston vann sin tredje match i OT när Nathan Horton blev matchhjälte för andra gången i serien med sitt 4–3 mål efter 5:43 av förlängningen.
Det blev nästan lika jämnt och spännande mellan Pittsburgh och Tampa Bay men efter fyra matcher såg det ut som om Pittsburgh avgjort när de ledde med 3–1 i matcher efter att James Neal avgjort den fjärde matchen efter 3:38 av den andra förlängningsperioden. Tampa Bay kom igen och krossade Pittsburgh med 8–2 i den femte matchen och vann sedan den sjätte matchen med 4–2 av bara farten. Den sjunde matchen blev betydligt jämnare, finske Sean Bergenheim gjorde 1–0 till Tampa Bay efter ca 5 minuter av den andra perioden och det blev matchens enda mål trots att Pittsburgh hade 35 minuter på sig att kvittera.
I den andra omgången slog Tampa Bay ut Washington och det var kanske inte en överraskning men att Bolts skulle svepa Capitals hade nog ingen gissat. I de två första matcherna var det Steven Stamkos och Vincent Lecavalier som visade vägen och även om Alex Ovechkin och resten av Washingtons anfallsspel fungerade bra så läckte försvaret rejält i de två avslutande matcherna som Tampa Bay vann med 4–3 och 5–3. Även Boston svepte sina motståndare Philadelphia som använde tre olika målvakter i de fyra matcherna utan att lyckas få stopp på Bostons målskytte och målskillnaden 20–7 till Bostons favör säger egentligen allt man behöver veta om serien.
Det var jämnt även i väst, förstarankade Vancouver fick slita för att besegra Chicago som föll med 3–4 i matcher. Canucks vann de tre första matcherna innan Chicago kom igen och vann tre raka och i den sjätte matchen avgjorde Ben Smith med sitt 4–3 mål efter 15:30 av förlängningen. Även den sjunde matchen gick till övertid efter att Alexandre Burrows och Jonathan Toews gjort varsitt mål under ordinarie speltid, Toews mål kom med bara 1:56 kvar att spela i den tredje perioden. Efter 5:22 steg Burrows fram och avgjorde för Canucks med sitt andra mål i matchen. Andraseedade San Jose log ut LA Kings med 4–2 i matcher men i tre av vinsterna behövde San Jose förlängning för att vinna och hjältarna hette Joe Pavelski, Devin Setoguchi och Joe Thornton.
Tredjeseedade Detroit svepte Phoenix som släppte in 18 mål på de fyra matcherna samtidigt som Nashville lite överraskande slog ut Anaheim med 4–2 i matcher. Seriens stod 2–2 innan Nashville vann den femte matchen tack vare Jerred Smithson som gjorde 4–3 målet efter bara 1:57 av förlängningen. När Nashvilles sedan vann den sjätte matchen med 4–2 så tog sig laget vidare till den andra slutspelsomgången för första gången under lagets relativt korta historia.
I den andra omgången besegrade Vancouver Nashville med 4–2 i matcher i en mycket jämn serie där två av matcherna gick till förlängning och alla matcher utom den femte (där Vancouver gjorde ett mål i tom bur) slutade med en uddamåls vinst för ettdera laget. Det blev mycket jämnt mellan San Jose och Detroit också, San Jose gick ifrån till 3–0 i matcher mycket tack vare två vinster i OT innan Detroit själv vann tre raka matcher och tvingade fram en sjunde och avgörande match. Den sjunde matchen slutade 3–2 till San Jose och även om Detroit reducerade till 2–3 genom Pavel Datsyuk när det återstod ca 6 minuter så höll Sharks målvakt Antti Niemi tätt resten av matchen.
I den östra Conferencefinalen besegrade Boston Tampa Bay med 4–3 i matcher och Tim Thomas var stor hjälte med 2 hållna nollor. Bostons rookie Tyler Seguin fick äntligen chansen och han gjorde 1 mål och 1 assist i den första matchen för att följa upp det med 2 mål och 2 assist i den andra matchen. I den sjunde och avgörande matchen som inte innehöll några utvisningar vilket inte hade hänt på över 20 år i en slutspelsmatch avgjorde Nathan Horton med matchens enda mål efter 12:27 av den tredje perioden. Vancouver hade en enklare resa till Stanley Cupfinalen, även om San Jose kämpade väl så kunde Sharks inte hålla emot när två gånger Sedin plus Ryan Kesler hade lekstuga i Sharks defensiva zon. San Jose ledde den femte matchen med 2–1 innan Ryan Kesler kvitterade till 2–2 när det bara återstod 13,2 sekunder av den tredje perioden och efter en mållös första övertidsperiod så slog Kevin Bieksa in 3–2 till Vancouver efter 10:18 av den andra övertidsperioden vilket gav Canucks segern med 4–1 i matcher.
Seriens bästa lag Vancouver ställdes mot Boston som verkligen hade fått slita både i slutspelets första och tredje omgång. Finalen skulle komma att bjuda på helt skiftande ansikten beroende på om matcherna spelades i Vancouver eller Boston. I den första finalen visade målvakterna Roberto Luongo och Tim Thomas varför de båda tillhörde favoriterna till att vinna Conn Smythe. Thomas räddade 33 skott och Luongo 36 skott och matchen var mållös ända tills att det bara återstod 19 sekunder av den tredje perioden då Canucks Raffi Torres gjorde den ganska fula och smutsiga matchens enda mål. Den andra matchen blev justare antagligen för att NHL sagt ifrån men den blev också mycket jämn. Matchens store hjälte blev till Bostonfansens vrede Alexandre Burrows som gjorde 2 mål och 1 assist, Burrows som stora delar av Boston ville se avstängd för att det i den första finalen såg ut som att han bet Bostons Patrice Bergeron i ett finger avgjorde den oavgjorda matchen efter bara 11 sekunder av förlängningen när han slog in 3–2.
Första perioden av den tredje matchen såg ut som de tidigare matcherna men i den andra perioden gjorde Boston 4 mål och i den tredje som blev förryckt av en massa utvisningar gjorde laget 4 mål till. Att Boston vann matchen med 8–1 var inte det som dominerade rubrikerna efter matchen utan det var det matchstraff som drabbade Canucks Aaron Rome i den första perioden då han satte in en sen tackling på Nathan Horton som fick lämna matchen på bår. Efter matchen som innehöll 145 utvisningsminuter (flest i en Stanley Cupfinal sedan 1990) blev Rome avstängd i 4 matcher dvs resten av slutspelet. I den fjärde matchen var det Tim Thomas tur att hålla nollan när Boston vann med 4–0 och även i den här matchen var det grinigt med massor av utvisningar speciellt i den tredje perioden då matchen var avgjord. Vancouver och Luongo svarade i den femte matchen som Canucks vann med 1–0 efter att Maxim Lapierre gjort matchens enda mål efter knappt 5 minuters spel av den tredje perioden.
Den sjätte matchen avgjordes i den första perioden då Canucks Mason Raymond skadades efter bara 20 sekunder och Boston gjorde 4 mål inom 4 minuter och 14 sekunder, vilket var de snabbaste fyra målen av ett lag i en Stanley Cupfinal någonsin. Även den här matchen som Boston vann med 5–2 var småful och grinig och NHL tog efter matchen kontakt med båda lagen för att se till att den sjunde och avslutande matchen inte riskerade att urarta fullständigt. Den sjunde matchen vanns av Boston med 4–0 efter att både Patrice Bergeron och Brad Marchand gjort två mål var för Boston och att Tim Thomas vann Conn Smythe kom inte som någon överraskning. Bostons tjeckiske center David Krejci vann slutspelets poängligan med 12 mål och 23 poäng före Canucks Henrik Sedin som gjorde 3 mål och 22 poäng.
Efter finalens slut utbröt kravaller i Vancouver precis som det gjorde efter att Canucks förlorat Stanley Cupfinalen 1994 och jag tror att det mycket väl hade kunnat bli kravaller i Boston om Canucks vunnit den sista matchen eftersom det utbröt kravaller i Boston när Red Sox vann World Series 2004. Det som många annars kommer ihåg från det här årets slutspel är hur partiskt NBC med Mike Milbury i spetsen bevakade serien och framförallt hur de behandlade bröderna Sedin. Media i Boston har nog heller inte återhämtat sig helt från den massiva kritik den fick från media i andra amerikanska städer (New York, Chicago, Detroit, Philadelphia) och framförallt i Canada. Det sägs att Jack Edwards som är minst sagt hemmablind och dessutom jävligt stor i käften när han kommenterar Boston Bruins matcher på NESN inte fick gå ut ensam i vare sig Montreal eller Vancouver under de kommande åren eftersom det ryktades om att någon höjdare inom kriminella kretsar (Hells Angels) i Quebec ”satt ett pris på hans huvud”.
Tim Thomas fick förutom Conn Smythe även Vezina medan Roberto Luongo och Cory Schneider i Vancouver fick dela på Bill Jennings. Daniel Sedin fick Ted Lindsay och Art Ross medan Anaheims Corey Perry fick Hart och Rocket Richard. Carolinas Jeff Skinner vann Calder och Tampa Bays Martin St. Louis fick Lady Byng. Vancouvers Ryan Kesler fick Selke medan Nicklas Lidström vann Norris för sjunde och sista gången. Pittsburghs coach Dan Bylsma vann Jack Adams medan Vancouvers GM Mike Gillis blev utsedd till NHL:s GM of the Year mycket tack vare att Canucks tog hem Presidents' Trophy för första gången.
Det här året blev enbart spelare invalda i Hockey Hall of Fame och det var Ed Belfour, Doug Gilmour, Mark Howe och Joe Nieuwendyk som fick den äran.
Edmonton Oilers fick välja först även det här året efter en ny sistaplats i NHL, Lotteriet vanns visserligen av New Jersey Devils men det innebar bara att New Jersey fick välja som fjärde lag. Oilers valde Ryan Nugent-Hopkins med första valet, Gabriel Landeskog gick som #2 och Jonathan Huberdeau som #3. Andra som valdes i första rundan var Adam Larsson, Ryan Strome, Mika Zibanejad, Mark Schiefele, Sean Couturier, Dougie Hamilton, Jonas Brodin, Ryan Murphy, Jamie Oleksiak, JT Miller, Joel Armia, Oscar Klefbom, Phillip Danault, Vladislav Namestnikov och Rickard Rakell, I övriga rundor valdes bland annat Boone Jenner, John Gibson, Dmitri Jaskin, Victor Rask, Brandon Saad, Brett Ritchie, Markus Granlund, Joel Edmundson, William Karlsson, Nikita Kucherov, Vincent Trochek, Adam Lowry, Jean-Gabriel Pageau, Johnny Gaudreau och Andrew Shaw. Under det här årets draft valdes 8 européer och av dem var 28 svenskar, 10 kom från Finland och lika många från Tjeckien.
