Ye Olde Time Hockey: 1996-2004 Detroit Red Wings en modern dynasti? (andra delen)
Den här tidsperioden dominerades av Detroit Red Wings men inte så stort som man kan luras att tro.
Efter två Stanley Cupvinster i rad följer två säsonger där Detroit får nöja sig med att titta på då när två av deras största rivaler Dallas och New Jersey vinner var sin Stanley Cup.
Deep in the Heart of Texas: Dallas Stars blev Stanley Cup mästare för första gången
Texas var efter det är inte bara den ensamma stjärnan stat, det hade spelats hockey i Texas länge men från och med nu kunde de skryta med att ha vunnit The Holy Grail alias Stanley Cup, I april slutade dessutom NHL:s absolut största namn och stjärna Wayne Gretzky.
Inför säsongen förändrade NHL både Conferencerna och divisionerna, de tidigare fyra divisiorna blev sex dvs tre i varje Conference. Toronto som tidigare spelat i den västra Conferencen flyttades till öst och Northeast Divison där även Boston, Buffalo, Montreal och Ottawa spelade. New Jersey, NY Islanders, NY Rangers, Philadelphia och Pittsburgh bildade Atlantic medan Carolina, Florida, Tampa Bay och Washington bildade Southeast Divison (Atlanta ansluter den kommande säsongen). I väst såg divisionerna ut så här: Central bestod av Chicago, Detroit, Nashville och St. Louis, Pacific bestod av Anaheim, Dallas, Los Angeles, Phoenix och San Jose medan Northwest innehöll Calgary, Colorado, Edmonton och Vancouver. Nashville gjorde med andra ord sin första säsong i NHL och Atlanta skulle debutera året efter medan Columbus och Minnesota fick vänta ytterligare en säsong. Samtidigt såg det ut som om slutet var nära för Oilers där ägaren Peter Pocklington var nära att sälja laget till investerare från Houston innan en grupp lokala affärsmän kom med ett bud och lyckades rädda kvar Oilers i Edmonton.
En annan nyhet var att Montreal Canadiens donerade en pokal i Maurice ”Rocket” Richards namn som skulle gå till den i NHL som gjorde flest mål under säsongen. Under säsongen spelades dessutom den sista matchen i en Original Six arena eftersom Toronto lämnade Maple Leaf Gardens efter 68 säsonger. Olympia i Detroit stängdes 1979, Chicago Stadium 1995, Boston Garden 1995 och Forum 1996. Nu undrar ni säkert varför jag inte anser att Madison Square Garden är en Original Six arena, svaret är enkelt, Det MSG om Rangers spelade i under O6 epoken stängdes och revs redan 1968 då den nuvarande arean invigdes. NHL införde dessutom en regel för att minska antalet underkända mål, den övergavs efter en säsong och anledningen kan ni läsa om längre fram i texten.
I juli signades de tre största namnen som var FA:s, Brett Hull gick till Dallas, Curtis Joseph gick till Toronto och Ron Francis skrev på för Carolina och återvände därmed till organisationen där han debuterade och fick smeknamnet ”The Franchise”. Craig Hartsburg blev Anaheims nye coach och Barry Trotz blev Nashvilles förste man i båset. I Vancouver fick både lagets GM Pat Quinn och coach Tom Renney gå efter den misslyckade säsongen året innan och ersättarna var inga andra än Brian Burke och Mike Keenan. Pat Quinn var inte arbetslös länge eftersom han blev Torontos nye coach.
I säsongsstarten tangerade Scotty Bowman rekordet för flest säsonger som coach i NHL när han inledde sin 27:e säsong i båset, Dick Irvin som satte rekordet var coach i NHL från 1928 till 1956. Precis som förra säsongen inledde NHL säsongen med två matcher i japan, den här gången var det Calgary Flames och San Jose Sharks som möttes i två matcher. NHL började dessutom snegla på Europa igen genom att låta Buffalo Sabres och Tampa Bay Lightning genomföra träningsläger och en miniturnering (med två lag från Österrike) i Österrike som Tampa Bay vann.
I november var Pittsburgh verkligen illa ute, laget tvingades begära sig i konkurs och det såg ut som om laget antingen skulle läggas ned eller säljas och flyttas till en annan stad. Den som räddade Pittsburgh var Mario Lemieux som för att rädda sina pengar (Pittsburgh var skyldiga honom över 33 miljoner dollar) erbjöd sig att förvandla 20 miljoner av skulden till aktier i laget och tog kontroll över Penguins. Redan den 10 december insåg Philadelphia sitt misstag med Chris Gratton och tradade tillbaka honom till Tampa Bay tillsammans med Mike Sillinger och fick tillbaka Mikael Renberg + Daymond Langkow. Förutom att Ottawas målvakt Damian Rhodes höll nollan den 2 januari när Senators besegrade New Jersey med 6-0 så blev han den femte målvakten i NHL/Stanley Cup som registrerades för ett mål eftersom han var siste Ottawaspelare på pucken när Lyle Odelein slog in pucken i Devils mål.
Den 17 januari skedde säsongens största trade när Vancouver skickade Pavel Bure, Bret Hedican, Brad Ference och ett val i tredjerundan till Florida i utbyte mot Dave Gagner, Ed Jovanovski, Mike Brown, Kevin Weekes och ett val i förstarundan. I början av februari blev Detroits veteran Larry Murphy den back som spelat flest matcher i NHL när han passerade legenden Tim Hortons 1446 matcher. Den 3 februari gjorde Washingtons Peter Bondra fyra mål när Capitals besegrade Tampa Bay med 10-1 och den 11 februari satte Buffalos Randy Cunneywort ett antagligen oslagbart rekord när han gjorde mål i en match mot Montreal, det var då 17 år, två månader och 27 dagar sedan han senast gjorde mål för Buffalo i NHL. Dagen före Cunneyworths rekord blev bröderna Geoff och Russ Courtnall det första brödraparet där bägge spelat över 1000 matcher i NHL. Den 13 februari 1999 spelades den sista matchen i Maple Leaf Gardens och en 67-årig tradition avslutades med att Toronto förlorade med 2–6 mot Chicago, Bob Probert blev historisk som den siste spelaren som gjorde mål i en NHL-match i Maple Leaf Gardens när han slog in 2-6 i den tredje perioden. En vecka senare spelades den första matchen i ACC när Toronto besegrade Montreal med 3–2 efter förlängning.
Den 15 februari gjorde Wayne Gretzky fem assist när Rangers slog Nashville med 7-4 och det innebar att Gretzky nu hade över 1000 poäng mer än tvåan (Gordie Howe) i NHL:s poängliga genom tiderna. Lite senare i februari gjorde Ray Sheppard sitt 20:e mål för säsongen och han blev då den förste i NHL som gjort minst 20 mål under en säsong för sex olika lag (Buffalo, Rangers, Detroit, San Joe, Florida och Carolina), sin bästa säsong hade Sheppard 1993-94 då han gjorde 52 mål och 93 poäng med Detroit. Colorados målvakt Patrick Roy passerade Glenn Hall och tog sig upp på fjärdeplatsen när det gällde vinster i NHL genom tiderna.
Vid årets trading deadline gjordes 21 trader och flera veteraner fick flytta på sig. Chris Chelios tradades till Detroit för två val i första rundan 1999 resp. 2001. Wendel Clark var en annan spelare som Detroit tradade till sig och även målvakten Bill Ranford och backen Ulf Samuelsson hamnade i Detroit. Colorado förstärkte också inför slutspelet genom att skaffa Dale Hunter och Montreal som var på väg att missa slutspelet gjorde sig av med Vincent Damphousse som skickades till San Jose. Philadelphia bytte veteranbacken Dave Babych mot LA Kings veteranback Steve Duchesne. Dagarna före trading deadline tradade Calgary som missade slutspelet för tredje året i rad Theo Fleury till Colorado.
Den 1:e april blev Flyers lagkapten Eric Lindros skadad i en match mot Nashville Predators, bedömningen var att Lindros skadat ett revben och inte skulle missa så många matcher. På natten efter skadan uppmärksammade Lindros rumskamrat Keith Jones att Lindros var blek och svag och kontaktade lagets massör som efter kontakt med Flyers läkare och ledning fick order att sätta Lindros på ett plan hem till Philadelphia. Jones protesterade och menade att Lindros måste till ett sjukhus, Jones fick som han ville och på sjukhuset i Nashville konstaterade läkarna att Lindros hade en kollapsad lunga och interna blödningar. Om Lindros satt sig på ett plan hade han ganska säkert dött och efter händelsen blev förhållandet mellan Lindros och Flyers GM Bobby Clarke minst sagt frostigt
Den 16:e april släppte Wayne Gretzky bomben att det här var hans sista säsong, beskedet var inte helt oväntat även om många hoppades att han skulle spela lite till för att nå 900 mål och 2000 assist i NHL. Den 18:e april spelade han sin sista match och i matchen som spelades i MSG avgjorde Jaromir Jagr med sitt 2-1 mål till Pittsburgh på övertid. Gretzky höll 61 NHL-rekord när han slutade bland annat mest mål i NHL (894), flest assist i NHL (1963) och flest poäng i NHL (2857). Rangers kunde inte komma på något annat sätt att hedra ”The Great One” på än låta honom bli den andre spelaren genom tiderna som tilldelades samtliga tre stjärnor efter matchen (Rocket Richard hedrades på samma sätt efter en slutspelsmatch mot Toronto 1944 då han gjorde Montreals samtliga fem mål när laget vann med 5–1). Gary Bettman höll tal och förklarade att från och med nu var #99 pensionerat i hela NHL.
Den 17: e april satte New Jersey ett nytt NHL-rekord som nästan helt kom i skymundan av Gretzkys beslut när de vann sin 28:e bortamatch under säsongen. Devils slog det gamla rekordet som Montreal satte 1976-77 och tangerade säsongen efter, Devils hade fördelen av att OT införts och eftersom flera av Devils segrar kom på övertid finns det puritaner som anser att rekordet är ogiltigt (Detroit har det nuvarande rekordet efter att laget vann 31 matcher på bortaplan säsongen 2005-06). Historiker har eftersom flera rekord är väldigt beroende av vilka regler som gällde under säsongen de sattes börjat dela in NHL-rekorden efter tidsperioder som Original Six, pre Original Six, modern time och post-lockout men NHL är inte där än, de har bara ”overall” och ”modern time” där jag tror att de drar gränsen vid expansionen 1967 då antalet lag fördubblades.
Förutom Gretzky var det här den sista säsongen även för Ron Hextall, Bobby Carpenter, Dino Ciccarelli, Dave Babych, Brian Bellows, Dale Hunter, Craig Ludwig, Jamie Macoun, Bernie Nicholls, Kjell Samuelsson och Tomas Sandström
Dallas blev NHL:s bästa lag för andra säsongen i rad med sina 114 poäng. Dallas var ensamma i väst som kom över 100 poäng, de två andra divisionerna vanns av Detroit (93) och Colorado (98). I öst var New Jersey bäst med 105 poäng, Ottawa (103) var det tredje laget som nådde över 100 poäng medan Carolina vann Southeast på svaga 86 poäng. Det var första gången om Ottawa nådde upp i 100 poäng och med tanke på att laget bara funnits i sju säsonger har laget haft en imponerande utveckling. Trots nya regeltolkningar fortsatte målen att sina, bara Toronto och håll i er nu New Jersey var de enda lag som hade ett snitt på över 3 gjorda mål per match. Målvakternas spel och utrustning fortsatte att utvecklas och det ledde till att målvakterna höll nollan i mer än 160 matcher för andra säsongen i rad. Nykomlingen Nashville kom visserligen sist i sin division med 63 poäng men hade tre lag bakom sig, Vancouver och Islanders hade bara 59 poäng och Tampa Bay blev NHL:s sämsta lag på ynkliga 47 poäng. Calgary hade enorma skadebekymmer och använde bland annat sex målvakter under säsongen. Montreal gjorde sin sämsta säsong på 48 år och för första gången sedan 1940-41 hade laget ingen spelare som gjorde minst 20 mål under säsongen, lagets president Ronald Corey avgick efter säsongen efter att han utsatts för massiv kritik.
Pittsburghs Jaromir Jagr var med sina 127 poäng 20 poäng före tvåan i poängligan Teemu Selänne, trean Paul Kariya var den tredje spelaren som gjorde fler än 100 poäng. Ironin i att Teemu Selänne vann det nyinstiftade priset Maurice ”Rocket” Richard Trophy med 47 mål går inte att missa. Med undantag för lockoutsäsongen 1994-95 så var det första säsongen sedan 1969-70 som NHL:s bäste målgörare inte gjorde minst 50 mål under säsongen. Bland målvakterna stack Ottawas målvakt Ron Tugnutt upp med en fantastisk säsong där han på 43 matcher hade 1,79 i GAA, Bostons Byron Dafoe var bäst med sina 10 shutouts men i övrigt var det de gamla vanliga namnen som dominerade. Dominik Hasek hade bäst räddningsprocent ,937, Martin Brodeur både spelade flest och vann flest matcher däremot hade Patrick Roy i Colorado en ganska svag säsong men Dallas Ed Belfour och Torontos Curtis Joseph återfanns straxt bakom de bästa.
Det bästa laget öst New Jersey blev överraskande utslagna av Pittsburgh med 3–4 i matcher efter att laget lett med 3–2 i matcher. Tvåan Ottawa blev minst lika överraskande svepta av Buffalo och även trean Carolina blev utslagna med 2–4 i matcher mot Boston. Fjärderankade Toronto gick som enda topprankade lag gick vidare till den andra omgången efter 4-2 i matcher mot Philadelphia. I den andra omgången slog Buffalo ut Boston med 4–2 i matcher samtidigt som Toronto slog ut Pittsburgh med samma siffror efter att ha vunnit de tre avslutande matcherna (2 efter OT). I Conferencefinalen vann Buffalo oväntat enkelt över Toronto som föll med 1–4 i matcher. Dagen efter att Carolina blivit utslagna av Boston körde lagets veteranback Steve Chiasson av vägen på väg hem efter en fest hos lagkamraten Gary Roberts, Chiasson som var berusad avled när hans pickup voltade, ingen spelare i Carolina har haft #3 sedan Chiasson dog. Efter Stanley Cup vinsten 2006 tog Cory Stillman med sig Stanley Cup pokalen till en park i Chiassons hemstad Peterborough där Chiasson hedrats med en plakett.
I väst hade de rankade lagen det betydligt lättare, både ettan Dallas och trea Detroit svepte sina motståndare Edmonton och Anaheim. Tvåan Colorado behövde sex matcher och två övertidsvinster för att slå San Jose och där blev Patrick Roy den förste målvakten genom tiderna som nådde 100 vinster i Stanley Cup slutspelet. I en stenhård fight mellan fyran Phoenix och femma St. Louis gick St. Louis till sist segrande ur striden med 4–3 i matcher efter att man vunnit den sjunde matchen med 1–0 efter att Pierre Turgeon avgjort efter nästan 18 minuters spel på övertid. I den andra omgången slog Colorado ut ärkerivalen Detroit efter att man vänt 0–2 till seger med 4–2 i matcher. I serien mellan St. Louis och Dallas krävdes det sex matcher varav fyra gick till OT innan Dallas gick vidare. I Conferencefinalen krävdes det sju matcher innan serien som böljade fram och tillbaka var avgjord. Att Colorado bara lyckades göra två mål sammanlagt i de två avslutande matcherna när Dallas vände till vinst med 4–3 i matcher får laget från Texas tacka målvakten Ed Belfour och det tuffa försvaret med Darryl Sydor, Derian Hatcher och Craig Ludwig i spetsen för.
Eftersom finalen spelades mellan Dallas och Buffalo stod det klart att något lag skulle vinna Stanley Cup för första gången, Minnesota North Stars hade varit i två finaler innan flytten till Dallas och Buffalo hade förlorat en final mot Broad Street Bullies på 1970-talet. Buffalo vann den första matchen i Dallas efter att Jason Wooley avgjort efter 15:30 av den första övertidsperioden när han slog in 3–2. I den andra matchen bytte Dallas taktik och redan under den första perioden blev Buffalos målvakt Dominik Hasek påkörd fler gånger och vid den sista som inträffade bara tre sekunder före periodpausen utbröt flera slagsmål och det var första gången på tre säsonger som ett slagsmål uppstod i en Stanley Cupfinal. Dallas vann matchen med 4–2 efter att lagkaptenen Derian Hatcher slagit in 4–2 målet i tom bur men det var inte bara glada miner i Dallas. Mike Modano bröt handleden och det var tveksamt om han kunde spela mer i finalen.
Modano var med i den tredje matchen men han var bara en skugga av sig själv och när Dallas även fick Brett Hull ljumskskadad såg det mörkt ut för laget från Texas. Dallas lyckades vinna på bortaplan tack vare att en storspelande Joe Nieuwendyk som gjorde Dallas båda mål. Buffalo kvitterade till 2–2 i matcher genom att vinna den fjärde matchen med 2–1 men utan Hasek vet det tusan hur det slutat eftersom Dallas vann skottstatistiken med 31–18. Hemma i Dallas för den femte matchen var det Ed Belfours tur att glänsa när han höll nollan i 2–0 vinsten som gav Dallas en matchboll. Den sjätte matchen krävde tre övertidsperioder efter att Jere Lehtinen och Stu Barnes gjort varsitt mål i den två inledande perioderna. Matchen och hela finalserien avgjordes först efter 15:13 av den tredje övertidsperioden då Brett Hull gjorde 2–1 till Dallas efter att han haft skridskon i målgården. Det kontroversiella målet innebar att den sjätte finalen i 1999 års Stanley Cup final var den längsta Stanley Cup avgörande matchen genom tiderna. Dallas Joe Nieuwendyk fick Conn Smythe Trophy efter sitt spel i finalerna. Peter Forsberg vann poängligan i slutspelet trots att hans Colorado försvann i semifinalen före Mike Modano och Joe Nieuwendyk. Dallas blev i och med vinsten det första laget från det så kallade solbältet som vann Stanley Cup.
No Goal: Väldigt många runt om i NHL både fans och journalister tyckte att målet inte skulle ha godkänts. En ny regel som domarna följt strikt under hela säsongen var orsaken till kontroversen, regeln sa att en spelare måste ha ”possession of the puck” dvs ha pucken på klubbladet för att kunna befinna sig i målgården med en skridsko, lite före slutspelet sägs NHL ha skickat ut en ny tolkning där det stod ”control of the puck” vilket man kan säga att Hull hade när han slog in returen på sitt första skott. Hade första skottet gått in hade det blivit godkänt oberoende av vilken regeltolkning man valt men eftersom han skjutit och därmed inte längre hade pucken på klubbladet skulle Hull blivit avblåst innan han slog in returen alternativt fått målet underkänt. Få förutom Dallas säger sig ha fått den nya informationen från NHL och jag anser att det bara var ett sätt för NHL att försöka slippa undan den rättmätiga kritiken om att målet aldrig videogranskades och pokalen var redan utdelad då arga fans och journalister började ifrågasätta om målet var regelrätt eller ej. Att regeln slopades inför den kommande säsongen talar också sitt tydliga språk men NHL är inte precis kända för att erkänna sina misstag. Tyvärr kommer NHL inte lära sig av det här utan det krävs en kontroversell målsituation i finalen mellan Calgary och Carolina 2006 innan NHL börjar utveckla sitt ”War room” på allvar.
Dallas blev det fjärde laget som vann både Stanley Cup och Presidents' Trophy sedan den sistnämnda började delas ut 1986. Dallas finske stjärna Jere Lehtinen vann Selke för andra året i rad och som jag nämnde fick Dallas center Joe Nieuewendyk Conn Smythe.. Ottawas Jacques Martin vann Jack Adams som bäste coach och Wayne Gretzky fick Lady Byng (som tack för lång och trogen tjänst). Jaromir Jagr kammade hem storslam med Art Ross, Hart och Lester B Pearson medan Teemu Selänne vann det nyinstiftade priset Rocket Richard Trophy som NHL:s bäste målgörare. St. Louis back Al MacInnis vann Norris och Colorados Chris Drury fick Calder efter att han utsetts till bäste rookie. Dominik Hasek vann Vezina för femte gången på sex år medan Dallas målvaktsduo Ed Belfour och Roman Turek tog hem Bill Jennings.
Före den vanliga draften hölls en expansionsdraft där Atlanta fick plocka en spelare från varje existerande lag, reglerna var inte speciellt gynnsamma för nykomlingen som fick nöja sig med spelare som Johan Garpenlöv, Tomi Kallio, Steve Staios, Mark Tinordi, Trevor Kidd och Kelly Buchberger som blev lagets förste lagkapten.
Det här året flyttades draften till Boston och även den här gången krånglade lagen till det lite. Tampa Bay blev sist i NHL den här säsongen också och eftersom Chicago som vann lotteriet bara avancerade upp till fjärde valet behöll Tampa Bay förstavalet. Tampa Bay tradade det till Vancouver Canucks som skickade det valet vidare till NHL:s nykomling Atlanta Thrasers som fått val #2 av NHL i utbyte mot ett löfte om att Atlanta inte skulle välja någon av bröderna Sedin med valet. Atlanta valde som första spelare i 1999 års draft tjecken Patrik Stefan medan Vancouver valde Daniel och Henrik Sedin med val #2 (Atlantas) och val #3 (deras egna val). Andra spelare som gick i det här årets första runda var: Pavel Brendl, Tim Connolly, Taylor Pyatt, Oleg Saprykin, Barret Jackman, Nick Boynton och Martin Havlat.
I de senare rundorna hittar man spelare som Alex Auld, Mike Commodore, Jordan Leopold, Niklas Hagman, Frantisek Kaberle, Mattias Weinhandl, Niclas Hävelid, Jimmie Ölvestad, Mike Comrie, Mathias Tjärnqvist, Ryan Malone, Ryan Miller, Michael Leighton, Janne Sandström, Kent McDonell, Fedor Fedorov, Martin Erat, Henrik Zetterberg, George Parros, Radek Martinek, Douglas Murray och Hannes Hyvönen. Hela 113 européer (om man räknar Kazakstan som ett europeiskt land) valdes det här året, av dem var 27 ryssar, 23 svenskar och från både Tjeckien och Finland valdes 18 spelare. De 271 spelarna som valdes det här året kom från 16 olika länder.
1999 valdes bara en enda spelare in i Hockey Hall of Fame och det var Wayne Gretzky som givetvis inte behövde vänta i tre år efter att han slutat för att bli invald. Efter att Gretzky valdes in har HHoF bestämt att de inte kommer göra några fler undantag för treårsregeln. Den legendariske domaren Andy Van Hellemond med drygt 1500 matcher i NHL och Scotty Morrison som då jobbade på NHL valdes in som domare resp. Builder, Morrison har sedan dess blivit en av Stanley Cup pokalens två beskyddare (Trustee).
New Jersey Devils tog hem sin andra Stanley Cup vinst
New Jersey blir Stanley Cupmästare igen tack vare sitt fruktansvärt effektiva försvarsspel och NHL införde dessutom det som amerikanska och kanadensiska fans föraktfullt kallar "loserpoints" vilket gjorde att ligan helt plötsligt såg betydligt jämnare ut.
NHL införda ”loserpoint” innebar att från och med den här säsongen så fick det lag som förlorade under de fem minuternas övertid en poäng istället för som tidigare noll. NHL införde de nya reglerna i ett försök att få antalet oavgjorda matcher att minska eftersom lagen nu kunde vara mer offensiva under övertiden eftersom de redan hade en poäng. Resultatet blev att antalet oavgjorda matcher minskade men tyvärr så betydde inte det att antalet gjorda mål steg utan det var fortfarande väldigt defensivt och destruktivt spel som fortsatte vara mest framgångsrikt. Den 6:e februari blev #99 officiellt pensionerat i hela ligan precis Gary Bettman hade lovat i sitt tal efter Wayne Gretzkys sista match i april 1999.
NHL fortsatte sin expansion i solstaterna när Atlanta Thrashers debuterade i ligan dessutom flyttade Carolina Hurricanes äntligen in i sin nya arena i Raleigh, Raleigh som ligger i North Carolina ligger norr om gränsen för solbältet men eftersom South Carolina och halva North Carolina tillhör solbältet klumpas ofta Hurricanes ihop med lagen från de riktiga solstaterna (Texas; Florida, Kalifornien, Georgia, Arizona, Nevada). I Pittsburgh såg läget betydligt ljusare ut när NHL den 3 september godkände att Mario Lemieux blev lagets nye ägare även om det fortfarande fanns mörka moln på himlen, bland annat behövde Mellon Arena antingen renoveras eller bytas ut (det dröjer till 2005 innan Lemieux tillsammans med sina partners sett till att Pittsburgh är helt skuldfria). Efter att Washington missat slutspelet den föregående säsongen valde ägaren Abe Pollin under sommaren att sälja Capitals till en grupp investerare ledda av Ted Leonsis.
Under sommaren skrev New Jersey Devils kontrakt med den amerikanske backen Brian Rafalski som gjort succé i Sverige och Finland och Islanders GM Mike Milbury genomförde sin första större trade (på order av lagets ägare som ville få ned lönekostnaderna). Milbury skickade Zigmund Palffy, Bryan Smolinksi, Marcel Cousineau och ett val i fjärderundan 1999 till LA Kings i utbyte mot Olli Jokinen, Josh Green, Mathieu Biron och Kings val i förstarundan 1999. Calgarys jättetalang och blivande superstjärna Jarome Iginla missade inledningen på säsongen pga. att han och Calgarys GM Al Coates inte kom överens om ett nytt kontrakt förrän säsongen redan hunnit börja.
Edmonton sparkade sin coach Ron Low och gav jobbet till sin gamle stjärnback Kevin Lowe som bland annat gjorde Oilers första mål någonsin i NHL. När NY Islanders tidigt under sommaren tradade sin lagkapten Trevor Linden till Montreal blev Kenny Jönsson den femte svenske lagkaptenen när han utsågs till Islanders nye lagkapten. Eftersom Ottawas lagkapten Alexei Yashin strejkade pga att han ville ha ett bättre kontrakt, utsåg Senators Daniel Alfredsson till lagets nye lagkapten som därmed blev den sjätte svenske lagkaptenen i NHL genom tiderna. Yashin valde under säsongen att inte spela alls innan han blev övertalad att spela för Ryssland i VM där han inte alls imponerade.
Den 22 juli skrev Toronto Maple Leafs kontrakt med Syl Apps III, sonson till Leafslegenden Syl Apps som vann Stanley Cup 3 gånger och son till Syl Apps II som 1975-76 kom på tionde plats i NHL:s poängliga med 32 mål och 99 poäng. Syl Apps III nådde aldrig NHL och det var det nog ingen som trodde när kontraktet skrevs heller men det gav bra PR, Systern Gillian Apps har lyckats desto bättre med 3 OS-guld, 3 VM-guld och 5 VM-silver på meritlistan. Den 23 juli förolyckades Philadelphiatalangen Dmitri Tertyshny i en båtolycka, när han ramlade ur båten och fick halspulsådern kapad av båten propeller.
Den 2 september fick fans i Montreal skrämselhicka när Molsonbryggeriet meddelade att bolaget ville sälja Canadiens, till och med Bettman och övriga NHL-pampar insåg allvaret när NHL:s äldsta och mest meriterade lag var till salu pga. den svaga kanadensiska ekonomin. Saku Koivu blev utsedd till Montreals nye lagkapten och han var givetvis den förste européen som fick hedersuppdraget.
Redan i säsongens första match blev Bostons backlegend Ray Bourque NHL:s mest målfarlige back genom tiderna när han passerade Paul Coffeys gamla rekord på 385 mål. Drygt en vecka senare blev New Jerseys lagkapten Scott Stevens NHL:s förste spelaren någonsin som spelat fler än 600 matcher för två olika lag (Washington, New Jersey). Som väntat hade nykomlingen Atlanta det besvärligt, det dröjde över två veckor innan laget vann sin första match och sammanlagt kom laget bara upp i 14 vinster och 39 poäng. Efter en svag start på säsongen sparkade Montreal sin coach Alain Vigneault och ersatte honom med Michel Therrien.
I Rangers fortsatte kräftgången och efter bara 4 matcher av säsongen fick John Muckler sparken och ersattes som coach av John Tortorella. I början av december satte Torontos Steve Thomas ett nytt NHL-rekord när han gjorde sitt tionde övertidsmål i karriären (Mario Lemieux hade det gamla). När NHL startade efter juluppehållet blev Detroits coach Scotty Bowman den förste coachen som coachade ett lag i NHL under fem decennier.
I februari blev Dominik Hasek den förste europeiske målvakten som nådde 200 vinster i NHL och det dröjde till säsongen 2016-17 innan en europeisk målvakt (Henrik Lundqvist) passerade honom när det gäller vinster i NHL. Den 15 februari skrev Devils Martin Brodeur in sig i historieböckerna när han registrerades för ett mål när New Jersey besegrade Philadelphia med 4-2, han blev dels den andre efter Ron Hextall som gjort mål i både NHL och i Stanley Cup men hans mål mot Flyers var dessutom det första och hittills enda målet av en målvakt som varit ett GWG.
I februari tvingades Flyers coach Roger Neilson lämna laget eftersom han drabbats av skelettcancer, han ersattes av lagets assisterande coach Craig Ramsay. Senare fick Neilson veta att han inte var välkommen tillbaka till Flyers och eftersom han fick reda på det via media blev Flyers GM Bobby Clarke enormt kritiserad. När Clarke skulle förklara situationen visade han att han var precis lika hänsynslös som GM som han var på isen med följande kommentar: "The Neilson situation - Roger got cancer - that wasn't our fault. We didn't tell him to go get cancer. It's too bad that he did. We feel sorry for him, but then he went goofy on us." Av förklarliga skäl blev inte kritiken mindre efter det uttalandet och det är nog mycket troligt att Clarke nu var mer hatad av alla utom Flyers fans än han någonsin varit som spelare.
Den 21 februari inträffade det enligt mig absolut värsta överfallet i NHL sedan Billy Coutu blev avstängd på livstid 1927 för att han gett sig på en domare. Bostons Marty McSorley blev under matchen mot Vancouver mer och mer frustrerad på Canucks Donald Brashear som sin vana trogen spelade på gränsen och McSorley och Brashear hade en fight ganska tidigt i matchen som Brashear vann klart. Efter att Brashear kört på Bruins målvakt Byron Dafoe som blev skadad gjorde McSorley allt för att hetsa fram en ny fight med Brashear som vägrade eftersom Canucks ledde matchen. När det återstod knappt 5 sekunder av matchen åkte McSorley ikapp Brashear och bakifrån slog han Brashear i huvudet med klubban. Brashear tappade hjälmen av smällen och föll handlöst utan hjälm i isen där han slogs medvetslös och fick ett krampanfall. Brashear fick en tredje gradens (allvarligaste) hjärnskakning och missade givetvis resten av säsongen, han gjorde comeback den följande säsongen och avslutade inte sin NHL-karriär förrän efter säsongen 2009-10 efter 1025 matcher. Det var enbart tur som gjorde att händelsen inte fick ett värre utfall men McSorley blev avstängd resten av säsongen (23 matcher) och avstängningen förlängdes senare till att gälla ett år. Slashingen på Brashear blev det sista McSorley gjorde under sin NHL-karriär eftersom inget lag ville ge honom något kontrakt. McSorley blev dessutom åtalad och han dömdes 2004 till 18 månaders villkorligt.
Tyvärr var den här incidenten bara toppen på isberget när det gällde farliga incidenter under säsongen, redan den 20 november bröt Montreals forward Brian Savage nacken efter en våldsam tackling från LA Kings Ian Laperriere som idag antagligen resulterat i minst 10 matchers avstängning. Den 19 mars tappade New Jerseys stjärna Scott Niedermayer humöret och slashade Floridas Peter Worrell i huvudet, smällen tog inte värre än att Worrell kastade handskarna och gav sig på Niedermayer som blev avstängd i 10 matcher av NHL. Worrell visade efter händelsen klara symptom på hjärnskakning men gjorde comeback efter att han vilat i sex matcher vilket visade sig vara alldeles för tidigt. I mars åkte dessutom Eric Lindros på sin andra hjärnskakning (fjärde sammanlagt) under säsongen och hans bråk med Flyers GM Bobby Clarke eskalerade.
I början av mars tradade Bostons GM Harry Sinden sin superstjärna till back Ray Bourque till Colorado Avalanche, Bourque hade tidigare under våren begärt att bli tradad till ett lag i den östra Conferencen för att få chansen till att vinna Stanley Cup innan han slutade. Sinden fick bäst erbjudande från Colorado och efter några dagars betänketid gick Bourque med på att tradas till Colorado som dessutom fick Dave Andreychuk i utbyte mot Brian Rolston, Martin Grenier, Samuel Påhlsson och ett val i förstarundan.
Vid trading deadline den 14:e mars skedde 14 trader och den största traden var när New Jersey skickade Brendan Morrison och Denis Pederson till Vancouver i utbyte för den ryske stjärnan Alexander Mogilny. Ottawa och Pittsburgh bytte målvakter med varandra då Pittsburgh fick Ron Tugnutt plus den finske backen Janne Laukkanen för att skicka Tom Barrasso till Ottawa. Den 23 mars sparkade New Jerseys GM Lou Lamoriello coachen Robbie Ftorek och lät den assisterande coachen Larry Robinson ta över.
Eftersom den defensiva hockeyn dominerade kom ingen spelare över 100 poäng den här säsongen och med undantag för den förkortade lockoutsäsongen 1994-95 var det första gången det hände sedan expansionssäsongen 1967-68. Jaromir Jagr vann poängligan för tredje gången i rad (fjärde gången sammanlagt) med sina 42 mål och 96 poäng. Tvåan i poängligan Floridas Pavel Bure som gjorde 58 mål var ensam om att göra över 50 mål. Bland målvakterna gjorde St. Louis Roman Turek en fantastisk säsong samtidigt som Dominik Hasek missade över halva säsongen pga. en ljumskskada som inte ville läka. I Haseks frånvaro utmanande Turek tillsammans med Washingtons Olaf Kölzig, Edmontons Tommy Salo, Philadelphias Brian Boucher och Montreals Jose Theodore de tre stora (Belfour, Brodeur, Roy) i statistiken.
St. Louis Blues var säsongens bästa lag i serien och tog hem Presidents' Trophy med sina 114 poäng, tack vare den nya regeln om poäng vid oavgjort efter 60 minuters spel kom sex lag till över 100 poäng. Detroit som kom tvåa bakom St. Louis i Central hade näst mest poäng med 108, Philadelphia (105), Washington (102), Dallas (102) och Toronto (100) vann var sin division och det sjätte laget över 100 poäng New Jersey (103) blev tvåa i sin division. Colorado var enda divisionsvinnare som inte kom över 100 poäng men det kanske mest intressanta med säsongen var att det var första gången sedan Boston Bruins debuterade i NHL 1924-25 som både Boston och Montreal Canadiens missade slutspelet. Det var också första gången sedan 1955-56 som både Chicago och Boston missade slutspelet.
Toronto kom för första under lagets existens (83 säsonger) upp i 100 poäng och det var första gången sedan 1962–63 som laget vann sin division. Som väntat kom Atlanta sist i NHL men deras 39 poäng var trots allt inte dåligt om man tänker vad andra expansionslag haft under sin första säsong i NHL. Fem av säsongens sex sämsta lag hörde hemma i den östra Conferencen (Atlanta, Tampa Bay, Islanders, Boston, Rangers) medan Nashville var ensamt lag i väst bland de sex sämsta lagen.
I öst slog ettan Philadelphia som väntat ut åttan Buffalo men även om 4–1 i matcher tyder på att det var en enkel seger så stämmer det inte, det var bara i den femte matchen som Flyers vann klart. Tvåan Washington blev överraskande utslagna av Pittsburgh med 1–4 i matcher och Washington har än i dag väldigt svårt att ta sig förbi Pittsburgh i slutspelet. Toronto besegrade Ottawa med 4–2 i matcher efter att lagen vunnit sina hemmamatcher men i den femte matchen krävdes det storspel av Curtis Joseph och två mål av Steve Thomas varav det sista i förlängning innan Toronto vann. I den sjätte matchen fortsatte Joseph glänsa samtidigt som Tom Barrasso i Ottawa hade en sämre dag på jobbet. New Jersey hade inga som helst problem med att slå ut Florida med 4–0 i matcher, Martin Brodeur släppte under de tre avslutande matcherna bara in ett mål per match.
I den andra omgången slog New Jersey ut Toronto med 4–2 i matcher efter att Brodeur och Devils försvar fortsatt storspela (två hållna nollor), i den sjätte matchen sattes ett nytt rekord när Brodeur enbart behövde stoppa 6 skott för att hålla nollan. Mellan Pittsburgh och Philadelphia blev det en riktig kamp, Pittsburgh vann överraskande de två första matcherna på bortaplan innan Phildelphia vann fyra raka matcher. I den tredje matchen höll Pittsburghs målvakt Ron Tugnutt laget kvar i matchen trots att Flyers vann skottstatistiken med 44–18 samtidigt som Jaromir Jagr stod för två mål. Matchen gick till förlängning och där klev en osannolik hjälte fram för Flyers när backen Andy Delmore gjorde sitt andra mål i matchen efter 11:01 (Delmore hade inför slutspelet bara spelat 29 matcher i NHL och gjort 2 mål). Även den fjärde matchen gick till övertid och matchen som inte avgjordes förrän Keith Primeau gjorde 2–1 till Flyers efter 12:01 i den femte övertidsperioden var och är fortfarande den tredje längsta match som spelats i Stanley Cup. Philadelphia vann sedan den femte matchen enkelt och gick vidare efter att man vunnit den sjätte matchen med 2–1.
I väst klappade Turek och St. Louis ihop och laget blev utslagna av San Jose med 4–3 i matcher efter att lagets försvarsspel som under serien varit kassaskåpssäkert stod på glänt. Varken Dallas, Colorado eller Detroit hade några större bekymmer med att slå ut sina motståndare Edmonton, Phoenix och Los Angeles, Dallas och Colorado behövde fem matcher medan Detroit bara behövde fyra matcher. När Detroit besegrade Los Angeles med 8–5 i den andra matchen gjorde de båda lagen sex mål under de första sju minuterna och det var första gången sedan 1943-44 som det gjorts sex mål på så kort tid i en slutspelsmatch. I den andra omgången slog Dallas ut San Jose med 4–1 i matcher efter att Belfour hållit nollan i två av matcherna. Colorado hade oväntat lätt att slå ut Detroit med 4–1 i matcher och även i den serien var det målvakten Roy och försvaret med Ray Bourque som dominerade. Roy höll nollan i två av matcherna och sammanlagt gjorde Detroit bara 8 mål på de fem matcherna.
Om lagen i väst haft en bekväm resa fram till Conferencefinalen så tog det slut nu, Dallas och Colorado stängde ned det mesta av offensivt spel i sju matcher. Målskillnaden efter sju matcher var 14–13 till laget som gick vidare till Stanley Cupfinalen och det gjorde Dallas eftersom Colorado förlorade om Dallas gjorde fler än två mål under en match, Colorado vann sina tre matcher med 2–0, 2–0 och 2–1 medan Dallas vann sina fyra matcher med 3–2, 4–1, 3–2 (OT) och 3–2. När Patrick Roy höll nollan i seriens tredje match var det hans 15:e shutout i Stanley Cup och därmed tangerade han Clint Benedicts rekord satt i slutspelet 1920 när det gällde shutouts i Stanley Cupslutspelet.
I öst blev det också jämnt men det blev också våldsamt och Flyers Eric Lindros var den som råkade mest illa ut. Flyers tog ledningen i serien med 3–1 i matcher efter följande resultat 1–4, 4–3, 4–2 och 3–1 men New Jersey vann den femte matchen med 4–1 efter att kedjan med Patrik Elias, Jason Arnott och Petr Sykora dominerat (alla tre hade 1+1 i matchen). I den sjätte matchen gjorde Eric Lindros comeback, han hade inte spelat sedan han fick en hjärnskakning i mars (han fick dessutom ytterligare en hjärnskakning under rehabiliteringen). Lindros som blivit kritiserad av Flyers GM Bobby Clarke (för att han inte spelade) och blivit fråntagen C:et gjorde Flyers enda mål när Devils kvitterade till 3–3 i matcher genom att vinna den sjätte matchen med 2–1. I den sjunde matchen knockades Lindros av en tackling från Scott Stevens efter knappt 8 minuters spel i den första perioden, tacklingen hade idag antagligen gett minst fem matchers avstängning. Utan Lindros som fått sin sjätte hjärnskakning föll Flyers med 1–2 efter att Patrik Elias avgjort efter 17:28 av den tredje perioden. Det var första gången sedan NHL skapade två Conferencer säsongen 1981-82 som bägge Conferencefinalerna krävde sju matcher och det kommer inte hända igen förrän i slutspelet 2015.
Dallas spelade Stanley Cupfinal för andra året i rad och även om många hoppades på att de skulle upprepa triumfen från fjolåret så var deras motståndare New Jersey favoriter inför finalen. New Jersey krossade Dallas med 7–3 i den första finalen efter att både Jason Arnott och Petr Sykora gjort två mål och två assist var. Match två lyckades Dallas vinna med 2–1 efter att Brett Hull gjort Dallas bägge mål samtidigt som Ed Belfour storspelade. I den tredje matchen var det firma Arnott och Sykora som såg till att New Jersey vann med 2–1 och i den fjärde matchen dominerade Devils fullständigt efter att Joe Nieuwendyk gett Dallas ledningen. New Jersey vände till seger med 3–1 efter att man gjort tre mål inom 3:41 av den tredje perioden, John Madden gav Devils ledningen i spel med en man mindre på isen och en dryg minut senare gjorde Brian Rafalski 3–1. Den femte matchen blev en målvaktsduell av sällan skådat slag, Martin Brodeur och Ed Belfour höll båda nollan i över fem perioder innan Mike Modano frälste Dallas med matchens enda mål efter 6:21 av den tredje övertidsperioden. Även den sjätte matchen gick till övertid och framförallt Martin Brodeur storspelade, efter tre perioder var ställningen 1–1 och det dröjde tills 8:20 av den andra övertidsperioden innan Jason Arnott blev Devils matchhjälte.
Det faktum att Dallas Stars lyckades vinna två matcher mot New Jersey trots att laget bara gjorde nio mål på sex matcher är ganska otroligt men det bevisar samtidigt vilken gigantisk målvaktsduell det var mellan Ed Belfour och Martin Brodeur. Om vi glömmer den första matchens målexplosion (7–3) så gjorde Dallas 6 mål medan New Jersey gjorde 8 mål på de avslutande fem matcherna. Devils lagkapten Scott Stevens fick Conn Smythe men han var som bäst i matcherna före finalserien och speciellt i efterhand har valet av Stevens blivit ifrågasatt. Dallas Brett Hull vann slutspelets poängliga en poäng före Mike Modano medan Jason Arnott var tre poäng efter Modano.
New Jersey hade ingen ”Russian Five” som Detroit men väl fyra ryssar (Brylin, Malakhov, Mogilny och Nemchinov) plus tre tjecker (Elias, Holik & Sykora). Dessutom blev enforcern Krzysztof Oliwa den förste polacken som vann Stanley Cup trots att han missade hela slutspelet pga. skada. Den gamle storbacken Larry Robinson som tog över som coach i Devils när det bara återstod 8 matcher av serien och hans företrädare Robbie Ftorek som stannade kvar i organisationen står båda med på Stanley Cup pokalen. Dallas blev det första lag sedan New York Islanders 1984 som förlorade en Stanley Cupfinal som regerande mästare. Den här finalen var dessutom historisk ur en annan synvinkel, det var den första Stanley Cupfinalen genom tiderna mellan två lag som flyttats. Dallas hette tidigare Minnesota North Stars och New Jersey var tidigare Colorado Rockies som före det var Kansas City Scouts, om man vill kan man dessutom säga att California Golden Seals som blev Cleveland Barons också hör hemma i resonemanget genom en sammanslagning med Minnesota 1978.
Det här årets stora vinnare när NHL:s troféer delades ut var St. Louis Blues som dels vann Presidents' Trophy som det tionde laget sedan priset instiftades 1986 men även massor av individuella priser. Lagets stjärnback Chris Pronger vann Norris och Hart, coachen Joel Quenneville vann Jack Adams och Pavol Demitra fick Lady Byng. Pittsburghs Jaromir Jagr vann Art Ross och Lester B. Pearson medan Rocket Richard gick passande till ”the Russian Rocket” Pavel Bure som spelade för Florida. Washingtons målvakt Olaf Kölzig vann Vezina och St. Louis fick ytterligare ett pris genom målvakten Roman Turek som vann Bill Jennings. Stanley Cup mästarna New Jersey hade två individuella vinnare, lagkaptenen Scott Steves som fick Conn Smythe och lagets rookiesensation Scott Gomez som tog hem Calder.
Den första draften på det nya seklet hölls i Calgary och Atlanta Thrashers som kommit sist i NHL blev av med första valet eftersom New York Islanders vann lotteriet. NHL:s två nya lag skulle valt som #2 och #3 men eftersom Islanders rusade upp på första platsen fick Minnesota Wild välja som # 3 och Columbus Blue Jackets som #4. Islanders valde den amerikanske målvakten Rick DiPietro med årets första val. Andra spelare som gick i den första rundan var: Dany Heatley, Marian Gaborik, Rostislav Klesla, Raffi Torres, Scott Hartnell, Ron Hainsey, Marcel Hossa, Brooks Orpik, Brad Boyes, Steve Ott, Justin Wiliams och Niklas Kronwall. I de senare rundor valdes bland annat: Tomas Kopecky, Ilya Bryzgalov, Jarret Stoll. Andreas Lilja, Paul Martin, Joel Lundqvist, Mikael Tellqvist, Michael Rupp, Niclas Wallin, Stefan Liv, Lubomir Visnovsky, Petteri Nummelin, Travis Moen, John-Michael Liles, Roman Cechmanek, Derek Engelland, Henrik Lundqvist, Matt Lombardi och Paul Gaustad. 135 européer var nytt rekord och bland dem fanns hela 42 ryssar, 23 tjecker, 22 svenskar och 19 finländare.
Det här året valdes Walter Bush (höjdare inom det amerikanska ishockeyförbundet) in i Hockey Hall of Fame som Builder medan Joe Mullen och Denis Savard valdes in som spelare.
