Kassian- Hodgson-trejden

Den 27 februari 2012 gjorde Mike Gillis den då kanske största trejden under sin karriär som general manager när han skickades centern Cody Hodgson till Buffalo i utbyte mot ytterforwarden Zack Kassian. Sedan dess har mycket hänt i Vancouver läget har förändrats och man kan börja blicka tillbaka på trejden även fast man inte kan dömma den helt än...

När Michael Gillis sommaren 2008 fick jobbet som Vancouver Canucks general manager var Canucks en klubb med många frågor och få svar; från 2000:talets början till lockouten 2005 hade man varit ett lag som gjort många mål, men också släppt in många. Man hade världens kanske bästa kedja i ”West Coast Express”; prickskjytten och kaptenen Marcus Näslund, tvåvägs- och playmaker-centern Brendan Morrison och powerforwarden Tod Bertuzzi. Målvakten under denna tiden var den ganska medelmåttiga Dan Cloutier (som bland annat lyckades med detta. Laget lyckades under denna tid aldrig ta sig förbi andra slutspelsrundan, trots att man hade ett ganska bra lag.

Så kom lockouten 2005 och inför säsongen 2005-06 var förväntningarna höga: det var slut på dragkampshockeyn, WCE-linan skulle göra fler mål än en kedja bestående av Mario Lemieux – Wayne Gretzky – Brett Hull hade klarat, och Sedinarna skulle äntligen bli de spelare alla visste att de kunde vara! Så blev det inte, Näslund kom aldrig riktigt igång och Steve Moore-incidenten fortsatte att förfölja Bertuzzi. Det hela resulterade i att Canucks missade slutspelet för första gången sedan 2000. Detta ledde till att general manager Dave Nonis sparkade coach Marc Crawford och ersatte honom med klubbens AHL-coach, Alain Vigneault. Han gjorde också den kanske största trejden i Canucks historia när han bytte till sig Roberto Luongo mot bland annat Tod Bertuzzi. Detta får ses som slutet av WCE-eran, och början av Sedin- och Luongo-era.

Under sin första säsong som en Canuck lyckades Roberto Luongo med att:

tangera NHL-rekordet för flest vinster av en målvakt
bli nominerad till Hart Trophy som ligans mest värdefulla spelare
bli nominerad till Vezina Trophy som ligans bästa målvakt
sätta ett slutspelsrekord för flest skott emot i en match, och fortfarande vinna den

Vancouver blev trots Luongo utslagna i andra omgången. Säsongen därpå missar man slutspelet för andra gången på tre år. GM Nonis får sparken och ersätts, som sagt, av Mike Gillis.

Vancouver är ett lag som slits mellan det gamla och det nya, och Gillis väljer att göra om laget från grunden, Näslund och Morrison släpps som “fria agenter”, Luongo utses till ny kapten. Det verkade också som att Gillis tänkt låta Sedinarna gå och ersätta dem med bland annat Marian Gaborik (man får väl säga att det var ganska bra att han behöll dem). Han erbjöd också Mats Sundin ett massivt kontrakt.

Gillis underströk också att det han letade efter i spelare var “character”. Detta var en av anledningarna till varför han la sitt första val i 2008 års draft (tionde totalt) på den kanadensiska centern Cody Hodgson. Hodgson sågs som en framtida förstacenter med exceptionell spelförståelse och ett riktigt bra skott, men han var också en bra ledare.

Då han inte lyckades platsa i NHL-laget direkt som 18-åring, återvände han till juniorligan OHL. Väl där blev Hodgson utsedd till kapten för sitt Brampton Battalion, han spelade även junior-vm där han vann poängligan med 16 poäng på sex matcher och blev uttagen till turneringens all star-lag samtidigt som Kanada tog hem guldet.

Under sommaren inför 2009-10-säsongen skadade “CoHo” sin rygg, men efter att undersökts av Canucks läkare dömdes han redo att spela. Han platsade inte i laget den här gången heller, och när han ville bli undersökt av en utomstående läkare sa Canuckscoachen, Vigneault, att Hodgson verkade vilja lägga skulden för sitt dåliga spel på något annat än sig själv. Det skulle dock visa sig att Hodgson hade rätt; vid läkarundersökningen kom det det fram att hans rygg inte alls var läkt, och han skulle missa större delen av säsongen.

Canucks hade under tiden gått och blivit ett av NHL:s absoluta topplag; Henrik Sedin hade vunnit poängligan, Ryan Kesler hade blivit nominerad till Selke Trophy som ligans bästa defensiva forward, och defensivspecialisten, Manny Malholtra, hade skrivit på ett treårskontrakt. Så att slå in sig som center i laget hade aldrig varit svårare. Hodgson, som inte längre var junior, fick således spendera större delen av säsongen 2010/11 i AHL, medan Canucks gjorde sin bästa säsong någonsin. Man ledde NHL i mål, var sist i insläppta mål, hade det bästa powerplayet och boxplayet. Vid trade deadline hämtates dessutom fjärdecentern och pesten, Maxim Lapierre in. Hodgsons chanser att få spela i NHL den säsongen var så gott som borta. I slutspelet gjorde dock skador att han fick spela ungefär hälften av lagets matcher, där lyckades hans Canucks ta sig till Stanley cupfinalen för tredje gången i klubbens historia för att spela mot Boston Bruins.

Själva finalen blev så mycket mer än bara lag blå mot lag gul; det var lag spelskicklig mot lag tuff, Ferrarin mot traktorn, skulptören mot gruvarbetaren, liknelserna behöver aldrig ta slut. Det hela slutade med att vi fick lära oss att en Ferrari med punktering har väldigt svårt att köra genom en skog, då är traktor mycket bättre. Med andra ord förlorade Vancouver.

Under sommaren sa general manager Mike Gillis flera gånger att man var tvungen att ändra koncept – i dagens NHL räcker det inte med att kunna spela hockey, man måste också vara stark.

Hur som helst blev nästa säsong Hodgsons första, och enda, i Vancouver. Han spelade större delen av året som tredjecenter bakom Henrik Sedin och Ryan Kesler, och fick styra andra powerplayenheten. Laget var återigen bland de bästa i ligan (man skulle vinna Presidents' Trophy som grundseriens poängrikaste lag för andra året i rad). Hodgson gjorde bra ifrån sig och blev bland annat utsedd till månadens rookie i januari, men det de flesta Canucksfansen minns från säsongen är kanske det som hände den sjunde dagen samma månad: målet.

Det var rematch av finalen. 2011 års Stanley Cupfinalister möttes endast en gång under hela säsongen när Canucks åkte till Boston och TD Garden för att ta sig an Bruins. Sex månader tidigare hade det kanadensiska laget bara mäktat med tre mål på 117 skott i Boston, Bruinskeepern Tim Thomas hade haft en räddningsprocent på 98,3 %. Man hade dessutom släppt in 17 mål under de tre matcherna.

Den här gången gick det dock bättre, gästerna lyckades konvertera sina PP:n till mål, något man helt misslyckats med de senaste sju gånger lagen mötts, drygt fem minuter in gör Kesler matchens första mål, i nummerärt överläge, Boston svarar med två mål, men Canucks kvitterar, den här gången genom Alexandre Burrows (styrning på Hodgsons skott). I slutet av andra perioden visar Brad Marchand återigen varför han är public enemy no. 1 i Brittish Columbia när han sänker Sami Salo med en låg tackling mot knäna. På femminutersutvisningen som följer gör Vancouver mål genom Henrik Sedin. När sedan andra PP-enheten är ute händer det, Cody Hodgson får en pass från Dan Hamhius, åker upp på högerkanten och drar iväg ett stenhårt slagskott, ribba in bakom Tim Thomas. Det visar sig vara det matchavgörande målet.

Hodgson går från Jesus till Gud i Vancouver. Fansen älskar honom intensivt och ser honom som sin frälsare. “Målet” kommer vara något de flesta kommer ihåg från 2011/12-säsongen, bloggen Canucks Army rankade det till exempel som hela säsongens höjdpunkt.

Ironiskt nog är det personen som avgjorde mot Bruins som blir bortbytt för att Vancouver ska klara av att slå lag som Bruins i slutspelet; vid trade deadline 2012 skickar Vancouver Cody Hodgson och backen Alexander Sulzer till Buffalo och får Zack Kassian och Marc-André Gragnani.

Kassian är ett år yngre än Hodgson och har inte kommit alls lika långt i sin utveckling som hockeyspelare. På de 27 matcher han spelat i NHL har han gjort tre mål (bland annat detta) och sju poäng, men han är en helt annorlunda sorts spelare. Kassian är urtypen av en “powerforward” - stor, fysisk och inte rädd för att kasta handskarna. Tanken är att han ska förhindra saker som det här från att hända.

Men historiskt sett har det alltid tagit längre tid för den typ av spelare att utvecklas, Kassians idol, en viss Tod Bertuzzi hade sin första säsong med fler än 20 mål som 24-åring. Det samma gällde Cam Neely, det var först som 24-åring, (och Bruin) han slog igenom.

Faktum kvarstår dock att Hodgson nästan två år efter trejden gjort 55 poäng på 87 matcher, skrivit ett sexårskontrakt med Sabers och spelat i förstakjedjan. Kassian har 19 poäng på 71 matcher, och mestadels spelat i tredje- och fjärdekjedjan.

Canucks har sedan tredjen gått 1-8 i slutspelet och haft extremt svårt att göra mål. Det är naturligtvis så att de inte vunnit alla sina matcher om det fortfarande stod Hodgson på ryggen av tröjan med nummer nio, men det hade med största sannolikhet hjälpt. Att ha honom i andra- eller tredjelinan hade tagit lite av pressen från Sedinlinan, speciellt nu när Ryan Kesler spelar med dem. I de senaste slutspelen har lagen Canucks spelat mot kunnat ägna sig åt att stänga ner Sedinarna, och om/när de lyckats med det har det inte funnits några direkta offensiva hot från Vancouvers tre andra kjedjor.

Något alla de senaste Stanley Cup-vinnarna har haft gemensamt är bra “secondary scoring”, det vill säga att deras tredje- och fjärdekjedjor producerat mål åt dem. Detta är något Vancouver saknat ända sen Hodgsontredjen.

Som jag redan sagt så är det omöjligt att säga vem som vunnit denna trejd än eftersom Kassian fortfarande är i utveckligsstadiet av sin karriär; han kan mycket väl utvecklas till en av ligans absolut bästa powerforwards, och om han lyckas med det kommer det nog inte finnas ett enda Canucksfan som är ledsen över att man bytte Hodgson mot honom. Fysiska spelare som inte bara kan tacklas och slåss utan också gör mål är en bristvara i NHL, i dagsläget finns det bara ett par stycken sånna spelare. Däremot kryllar det av spelskickliga centrar.

Om Kassian kommer bli den spelare han har potential att bli vet ingen, men jag kan ändå tycka att det var en konstig trejd, oavsett hur bra Kassian blir. Canucks är ett lag där stjärnorna är gamla, Sedinarna är över 30, likaså Luongo, och alla backar i lagets “top four” är mitt i karriären och kommer troligen inte bli så mycket bättre. Att man väljer att byta bort en talang som redan är en etablerad NHL-spelare mot en yngre spelare som har flera år kvar tills han kommer vara någorlunda klar med sin utveckling känns konstigt. Det hade varit annorlunda om man tredjat till sig till exempel Shane Doan eller Jarome Iginla som är etablerade stjärnor i slutet av sina karriärer.

Detta hade dock varit ett mycket mer riskabelt, om Gillis valt att tredja till sig en gammal storstjärna istället för en ung spelare och Canucks sedan hade misslyckats med att vinna Lord Stanleys pokal hade det hela setts som ett fullfjädrat misslyckande. Man hade bytt bort sin framtid och misslyckats med att få något tillbaka. Dessutom har Canucks i dagsläget en hyfsat bra “prospect pool”: dansken Nicklas Jensen som stundtals briljerat och sett ut ungefär som Markus Näslund, tvåvägscentern Brendan Gaunce, den flashiga, Patrick Kane-lika Hunter Shinkaruk, krigaren Bo Horvat, den offensiva backen Frank Corrado och den pålitliga Christopher Tanev. Utöver det har Vancouver några av NHL:s bästa målvaktstalanger i Eddie Läck och Joacim Eriksson, så det är mycket möjligt att Vancouver kan bli ett riktigt starkt lag om fem år när alla dessa spelare (förhoppningsvis) utvecklats klart dagens stjärnor antingen lagt av eller fått mer nedtonade roller.

Är Kassian en tongivande spelare i det laget kan trejden se ut som ett genidrag. (Vem skulle inte vilja se en West coast express 2.0 bestående av Shinkaruk – Horvat – Kassian? Eller kanske Jensen – Schroeder – Kassian. Man kan drömma hur mycket som helst...)

Hur som helst så är detta bara spekulationer, Kassian- Hodgson-trejden kan egentligen inte bedömmas än, pucken är precis släppt för de två unga spelarnas karriärer, men i dagsläget leder Cody Hodgsons lag serien med 2-0. Historian har dock visat oss att 2-0 inte är någon säker ledning i en bäst av sju-serie, den spelskickliga liraren kanske inte orkar hålla igång i sju matcher, utan kanske måste han ge sig när den stora, fysiska spelaren börjar komma igång...

Detta känns väldigt bekant, jag kan bara inte placera det...