SvenskaFans rankar NHL – Metropolitan Division: 6. Philadelphia Flyers
En sommar av förändringar har fört Philadelphia i rätt riktning. Men räcker det?
Det har hänt en hel del i Philadelphia över sommaren, och inte för att det är något ovanligt – både Bobby Clarke och Paul Holmgren var som bekant glada för att försöka justera truppen under sommaren.
De senaste åren har spelare som Mark Streit och Vincent Lecavalier värvats in för dyra pengar, samtidigt som Daniel Briere och Ilya Bryzgalov har köpts ut, och i samma veva har Scott Hartnell och James van Riemsdyk bytts bort.
En hektisk sommar är alltså sällan något ovanligt när det kommer till Philadelphia. Ett genomgående tema under Bobby Clarkes och Paul Holmgrens tid som general managers – och i ärlighetens namn i princip sedan 70-talet – var ”quick fixes”. Framtid offrades för nutid, och i en hel del fall dåtid.
Unga spelare och draftval användes inte för att fylla på med eget underifrån, utan för att värva in veteraner via trades. Det kunde mycket väl ha blivit lyckosamt 2004 och 2010 – men de satsningarna resulterade också i en rejäl utarmning av talangpoolen.
Flyers har fått fram flera 1st rounders – allt från Claude Giroux och Steve Downie till Joni Pitkänen – men utöver Zac Rinaldo har Flyers inte fått fram någon spelare utanför förstarundan, som fick en längre karriär i just Flyers, sedan Roman Cechmanek (sjätterundan 2000) och Antero Niittymäki (sjätterundan 1998). Den senaste utespelaren var Todd Fedoruk (sjunderundan 1997).
Under de senaste 25 åren har Philadelphia fått fram tre egendraftade spelare som spenderade merparten av en lång NHL-karriär i just Flyers – nämligen Chris Therien, Simon Gagne och Claude Giroux.
Det är en mindre smickrande läsning.
Man kan däremot vrida och vända på resonemanget kring hur man ska arbeta. Å ena sidan har Flyers bara missat slutspel vid tre tillfällen sedan mitten av 90-talet, vilket många skulle definiera som en framgångsrik period. Å andra sidan har Flyers inte lyckats vinna Stanley Cup sedan 1975, och många skulle definiera den titeltorkan som en mindre framgångsrik period…
Flyers har under många år varit ett av lagen som mycket väl skulle kunna utmana om Stanley Cup-segern, men den slagkraften – framför allt när man aldrig lyckades vinna – har alltså också varit kostsam för organisationen.
Under de senaste årens lönetaksvärld har dessutom verkligheten kommit ikapp Flyers på allvar. Man kan inte längre spänna sina ekonomiska muskler och hålla laget slagkraftigt med veteraner, trots att man länge försökte. Lönetaket och utvecklingen mot ett snabbare spel på isen har gjort det tillvägagångssättet svårhanterat.
En förändring var kort och gott nödvändig – och nu har hoppet tänts igen för Flyersfansen.
Förra sommaren meddelade Paul Holmgren att han skulle kliva åt sidan och lämna över till Ron Hextall. Den hårdbarkade gamla målvakten hade spenderat flera år inom Los Angeles organisation, där han bland annat var med om att bygga upp det nuvarande laget. 2013 återvände han till Flyers som assisterande general manager och ett år senare blev han alltså Flyers sjunde general manager.
Hextall förklarade omgående att Flyers nu skulle bygga internt och långsiktigt. Man skulle inte längre offra draftval och talanger för ”quick fixes”, utan ha tålamod – även om det skulle innebära några sämre säsonger.
Flyers nya general manager sa alla de rätta sakerna – och ett drygt år senare har han definitivt levt upp till det också.
Hextall har på kort tid byggt upp Flyers talangpool till den bästa på många, många år – och han har gjort det på ett så oklassiskt Flyers-sätt som möjligt. Istället för att offra draftval har han samlat på sig draftval. Istället för att värva in dyra veteraner har han skeppat ut veteraner.
Scott Hartnell-traden resulterade i en kortsiktig försämring, men gav å andra sidan en mer gynnsam situation ur ett långsiktigt perspektiv. Braydon Coburn-traden ödelade säkerligen det lilla hopp om slutspel som Flyers hade förra säsongen, men gav Flyers en till 1st rounder, som i förlängningen gav Travis Konecny.
Ron Hextall har börjat sätta sin prägel på Philadelphia – och det blev än mer tydligt den här sommaren. I vanlig ordning, för att koppla tillbaka till inledningen, såg vi en hel del förändringar, men det var inte i gammal vanlig Flyers-stil.
Sedan 70-talet har Flyers alltid haft Broad Street Bullies-stämpeln på sig, både internt och externt. Flyers har burit den med stolthet – det var den som vann Stanley Cup två gånger om – men övriga lag och fans har inte varit lika förtjusta. Men nu har Ron Hextall – av alla… – börjat sudda bort den stämpeln.
Förra säsongen var en av få säsonger som Flyers inte hade en renodlad enforcer uppe i NHL och i somras hivade Hextall dessutom ut Zac Rinaldo (har vi skrattat färdigt åt Don Sweeney än?).
Det var däremot inte enbart Rinaldo som fick foten av Hextall. Några dagar tidigare hade nämligen Nicklas Grossmann och Chris Pronger skickats till Arizona i utbyte mot Sam Gagner.
Pronger, med två år kvar på sitt kontrakt, har inte spelat sedan november 2011 – och är givetvis klar med NHL-karriären. Givetvis är det rimligt att ifrågasätta att man faktiskt kan byta bort honom, men när regelverket ser ut som det gör kan man också konstatera att det är en win-win-situation för de båda lagen.
Flyers slipper undan från att behöva hantera knappt $5 miljoners cap hit för en spelare man måste sätta på LTIR när säsongen börjar. Arizona i sin tur tar med glädje emot knappt $5 miljoners cap hit med en lönekostnad på $575 000 per säsong. Win-win, som sagt.
Hextalls stora grej under sommaren var däremot när han sparkade Craig Berube, ett beslut som fortfarande firas. Bara tre matcher in på säsongen 13/14 fick Berube ta över efter Peter Laviolette, men trots en slutspelsplats den säsongen lyckades Berube aldrig visa någon faktisk kompetens.
Märkliga uttalanden, udda spelarhantering och ett allmänt obefintligt kunnande beseglade hans öde. RJ Umbergers uttalanden om Berube förra veckan är talande för föregående mening.
En sommar när tunga profiler som Mike Babcock, Todd McLellan, Dan Bylsma och Peter DeBoer var på marknaden valde Hextall istället en annan väg. Hos University of North Dakota i NCAA hittade han nämligen Dave Hakstol – och det var ett val som förvånade många. Även de mest initierade experterna pratade om Hextalls och Ed Sniders jakt på Babcock, men i slutändan visade det sig att Detroit-coachen inte hade varit aktuell.
Hakstol kommer från en karriär inom NCAA-hockeyn, där han har byggt upp en gedigen erfarenhet och kunnande efter 13 säsonger som head coach hos North Dakota. Under Hakstols ledning tog sig North Dakota till Frozen Four vid sju tillfällen, vilket är bäst i landet under den perioden.
Han har fostrat spelare som Jonathan Toews, Matt Greene, TJ Oshie, Travis Zajac och Chris VandeVelde. Alla har bara positiva saker att säga om honom och training camp har börjat lovande – men det är också värt att påpeka att Hakstol bara är den fjärde coachen någonsin som går direkt från college till NHL.
Nu ställs Hakstol inför en tuff uppgift. Det finns en hel del attraktiva pusselbitar i Flyers – Claude Giroux, Jakub Voracek, Wayne Simmonds, Sean Couturier och Steve Mason för att nämna några – men Hakstol tar också över ett lag som missade slutspel med 14 poäng och vars styrka snarare ligger i framtiden än nutiden.
Hextall har däremot lyckats förbättra laget under sommaren. Att byta ut Craig Berube var ett steg i rätt riktning. Evgeny Medvedev – som ansluter från KHL – är en uppgradering jämfört med Nicklas Grossmann. Sam Gagner fyller en betydligt större och vettigare roll än Zac Rinaldo. Michal Neuvirth är en klart bättre målvakt än Ray Emery.
Att förvänta sig en slutspelsplats är att hoppas för mycket – men Flyers bör definitivt kunna vara med i kampen om de sista slutspelsplatserna.
I värsta fall får man helt enkelt luta sig tillbaka och blicka mot framtiden som inkluderar Ivan Provorov, Travis Konecny, Travis Sanheim, Samuel Morin, Robert Hägg, Shayne Gostisbehere och Oskar Lindblom, för att nämna de mest intressanta talangerna.
Målvakter:
Man kan peka på en hel del svagheter i Philadelphias lagbygge – men målvaktspositionen är definitivt inte någon sådan. I Steve Mason har man nämligen äntligen hittat en toppmålvakt. Jakten har pågått i 20-talet år och har gång på gång misslyckats, med Ilya Bryzgalov som det senaste – och tydligaste – exemplet.
När Mason hämtades in från Columbus var det svårt att känna någon entusiasm – hans insatser i Blue Jackets hade trots allt varit mer eller mindre odugliga under flera år. Den formen som gav honom Calder Trophy 08/09 var som bortblåst – men det visade sig att ett miljöombyte och en ny organisation var precis vad Mason behövde.
Mason storspelade direkt efter traden och har bara fortsatt på den inslagna vägen sedan dess. Under den gångna säsongen hade han exempelvis bäst räddningsprocent (94,37) av samtliga målvakter med minst 1500 5-on-5-minuter. Över de två senaste säsongerna placerar sig Mason (93,40) på tredje plats, bakom Carey Price och Tuukka Rask, av samtliga målvakter med minst 3000 5-on-5-minuter.
Det är siffror som inte går att vifta bort – framför allt inte när man tittar på vilka spelare han har haft i sin försvarsbesättning.
Prestation och produktion över tid väger tungt i de flesta sammanhang, och Mason har presterat på en väldigt hög nivå sedan starten i Flyers. Hans record är inte alltid smickrande, men det ger ju snarare en bild av lagets klass än målvakternas prestationer. Med 27-årige Mason mellan stolparna står Flyers trygga.
Det finns däremot ett litet orosmoln över Mason – skadorna. Rygg- och knäproblem begränsade honom under förra säsongen och Flyers blev ett klart sämre lag med Ray Emery eller Rob Zepp i kassen.
Därför har Flyers nu stärkt upp målvaktspositionen med Michal Neuvirth. Han visade god potential när han kom fram i Washington, men lyckades inte ta det där sista steget. Karriären gick vidare i Buffalo, där han spelade på tok för bra under slutskedet av förra säsongen och förstörde i jakten på Connor McDavid. Han skickades således till New York Islanders men hamnade på free agency efter några veckor på Long Island.
Neuvirth, som skrev på ett tvåårskontrakt värt $1,625 miljoner per säsong, är en klart kompetent backup och ger en större trygghet än Emery. 27-åringen kan kliva in vid behov och göra sitt jobb samtidigt som han mycket väl även kan pressa Mason.
I AHL hittar vi talangen Anthony Stolarz och den nye veteranen Jason LaBarbera. 21-årige Stolarz kommer nu från sin första seniorsäsong och kan mycket väl bli ett NHL-ämne i framtiden. I dagsläget behöver han däremot stå på tillväxt och går utvecklingen väl är det inte omöjligt att han så småningom blir Neuvirths ersättare bakom Mason.
LaBarbera duger gott som veteran i AHL och kan fylla på uppåt vid skador. 35-åringen bör kunna ge Lehigh Valley Phantoms slagkraft, vilket inte ska underskattas då farmarlaget för första gången på länge har ett helt gäng med intressanta yngre spelare.
Backar:
Den stora svagheten i Philadelphias lagbygge hittar vi i försvaret, som både saknar rejäl spets och fullt pålitligt djup. Nu finns det ju så klart inte bara skräp här, men i det stora hela är försvarsbesättningen den lagdel som är svagast.
Den där tydliga förstabacken – som alla lag vill ha – har saknats i Flyers sedan Chris Prongers skada satte stopp för honom och Kimmo Timonen blev gammal. Paul Holmgren gjorde ett ambitiöst försök med Shea Weber sommaren 2012, men Nashville matchade Flyers offer sheet under minst sagt uppmärksammade former.
Det främsta Flyers kan stoltsera med nu är istället Mark Streit. Schweizaren är långt ifrån den där toppbacken, men har skött sig bra sedan han kom till Flyers för två år sedan. Framför allt är han effektiv i powerplay, där samarbetet med i första hand Claude Giroux gör Flyers powerplay till ett av ligans bästa.
Tillsammans med Erik Karlsson gjorde Streit flest powerplay-poäng (30) av alla backar och enbart Kevin Shattenkirk och John Carlson, av alla backar med minst 100 powerplay-minuter, hade bättre P/60 än Streit. Han är inte lika effektiv i even strength, men som powerplay-specialist tillhör Streit ligans toppskikt.
Under sina två säsonger i Philadelphia har Streit främst fått dras med Nicklas Grossmann… och det är inte helt lätthanterligt att kampera ihop med en partner som varken kan åka skridskor eller hantera pucken så värst effektivt. Nu tyder det mesta på att Streit istället får Nick Schultz jämte sig, vilket bör vara aningen mer gynnsamt än Grossmann.
Schultz kom in förra sommaren och fick inleda säsongen som sjundeback. Det blev däremot bara en match utanför laget innan en skada på Braydon Coburn gav honom chansen. Veteranen överträffade de i ärlighetens namn inte allt för höga förhoppningarna och spelade på en för honom hög nivå. I februari belönades han även med ett nytt tvåårskontrakt värt $2,25 miljoner per säsong. 33-åringen är på inga sätt någon stjärna, men är allt som oftast tillräckligt kompetent för att utan problem hålla en ordinarie plats.
När Kimmo Timonen drabbades av blodproppar i ena benet och lungorna förra sommaren valde Ron Hextall att ta en chansning på Michael Del Zotto – och det var en chansning som blev lyckosam. Försvararen hade blivit oönskad i Nashville efter en svag säsong och signades först i augusti. Precis som i fallet med Schultz var förhoppningarna inte jättehöga, men Del Zotto överträffade dem med råge.
När säsongen summerades hade 25-åringen varit Flyers kanske bästa back. Tio mål och totalt 32 poäng på 64 matcher är gedigna siffror och Del Zotto hade fått upprättelse. I somras kritade han på ett nytt tvåårskontrakt värt knappt $8 miljoner och det blir spännande att se om Del Zottos gångna säsongen var ”på riktigt”.
Jämte Del Zotto hittar vi ett annat spännande namn, nämligen Evgeny Medvedev. Ryssen har länge varit en av KHL:s främsta försvarare och en pålitlig kugge i det ryska landslaget. Nu testar han som 33-åring på NHL för första gången, och baserat på training camp och träningsmatcherna – nej, det är inga värdemätare av luta sig mot men är trots allt det enda vi har att gå på – är det en bra värvning.
Medvedev är en lugn och skicklig försvarare. Kombinationen av skridskoåkning, puckhantering och storlek lär göra honom till en effektiv försvarare även i NHL. Han fick dessutom bara ett ettårskontrakt av Flyers, så skulle det mot förmodan inte fungera – han ska trots allt in i en ny kultur med ett nytt språk och på en ny rink – är det en mer eller mindre riskfri chansning av Flyers.
Radko Gudas anslöt redan under förra säsongen, i Braydon Coburn-traden, men var då skadad och har ännu inte spelat för Flyers. Den 25-årige tjecken har annars alla förutsättningar för att bli en publikfavorit i Philadelphia. Han är stor, tung och aggressiv samtidigt som han inte alls gör bort sig med pucken vid klubban och hans fysiska spel lär dra ner en hel del jubel från läktarna.
Det mesta tyder på att Gudas får Andrew MacDonald jämte sig – och MacDonald är ett av de stora problemen i Flyers. Paul Holmgren hämtade in honom från New York Islanders i mars 2014 och signade honom nästan omedelbart till ett sexårskontrakt värt $5 miljoner per säsong.
29-åringen får en hel del kritik – och det är på inga sätt obefogat, men det mesta är kopplat till hans kontrakt. MacDonald har visat sig vara grovt överbetald och har i ett förenklat resonemang blivit sämre och sämre för varje dag sedan traden. I grund och botten är dock MacDonald en kompetent försvarare som både kan åka skridskor och hantera pucken – men som sannolikt inte ska vara något mer än en back för ett tredjepar. Det är ju däremot ingenting du ska betala $5 miljoner för…
MacDonald rundar av de sex ordinarie backarna, vilket innebär att Luke Schenn med största sannolikhet får inleda säsongen som sjundeback. Schenn är långt ifrån den backen han spåddes bli när han draftades som femte spelare totalt 2008. Fysiskt hävdar han sig med vem som helst, men har en skridskoåkning och placeringsförmåga som är bristfällig.
$3,6 miljoners cap hit är dessutom för mycket för honom, men Schenn blir i alla fall UFA kommande sommar och det skulle förvåna om han blir kvar i Philadelphia över den här säsongen. Schenns namn har dessutom figurerat i trade-spekulationer en längre tid, så en trade tidigt under säsongen skulle inte heller förvåna.
Det blir inte heller någon överraskning om Flyers inleder säsongen med åtta backar i truppen, då även Brandon Manning finns att tillgå. Han gjorde en hel del poäng för Lehigh Valley Phantoms förra säsongen och 25-åringen fick sitt första envägskontrakt ($625 000 på ett ettårskontrakt) under sommaren. Skulle Manning vara ordinarie är det inte direkt något styrkebesked, men han duger gott som ersättare och är framför allt billig.
Ron Hextall har hela tiden påpekat tålamod när det kommer till de unga spelarna, så Shayne Gostisbehere lär inleda säsongen i AHL – trots att han sannolikt skulle hävda sig väl i NHL. 22-åringen fick större delen av den gångna säsongen spolierad på grund av en knäskada, så den offensivt lagda backen bör få fortsätta sin inskolning i Phantoms. NHL-chansen kan däremot mycket väl komma redan under säsongen.
Robert Hägg har utvecklats väl i skymundan av de mer namnstarka talangerna. Svensken kommer från sin första hela AHL-säsong och lär få fortsätta i Phantoms – men Flyers är nöjda med utvecklingen och det förefaller inte helt omöjligt att 20-åringen får prova på NHL-spel redan den här säsongen.
Samuel Morin, Flyers förstaval i draften 2013, kommer även han att inleda i AHL. 20-åringen är ett råämne vars fysik och storlek så småningom lär ta honom till NHL – frågan är bara om det blir som en toppback eller i ett tredjepar. Verkligen ligger sannolikt någonstans däremellan.
Kanske kan spelare som Mark Alt, Davis Drewiske och Christian Marti vara aktuella för NHL-spel om skadorna hopar sig.
Flyers har ett helt gäng med talangfulla backar på uppgång, men de flesta är något eller några år från att både ta en NHL-plats och kunna sätta avtryck – så i väntan på bättre tider kan vi konstatera att Flyers försvar inte direkt höjer på några ögonbryn. Man vet vad man får av Streit, men övriga backar omgärdas trots allt av någon form av frågetecken.
Forwards:
Att studera Philadelphias forwardsbesättning är som att åka en känslomässig bergochdal-bana. Somliga namn får dig att jubla, andra får dig att rycka på axlarna och vissa får dig att börja gråta. Det finns kort och gott en hel del skicklighet, men också ett gäng frågetecken.
I Flyers kretsar det mesta i offensiv väg kring Claude Giroux. Lagkaptenen brukar husera i toppskiktet av poängligan och är pålitlig i sin produktion. Framför allt är han ett konstant hot i powerplay, där han har högst P/60 (8,36) av samtliga spelare i ligan. Giroux styr spelet från målvaktens högra tekningscirkel och det är först och främst tack vare honom som Flyers powerplay ofta tillhör ligans bättre.
Giroux har sällan några problem att hantera det fysiska spelet trots att han ibland är betydligt mindre än sina motståndare. Det enda man egentligen kan klaga på är hans vilja att snarare söka den perfekta passningen än att skjuta själv. Den lilla svagheten kompenseras dock med råge av att Giroux är en av ligans klart bästa spelare.
Över de senaste fem åren har ingen spelare producerat mer poäng än Giroux (376) och enbart tre spelare har gjort fler förstaassist under den tiden. Över de senaste tre åren är det bara Sidney Crosby och Alexander Ovechkin som har producerat mer poäng. Det krävs inte allt för mycket för att förstå hur orimligt det är att kritisera Giroux – som trots allt fortfarande får kritik här och där.
Numera har Giroux dessutom fått en rejäl lekkamrat i form av Jakub Voracek. Tjecken, som kom från Columbus i Jeff Carter-traden, har sakta men säkert gått från talangfull yngling till fullfjädrad stjärna. Han etablerade sig fullt ut under lockout-säsongen och cementerade sin status ytterligare under den gångna säsongen.
Voracek hängde med i poängligatoppen större delen av säsongen och landade i slutändan på fjärdeplatsen. 82 matcher gav 81 poäng (22+59), där både antalet poäng och assist var nytt karriärsbästa. Likt Giroux står Voracek utan svagheter, men precis som Giroux försöker han ibland söka efter den perfekta passningen.
De senaste årens fina utveckling i allmänhet och den starka säsongen i synnerhet gjorde Voracek till en rik man i somras. Han har fortfarande ett år kvar på sitt befintliga kontrakt ($4,25 miljoners cap hit) och kritade på ett nytt åttaårskontrakt för två månader sedan. Från och med nästa säsong landar hans cap hit på $8,25 miljoner – strax bakom Giroux och hans $8,275 miljoner.
Det har inte alltid varit givet vem som ska komplettera Flyers stjärnduo. Scott Hartnell hade ofta den platsen innan traden, men han började kännas malplacerad där framåt slutet. Det har testats lite olika spelare, men det är Michael Raffl som fungerar bäst. Österrikaren är skicklig i tvåvägsspelet och med sin oglamorösa spelstil öppnar han upp en hel del för Giroux och Voracek.
Efter flytten från Leksand har Raffl haft en imponerande utveckling och svarade för 21 mål förra säsongen. 18 av målen kom i even strength, vilket gör honom bättre än spelare som Jeff Carter, James van Riemsdyk, Phil Kessel och Milan Lucic. Trots sitt imponerande målskytte fick Raffl stå utan rejäl powerplay-tid förra säsongen – och frågan är vilket steg han kan ta om han även blir en pålitlig spelare i powerplay?
I Wayne Simmonds har Philadelphia en av ligans främsta powerforwards och en enormt skicklig powerplay-specialist. Parkerad framför målburen är han en viktig del av Flyers powerplay och är oerhört effektiv från den positionen. Under den gångna säsongen var det bara Alexander Ovechkin och Joe Pavelski som nätade fler gånger i den spelformen.
Simmonds har blivit god för 50-60 poäng och sköter sig väl i even strength, men är det något man kan klaga på så är det just den spelformen. Förklaringen kan mycket väl ligga i bristfälliga kedjekamrater – och det kommer därför bli spännande att se Simmonds i en förmodat ny omgivning den här säsongen.
I somras skrev Flyers ett nytt kontrakt med Sean Couturier. 22-åringen fick sex nya år och en cap hit på drygt $4,33 miljoner, med början från säsongen 16/17. Couturier har redan etablerat sig som en av ligans bättre defensiva centrar och har fått spela extremt tunga och svårhanterliga minuter under Craig Berube.
Offensiven har inte riktigt tagit det där klivet som många hoppas på – han har ännu inte tagit sig förbi 40-poängsstrecket – men med tanke på vilka förutsättningar som Berube gav honom, sett till roll och kedjekamrater, är det inte heller förvånande. Med det färska kontraktet i minnet vill det nog till att Couturier lyfter sin produktion något, men strax över $4 miljoner för Couturier är på inga sätt dåligt om så inte skulle bli fallet.
Under de senaste säsongerna har Couturier oftast kamperat ihop med Matt Read – som var en av den gångna säsongens största besvikelser. Den normalt sett så pålitliga tvåvägsforwarden hade enorma problem mest hela tiden, i såväl produktion som prestation. Det konstaterade så småningom att 29-åringen spelade skadad större delen av säsongen, vilket rimligtvis bör vara förklaringen till den svaga säsongen.
Det mesta tyder på att Read får fortsätta till vänster om Couturier, med Simmonds som tredjelänken. Den trion har potential för att skapa en svårhanterlig andrakedja – något som Flyers har saknat den senaste tiden. Potentialen är hög, men succén är långtifrån garanterad.
Brayden Schenn är en av spelarna i Flyers som får en att klia sig i huvudet. Å ena sidan tar han så sakteliga små steg i rätt riktning, men å andra sidan svajar han prestationer också något oerhört. 47 poäng (18+29) är stabila siffror, men det har varit svårt att hitta någon naturlig roll för honom i Flyers lagbygge. När han väl fick chansen till vänster om Giroux och Voracek blev det ett misslyckande och bara ett fåtal poäng.
Det är just oförmågan att hantera rollen som left winger som gör det svårt att gjuta in Schenn i Flyers depth chart. Han har egentligen inte övertygat fullt ut på någon position eller i någon roll, men hanterar centerpositionen klart bäst. Det är däremot i mitten som konkurrensen är hårdast och Schenn får nog finna sig i att agera right winger i en tredjekedja.
Kanske är det de höga förväntningarna på Schenn – han benämndes trots allt som den bästa spelaren utanför NHL innan han slog sig in i ligan – som gör att man ställer sig tveksam till hans utveckling. Men likväl kvarstår det faktum att han sällan har rejäl impact på matcherna.
När Schenn skickas ut på högerkanten lär det förhoppningsvis vara för att bereda väg för Scott Laughton, Flyers förstaval i draften 2012. Laughton fick prova på fem matcher redan under säsongen 12/13, men sedan dess har Flyers varit tålmodiga med honom. Skadesituationen gjorde att Flyers lyfte upp honom från AHL i november och Laughton skötte sig då väl. En hjärnskakning höll honom däremot borta från spel i några veckor och när han väl kom tillbaka såg det inte lika bra ut.
Laughton fick således avsluta säsongen hos Lehigh Valley, men har tagit ytterligare kliv sedan dess och lär förmodligen ha en NHL-plats att förlora under training camp. 21-åringen har sett bra ut under inledningen och är en spelartyp som både kort- och långsiktigt passar in väl bakom Giroux och Couturier.
Det är svårt att spekulera om vem som skulle kunna kliva in jämte Laughton och Schenn, men nyförvärvet Sam Gagner kan vara ett spännande alternativ. 26-åringen kom in i Nicklas Grossmann/Chris Pronger-traden och även om defensiven kan vara högst tveksam bör han i rätt omgivning vara god för 40-talet poäng. Framför allt har Gagner potential att lyfta Flyers tidigare så bedrövliga andrauppställning i powerplay.
Skulle Gagner inte övertyga kan det mycket väl bli två av de största hackkycklingarna som gör upp om den sista topp-9-platsen, nämligen RJ Umberger och Vincent Lecavalier. Umberger kom som utbyte för Scott Hartnell och blev ett omedelbart fiasko. 33-åringen kunde varken åka skridskor eller hantera pucken och gick gång på gång bort sig.
Umberger var kort och gott fullkomligt bedrövlig, men den gode Craig Berube fortsatte att spela honom en hel del – och framför allt fick han konstant ett förtroende i powerplay. Umberger missade säsongsavslutningen på grund av höft- och magmuskeloperation, och då avslöjades det att han hade spelat skadad hela säsongen.
Det extremt dåliga spelet kan alltså ha sin förklaring, men att hoppas att Umberger – sett till cap hit kommande säsong Flyers näst dyraste forward – studsar tillbaka med full kraft är att hoppas för mycket. Umberger har nu två år kvar på sitt kontrakt, men kommande sommar är han i alla fall billig att köpa ut, om det behovet finns.
Det stora orosmolnen i Philadelphia stavas annars Vincent Lecavalier. När Tampa Bay 2013 valde att köpa ut ikonen från det smått galna kontraktet högg Paul Holmgren direkt. Veteranen kom på ett välbetalt femårskontrakt, men fick direkt problem. Den första säsongen var svårtolkad på grund av skadeproblem och kunde viftas bort som just det med tanke på att han trots allt gjorde 20 mål.
Den gångna säsongen visade däremot Lecavaliers förfall. Skridskoåkningen är sämre än Nicklas Grossmanns och i defensiven var det ofta som att spela med en man mindre på isen. 35-åringen har i princip tappat precis allting förutom skottet, men allt som oftast är han för dålig och för långsam för att kunna utnyttja det i even strength.
Ron Hextall har försökt byta bort problemet, och har titt som tätt varit nära en trade – men man ska inte vara villiga att behålla någon lön, vilket säkerligen försvårar en eventuell trade. Kanske kommer Flyers och Dave Hakstol att försöka spela Lecavalier i form igen, men det klart bästa för Flyers vore att sätta honom på läktaren och låta honom skämmas till pension kommande sommar.
I fjärdekedjan hittar vi därför förhoppningsvis Pierre-Edouard Bellemare som center. Fransmannen tog klivet över från SHL förra sommaren och imponerade direkt i den rollen. 30-åringen är klok i spelet utan puck och lugn i spelet med puck. Han kan bidra med något mål här och där och fick ett nytt tvåårskontrakt i mars. Bellemare har även visat sig vara en bra spelare för penalty killing.
Förra sommaren hämtade Flyers in Ryan White, men debuten fick vänta till januari på grund av en skada. 27-åringen gjorde det bra i fjärdekedjan och pytsade in några mål. Precis som vanligt när de här spelartyperna gjorde något bra så fick däremot Craig Berube hybris och började flänga upp honom i hierarkin, där White inte hör hemma.
En liknande beskrivning passar även in på Chris VandeVelde. 28-åringen skötte sig väl i en begränsad roll i fjärdekedjan – men helt plötsligt fick geniet Berube för sig att lyfta upp honom i förstakedjan, med motiveringen att han ville ha en begränsad spelare där. Nu ska ju inte VandeVelde hängas på grund av en inkompetent coach, men något mer än en spelare för fjärdekedjan är han inte.
Det ska nog mycket till om någon spelare går före de här 14 namnen under säsongsinledningen, men yngre förmågor som Nick Cousins och Taylor Leier kan mycket väl få chansen under säsongen.
Cousins fick elva NHL-matcher mot slutet av den gångna säsongen och gjorde inte alls bort sig, men 22-åringen kan bara gynnas av ytterligare tid i AHL. Han bör kunna utvecklas till en effektiv tvåvägsforward för bottom-6. Leier i sin tur kommer från sin första AHL-säsong. 21-åringen har tagit en hel del kliv sedan han draftades i fjärderundan 2012 och bör kunna ha någon liknande utveckling som Cousins.
Med många talanger i AHL har Ron Hextall sett till att förstärka Lehigh Valley med ett gäng veteraner. Spelare som Chris Conner, Aaron Palushaj, Tim Brent, Colin McDonald och Chris Porter lär kunna göra Phantoms slagkraftiga och någon av dem lär säkerligen få smaka på NHL-spel under säsongen.
Flyers forwardsbesättning består alltså av höga toppar och djupa dalar. Spelare som Giroux, Voracek, Simmonds och Couturier lär göra sitt jobb på ett effektivt sätt. Man vet vad får av spelare som Bellemare och White. Men hur tacklar spelare som Schenn, Read, Gagner, Laughton, Umberger och Lecavalier säsongen?
Spetsen behöver man inte oroa sig över, men djupet omgärdas av en hel del osäkerhet och många frågetecken.
---
Nyckelspelare:
Steve Mason, Claude Giroux, Jakub Voracek
Nyförvärv:
Sam Gagner – från Arizona Coyotes – trade
Evgeny Medvedev – från Ak Bars Kazan – free agent
Michal Neuvirth – från New York Islanders – free agent
Aaron Palushaj – från Avtomobilist Yekaterinburg – free agent
Tim Brent – från Metallurg Magnitogorsk – free agent
Davis Drewiske – från Montreal Canadiens – free agent
Chris Conner – från Washington Capitals – free agent
Jason LaBarbera – från Anaheim Ducks – free agent
Colin McDonald – från New York Islanders – free agent
Chris Porter – från St. Louis Blues – free agent
Förluster:
Zac Rinaldo – till Boston Bruins – trade
Nicklas Grossmann – till Arizona Coyotes – trade
Chris Pronger – till Arizona Coyotes – trade
Ray Emery – till Tampa Bay Lightning – tryout
Jason Akeson – till Buffalo Sabres – free agent
Carlo Colaiacovo – till Buffalo Sabres – free agent
Zack Stortini – till Ottawa Senators – free agent
Blair Jones – till Vancouver Canucks – free agent
Svenskar:
Robert Hägg, Jesper Pettersson
Coach:
Dave Hakstol
Preliminär laguppställning:
Michael Raffl – Claude Giroux – Jakub Voracek
Matt Read – Sean Couturier – Wayne Simmonds
Sam Gagner – Scott Laughton – Brayden Schenn
RJ Umberger – Pierre-Edouard Bellemare – Ryan White
Nick Schultz – Mark Streit
Michael Del Zotto – Evgeny Medvedev
Andrew MacDonald – Radko Gudas
Steve Mason
Michal Neuvirth
Andra notabla spelare: Jason LaBarbera, Anthony Stolarz, Luke Schenn, Brandon Manning, Shayne Gostisbehere, Samuel Morin, Mark Alt, Davis Drewiske, Christian Marti, Vincent Lecavalier, Chris VandeVelde, Chris Porter, Nick Cousins, Petr Straka, Taylor Leier, Colin McDonald, Tim Brent, Aaron Palushaj, Chris Conner
---
Bästa nyförvärvet: Evgeny Medvedev
I skymundan kan Philadelphia mycket väl ha gjort ett fynd i Evgeny Medvedev. Den ryste veteranen är lugn och fin i alla situationer och kommer han bara in i kulturen och språket bör säsongen bli framgångsrik för honom.
Värsta förlusten: Carlo Colaiacovo
Flyers står utan kännbara förluster. Att bli av med Nicklas Grossmann, Zac Rinaldo och Ray Emery gör laget bättre, oavsett eventuella ersättare. Carlo Colaiacovo skulle säkerligen inte ha varit ordinarie den här säsongen, men var en pålitlig spelare under den gångna säsongen.
Årets poängkung: Claude Giroux
Det står mellan Claude Giroux och Jakub Voracek i den här kategorin, och då Giroux har tagit hem den interna poängligan under fyra av de fem senaste åren faller rösten på lagkaptenen.
Årets nykomling: Nick Cousins
Nick Cousins fick visa upp sig mot slutet av förra säsongen och även om han nu lär inleda i AHL så bör han få nya chanser under säsongen. Skador är oundvikliga och 22-åringen lär då stå bland de första i kön.
Årets genombrott: Scott Laughton
Scott Laughton har imponerat en hel del under training camp och har fått beröm från organisationen. Det är en stor besvikelse om exempelvis Vincent Lecavalier får gå före honom, men även om säsongen skulle inledas nere i AHL är det bara en tidsfråga innan Laughton är uppe i NHL och sätter sina avtryck.
###
REDAKTIONENS RANKNING:
Metropolitan Division:
1.
2.
3.
4.
5.
6. Philadelphia Flyers
7. New Jersey Devils
8. Carolina Hurricanes
---
Nytt för i år är att NHL:s 30 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
