Ye Olde Time Hockey: 2011-17 Bättre än någonsin? (del 1)
CITIUS, ALTIUS, FORTIUS, nu vill visserligen inte NHL ha något med OS att göra längre men Gary Bettman och NHL vill nog gärna få publiken tro att NHL är snabbare, högre och starkare än någonsin tidigare.
Det latinska ordspråket stämmer ändå bättre in på dagens NHL om man byter ut högre om större.
Snabbare – Ja, spelet i NHL är antagligen snabbare än någonsin men många börjar ifrågasätta om det verkligen är så bra eftersom det är väl känt faktum att fart dödar. Det gäller nu inte bara bokstavligt med fler och allvarligare skador utan även en hel del av charmen med ishockey (åtminstone för den äldre generationen) försvinner när allt händer så fort.
Större – Ja, det stämmer också att NHL är större både när det gäller antal lag och när det gäller affärer men många anser att NHL är för stort och att ligan borde glömma att försöka konkurrera med NBA, MLB och NFL (snart är även MLS större än både MLB och NHL i USA) utan istället bli mer exklusiva. Även spelarna är större och tyngre än någonsin och det tillsammans med högre fart kan vara en dålig kanske till och med dödlig kombination.
Starkare – Ja, NHL dominerar världsishockeyn fullständigt och tror att de kan göra lite som de vill och tyvärr verkar IIHF inte försöka göra något åt det, Bettman och NHL blev antagligen mycket förvånade när IOK vägrade flytta ishockeyn till sommar-OS.under 1990-talet. När det gäller spelarna är bara naturligt att dagens människa är större, starkare och snabbare men varför tillverkar man skydd som orsakar allvarligare skador än de som de ska skydda för.
När det gäller spelarna så stämmer devisen också bra in, dagens spelare är snabbare, större (speciellt målvakterna) och starkare än någonsin och det beror bland annat på bättre träning, kost och utrustning
Los Angeles vinner första titeln
LA Kings vann Stanley Cup för första gången någonsin 45 år efter lagets första säsong i NHL.
Under sommaren flyttades Atlanta Thrashers till Winnipeg där man trots att ägarna egentligen inte ville fick namnet Winnipeg Jets (ursprungliga Winnipeg Jets flyttades 1996 till Phoenix). Det var första gången sedan 1997 som ett lag flyttades i NHL (Hartford Whalers blev Carolina Hurricanes) och NHL hade antagligen kämpat betydligt hårdare för att behålla Thrashers i Atlanta om de inte redan varit fullt upptagna med att rädda kvar Phoenix där ytterligare en potentiell köpare Matthew Hulsizer backade ur ett eventuellt övertagande i Arizona. Winnipeg fick pga. av det rullande spelschemat spela i Southeast division i den östra Conferencen istället för att spela i en division i den västra Conferencen (NHL ändrade både divisionsindelning och antalet divisioner den kommande säsongen). Kevin Cheveldayoff blev Jets nye GM och Claude Noel blev lagets första coach.
Lönetaket höjdes med 4,9 miljoner till 64,3 miljoner, vilket innebar att golvet åkte upp till 48.3 miljoner. NHL skärpte dessutom reglerna för boarding och införde en ny tolkning av regel 48 som innebar att alla tacklingar där huvudet träffades först nu var ett regelbrott som antingen skulle resultera i en utvisning i 2 min, 5 min eller 5 min + matchstraff beroende på hur domarna tolkade situationen (spelaren som tacklade kunde även bli avstängd i efterhand även om domarna missade tacklingen eller ansåg att den bara förtjänade en 2 minuters utvisning.
Hockeyns svarta och sorgliga år 2011 fortsatte när två enforcers Rick Rypien och Wade Belak båda avled i augusti, Rypien begick självmord medan det inte gick att avgöra om Belak velat begå självmord eller dött av en överdos pga. tabletter och alkohol. Den 7 september störtade ett flygplan vid starten där spelarna för Lokomotiv Yaroslavl fanns ombord. Av de 45 personerna ombord på planet avled 43 omedelbart och en av de två som överlevde kraschen avled fem dagar senare på sjukhus i Moskva. Bland spelarna och ledarna som avled i kraschen hittar man förutom den svenske målvakten Stefan Liv massor med spelare med meriter från NHL. Bland de avlidna fanns bland annat coacherna Brad McCrimmon, Igor Korolev och Alexander Karpovtsev och spelarna Pavol Demitra, Jan Marek, Karel Rachunek, Ruslan Salei, Karlis Skrastins, Alexander Vasyunov och Josef Vasicek.
Under sommaren hade det inte hänt speciellt mycket i tradeväg, bland spelarna som tradades fanns Semyon Varlamov som tradades från Washington till Colorado, Kris Versteeg till Florida, Dany Heatley till Minnesota, Martin Havlat till San Jose och Andrew Cogliano till Anaheim. Den 1 juli blev också ganska lugn, många spelare bytte lag men de riktigt stora namnen saknades. Här är de mest namnkunniga spelarna som bytte lag som FA under sommaren 2011: Jose Theodore Florida, Ed Jovanovski Florida, Max Talbot Philadelphia, Mike Commodore Detroit, Steve Sullivan Pittsburgh, Joel Ward, Washington, Roman Hamrlik Washington, Erik Cole Montreal, Michael Ryder Dallas, Ville Leino Buffalo, Jean-Sebastien Giguere Colorado, Brian Elliott St. Louis, Michael Handzus San Jose, Brad Richards Rangers, Simon Gagne LA Kings, Tomas Vokoun Washington, Tomas Kaberle Carolina, Jaime Langenbrunner St. Louis, Jason Arnott St. Louis, Vinny Prospal Columbus och Scott Hannan Calgary. Dessutom skrev Mike Modano på ett endagarskontrakt med Dallas Stars så att han kunde pensionera sig i samma organisation som han startade sin karriär. Under hösten när säsongen redan var igång fick till slut Anton Strålman ett kontrakt med Rangers.
NHL kom till Europa för premiären även den här säsongen, fyra lag Anaheim, Buffalo, Los Angeles och NY Rangers och som vanligt spelades matcherna i arenor som ägdes eller sköttes av AEG nämligen Globen, Hartwall Arena och O2 Arena i Berlin. Alla lag spelade minst en träningsmatch mot europeiska lag men Rangers bestämde sig för att tjäna lite extra pengar genom att göra en turné med matcher i Prag, Göteborg, Bratislava och Zug. NHL-matcherna som inledde säsongen var Buffalo – Anaheim i Hartwall Arena, Buffalo – LA Kings i Berlin och LA Kings – Rangers plus Rangers - Anaheim i Globen. Buffalo lämnade Europa med 4 poäng medan de övriga lagen plockade 2 poäng var (Rangers förlorade sina två matcher i OT eller SO). Den här säsongen var den senaste innan säsongen 2017-18 som NHL spelade matcher i Europa (i november 2017 möttes Ottawa och Colorado i Globen när säsongen redan startat).
När säsongen startade satte Washington ett nytt klubbrekord genom att vinna lagets sju första matcher men efter en svacka fick coachen Bruce Boudreau sparken och han ersattes av Dale Hunter. När Boudreau fick sparken den 28 november hade han precis vunnit sin 200:e match i NHL och han hade nått milstolpen snabbare än någon annan coach i NHL-historien. Samma dag fick även Carolinas coach Paul Maurice sparken och han ersattes av Kirk Muller. I säsongens första match för Philadelphia spelade Jaromir Jagr sin 1,600:e match i NHL, Jagr var den tionde spelaren genom tiderna som nådde det anmärkningsvärda antalet (Jagr är just nu trea genom tiderna när det gäller antal matcher i NHL men frågan är om det blir några fler).
Den 6 oktober spelade Vancouvers lagkapten Henrik Sedin sin 500:e raka match i NHL (Sedin är ensam svensk om den bedriften som endast 24 spelare lyckats med). Rangers Murray Murdoch var den förste redan 1936-37 och Doug Jarvis som spelade för Montreal, Washington och Hartford har rekordet på 964 matcher i sträck.
Den 22 oktober blev Nicklas Lidström första svensk och den fjortonde spelaren sammanlagt som nådde drömgränsen 1,500 matcher i NHL. Den 30 november fick Anaheims coach Randy Carlyle sparken och han ersattes av Bruce Boudreau och den 12 december fick LA Kings coach Terry Murray sparken och ersattes under en vecka av den assisterande coachen John Stevens innan laget den 20 december offentliggjorde att Darryl Sutter skulle ta över. När Murray fick sparken hade Kings bara 13 vinster på 29 matcher men med Sutter i båset tog sig laget upp på förstaplatsen i Atlantic division. Den 16 december nådde Chicagos coach Joel Quenneville 600 vinster i NHL (det är i dagsläget 17 coacher som nått 600 vinster i NHL.
Höstens största trade kom när Montreal som sladdade i tabellen tradade Jaroslav Spacek till Carolina mot Tomas Kaberle i ett försök att få igång lagets minst sagt usla PP. Precis innan juluppehållet tradade Phoenix Kyle Turris som var missnöjd med det mesta i öknen till Ottawa mot David Rundblad och ett val i andrarundan 2012.
Den här säsongens Winter Classic spelades den 2 januari mellan Philadelphia och Rangers på Citizen Bank Park i Philadelphia. Anledningen till att matchen inte spelades den 1 januari var att den förste inföll på en söndag och då spelades den sista matchen i NFL innan slutspelet början (den matchen spelades dessutom i Philadelphia mellan Eagles och Redskins). Den 7 januari gjorde Calgarys Jarome Iginla sitt 500:e mål i NHL och han blev den 42:e spelaren genom tiderna.
Den 12 januari ställde Montreal och Calgary till det när de genomförde en trade, den största skulden ligger på Montreal som lät Mike Cammalleri starta matchen mot Boston Bruins trots att laget förhandlade med Calgary. Den som sedan skickade in överenskommelsen till NHL hade dålig koll på att matchen mellan Boston och Montreal redan startat vilket innebar att när NHL godkände och arkiverade traden var Montreal tvingade att plocka av Cammalleri av isen eftersom han då blivit en Calgaryspelare. Förutom Cammalleri skickade Montreal Karri Rämo och ett draftval till Calgary för Rene Bourque och Patrick Holland (hur traden sköttes var en av anledningarna till att Habs GM Pierre Gauthier fick sparken efter säsongen). Spelarna i Calgary fortsatte att skriva in sig i rekordböckerna, den 8 februari var det Miikka Kiprusoff som blev den 27:e målvakten genom tiderna som kom upp i 300 vinster.
Den 2 februari gjorde Edmontons Sam Gagner något som ingen gjort i NHL sedan Mario Lemieux gjorde det i en slutspelsmatch den 25 april 1989. Gagner gjorde 4 mål och 8 poäng i en match mot Toronto som Oilers vann med 8–4, Gagner blev därmed den trettonde spelaren genom tiderna som lyckades göra minst 8 poäng i en NHL- eller slutspelsmatch. Mario Lemieux har gjort det tre gånger (alla under samma säsong 1988-89) varav en gång i slutspelet, Wayne Gretzky har gjort det två gånger (1983 & 1984) och Patrik Sundström (1988) är ende svensk och den förste genom tiderna som lyckades göra det i en slutspelsmatch. Två backar Tom Bladon Philadelphia 1977 och Paul Coffey Edmonton 1986 har lyckats sedan Maurice ”Rocket” Richard var först med 8 poäng den 25 december 1944. Övriga som lyckats göra 8 poäng i en NHL-match förutom Darryl Sittler Toronto som satte rekordet på 10 poäng i februari 1976 är Bert Olmstead Montreal 1954, Bryan Trottier Islanders (1978), Peter och Anton Stastny Quebec (samma match 1981) och Bernie Nicholls LA Kings (1988).
Efter All Star breaket tradade Philadelphia till sig Nicklas Grossmann från Dallas som fick två draftval för svensken, Flyers tradade också till sig Pavel Kubina från Tampa Bay som fick två draftval och Jon Kalinski. Den 1 februari inträffade en skandal när LA Kings tog emot Columbus av någon anledning (avsiktlig eller pga. ett fel) så stod matchklockan still under en dryg sekund när Kings hade ett PP i slutet av matchen vid ställningen 2–2 och eftersom Kings gjorde 3–2 målet när det enligt den felaktigt visande matchklockan bara återstod 0,4 sekunder så tvingades NHL dagen efter gå ut och medge att Columbus blivit bestulna på en poäng men eftersom varken sekretariat/domare eller war room i Toronto uppmärksammat saken innan pucken släpptes efter målet så kunde NHL inte göra något åt det förutom att starta en utredning av det inträffade.
Precis före trading deadline var tre lag inblandade i en trade som skickade Kyle Quincey från Colorado via Tampa Bay till Detroit samtidigt som Colorado fick Steve Downie och Tampa Bay fick Sebastien Piche och ett val i förstarundan 2012. Montreal som nu gett upp jakten på en slutspelsplats skickade Hal Gill och ett draftval till Nashville i utbyte mot Robert Slaney, Blake Geoffrion och ett val i andrarundan 2012. Antoine Vermette hamnade i Phoenix samtidigt som Columbus och LA Kings genomförde en för Stanley Cup viktig trade när Jeff Carter hamnade i LA samtidigt som Jack Johnson och ett val i förstarundan gick till Columbus. Dagen efter Carter hamnat i Los Angeles genomfördes en annan viktig trade med tanke på årets Stanley Cup-final nämligen att New Jersey skickade tre spelare och två draftval till Minnesota för Marek Zidlicky.
När Detroit den 12 februari vann sin 20:e raka hemmamatch tangerade man ett NHL-rekord som sattes av Boston 1930 och laget fortsatte vinna och först den 23 februari tog sviten slut när Detroit förlorade mot Vancouver, det nya mycket svårslagna rekordet stannade på 23 raka segrar på hemmaplan.
Under den 27 februari och dagarna precis före skedde bara 20 trader men det var några ganska namnkunniga spelare som bytte lag, Ben Bishop hamnade i Ottawa, Andrei Kostitsyn i Nashville, Tom Gilbert i Minnesota, Jamie McGinn i Colorado, Samuel Påhlsson i Vancouver, Johnny Oduya i Chicago, Brian Rolston i Boston, Paul Gaustad i Nashville, Cody Hodgson i Buffalo och Zack Kassian i Vancouver. I mars meddelade NHL att det inte skulle bli något spel i Europa den kommande säsongen något som de flesta fans och journalister givetvis tog som ett bevis på att det skulle bli ytterligare en lockout sommaren 2012.
I mars nådde de båda finländska legendarerna och lagkamraterna i Anaheim Teemu Selänne och Saku Koivu var sin milstolpe när Koivu spelade sin 1000:e match i NHL den 12:e och Selänne gjorde sin 1,400:e poäng i NHL den 14:e mars. Den 2 mars fick Torontos coach Ron Wilson sparken och han ersattes av Randy Carlyle och dagen efter blev Ray Whitney i Phoenix den 79:e spelaren i NHL som nådde 1000 poäng. Den 28 mars blev Rangers Henrik Lundqvist den 45:e målvakten genom tiderna som vunnit 250 matcher i NHL:
I Detroit passerade Nicklas Lidström Alex Delvecchio och blev den spelare i NHL som spelat flest matcher för ett enda lag, Lidström som gjorde sin sist säsong stannade på 1,564 matcher mot Delvecchio som gjorde 1,550 matcher i Detroit, även trean genom tiderna representerade Detroit, Steve Yzerman spelade 1,510 matcher. Rekordet för flest matcher i ett lag tillhör också en spelare från Detroit nämligen Gordie Howe som spelade 1,687 matcher för Red Wings men han avslutade NHL-karriären med 80 matcher för Hartford säsongen 1979–80. Tomas Holmström blev dessutom den nionde svensken som nådde 1,000 matcher i NHL (idag har bröderna Sedin och Henrik Zetterberg utökat skaran till 12).
Vancouver Canucks blev ligans bästa lag för andra året i rad med 111 poäng, New York Rangers blev lite överraskande bäst i öst med 109 poäng. 10 lag hade över 100 poäng Florida som vann Southeast division och Phoenix som vann Pacific division klarade däremot inte av att nå 100 poäng. Florida hade med sina 94 poäng inte ens gått till slutspel i den västra Conferencen. Övriga lag som hade över 100 poäng var St. Louis (109), Pittsburgh (108), Nashville (104), Philadelphia (103), Boston (102), Detroit (102), New Jersey (102) och Chicago (101). Winnipeg som gjorde sin första säsong i ligan gjorde överraskande bra ifrån sig men tappade under våren och missade slutspelet med sina 84 poäng, Los Angeles som ledde Pacific när det återstod två matcher förlorade bägge och fick nöja sig med den sista slutspelsplatsen, under hösten innan Darryl Sutter fick ordning på laget var det mycket snack om att lagets GM Dean Lombardi skulle sparkas. Att Dallas missade slutspelet för fjärde året i rad var lagets dåliga spel i PP där laget bar gjorde mål på ynkliga 13,52% av sina tillfällen. Den största negativa överraskningen stod nog Montreal för som kom sist i den östra Conferencen där man visserligen bara var 14 poäng från en slutspelsplats. I väst gjorde samtliga lag i Pacific utom Phoenix en sämre säsong än väntat och Anaheim blev tidigt avsågade i jakten från en slutspelsplats.
Pittsburghs Evgeni Malkin vann poängligan ganska överlägset med sin 50 mål och 109 poäng, han var 12 poäng före Tampa Bays Steven Stamkos som med sina 60 mål vann Rocket Richard för andra gången i karriären. Förutom Stamkos var Malkin den ende som kom upp i 50 mål under den målsnåla säsongen där bara 3 spelare hade över 90 poäng och bara två spelare förutom Malkin och Stamkos gjorde över 40 mål. Att Alexander Ovechkin gjorde sin sämsta säsong i karriären med 38 mål och 65 samt att Sidney Crosby bara kunde spela 22 matcher (37 poäng) är en anledning till att toppen av poängligan lite nådde normala höjder men framförallt berodde det på att spelet i NHL mer och mer började likna hur det såg ut under ”Dead Puck eran” innan lockouten 2004–05. Det märks inte minst om man tittar på målvaktsstatistiken där fem målvakter som spelat minst 33 matcher hade under 2,00 i GAA. Rangers Henrik Lundqvist och LA Kings Jonathan Quick ansågs bägge ha haft en enormt stor betydelse för sina lags framgångar, dvs att Rangers vann den östra Conferencen och att LA Kings överhuvudtaget nådde slutspelet.
I öst blev det otroligt jämna serier i den första omgången, förstaseedade Rangers hade enorma problem med Ottawa som efter en seger på övertid i den fjärdematchen och en shutout från Craig Anderson tog ledningen med 3–2 i matcher. Fram tills dess hade matchserien varit ganska smutsig med flera övertramp från båda lagen, i första matchen blev Ottawastjärnan Erik Karlsson illa behandlad av Rangers Brian Boyle vilket ledde till att Ottawas coach slängde in sina två enforcers Zenon Konopka och Matt Carkner i match två. Carkner hoppade på Boyle i den matchen och Rangers rookie Carl Hagelin gav Ottawas lagkapten Daniel Alfredsson en armbågstackling som ledde till att Alfredsson missade resten av matchen plus tre till. Både Carkner och Hagelin blev avstängda (1 respektive 3 matcher) och när känslorna lugnat ned sig något lyckades Rangers vinna de två avslutande matcherna med 3–2 respektive 2–1 och ta sig vidare till den andra omgången. De regerande mästarna Boston ställdes mot Washington som också tog ledningen med 3–2 i matcher, Boston vann den sjätte matchen efter att Tyler Seguin avgjort på övertid. I den sjunde och avgörande stod det 1–1 efter full tid och under förlängningen avgjorde Washingtons Joel Ward matchen och serien. I matchserien där fyra av matcherna gick till övertid var Washingtons rookiemålvakt Braden Holtby klart bättre än Bostons Tim Thomas. Tredjeseedade Florida tog ledningen med 3-2 i matcher efter att Jose Theodore hållit nollan i den femte matchen men New Jersey vann både den sjätte och den sjunde matchen på övertid för att ta sig vidare till den andra omgången. Den sjunde matchen avgjordes inte förrän efter 3:47 av den andra övertidsperioden då Adam Henrique gjorde sitt andra mål i matchen som Devils vann med 3–2.
Om de övriga serierna varit målsnåla så snålade varken Philadelphia eller Pittsburgh med målgörandet i sin serie. Philadelphia vann de tre första matcherna och efter den tredje matchen som Flyers vann med 8–4 blev tre spelare i Pittsburgh avstängda och coachen Dan Bylsma blev bötfälld. Med tre spelare avstängda kom Pittsburgh ut som vilddjur i den fjärde matchen som spelades i Philadelphia och körde fullständigt över och förnedrade Flyers genom att vinna med 10–3. Pittsburgh sedan även den femte matchen av bara farten innan Philadelphia tog hem serien genom att vinna den sjätte matchen med 5–1. Sammanlagt gjorde de båda lagen 56 mål (30 för Flyers och 26 för Pens) och efter fyra matcher hade lagen gjort 45 mål vilket var ett nytt NHL-rekord för en serien om bäst av sju matcher. I den andra omgången slog Rangers ut Washington med 4-3 i matcher efter att man vunnit två matcher på övertid. Rangers vann den tredje matchen när Marian Gaborik gjorde 2–1 efter 14:41 i den tredje övertidsperioden, i den femte matchen kvitterade Brad Richards till 2–2 när det bara var kvar 6,6 sekunder av den tredje perioden och efter 1:35 slog Marc Staal in 3–2 till Rangers. Washington vann den sjätte matchen med 2–1 och Rangers den sjunde med samma siffror. Rangers hade under sina 14 fösta matcher i slutspelet inte släppt in mer än 3 mål i någon match och det hade inget annat lag lyckats med förut. Philadelphia vann den första matchen mot New Jersey med 4–3 på övertid tack vare ett mål av Danny Briere men det var den enda matchen de vann. New Jersey vann 4 raka matcher och segern i den tredje matchen som Alexei Ponikarovsky avgjorde i slutet av den första övertidsperioden var avgörande eftersom New Jersey vann match 4 och 5 ganska lätt. Det lag som gjorde första målet förlorade samtliga fem matcher, den fjärde matchen ledde Flyers med 2-0 innan Devils gjorde 4 raka mål.
I väst blev det inte alls lika jämnt, LA Kings som halkade in i slutspelet som sist lag i väst besegrade förstaseedade Vancouver med 4–1 i matcher efter att Jonathan Quick bara släppt in 8 mål. San Jose vann den första matchen mot andraseedade St. Louis med 3–2 efter att Martin Havlat gjort 3–2 till Sharks i den andra övertidsperioden. I början av den andra matchen blev St. Louis målvakt Jaroslav Halak skadad men reserven Brian Elliot kom in och höll nollan och med Elliot i målet vann St. Louis sedan tre raka matcher och serien med 4–1 i matcher. Den jämnaste serien i väst var den mellan Phoenix och Chicago, de fem första matcherna i serien gick alla till övertid och i den sjätte matchen höll Phoenix målvakt Mike Smith nollan när Phoenix vann med 4–0 och gick vidare med 4–2 i matcher. Även den här matchserien spårade ur i vissa matcher, efter den andra matchen blev Chicagos Andrew Shaw avstängd tre matcher för ett överfall på just Mike Smith oh i den tredje matchen körde Raffi Torres över Marian Hossa som fick hämtas med bår. NHL stängde av Torres som inte fick någon utvisning för smällen under matchen i 25 matcher vilket då ar en tangering av den näst längsta avstängningen i NHL genom tiderna (om man bortser från att Billy Coutu blev avstängd på livstid 1927 för att han överfallit en domare). Nashville slog ut Detroit med 4–1 i matcher men det de flesta kommer ihåg från serien är när Predators Shea Weber i slutet av den första matchen dunkade Detroits Henrik Zetterbergs huvud mot sargen, Weber fick böta för tilltaget men han blev inte avstängd. I den andra omgången fortsatte LA Kings och Jonathan Quick att överraska genom att svepa St. Louis. Quick släppte bara in sex mål samtidigt som LA Kings gjorde 15 mål framåt på St. Louis reservmålvakt Brian Elliot. Nashville kunde inte rubba Phoenix som efter Ray Whitneys övertidsmål i den första matchen tog ledningen med 2–0 i matcher innan Pekka Rinne höll nollan i den tredje matchen som Nashville vann med 2–0. Mike Smith höll nollan i den fjärde matchen som Phoenix vann med 1–0 och storspelade även i den femte matchen som Coyotes vann med 2–1. Före den tredje matchen i serien stängde Nashville av sina spelare Alexander Radulov och Andrei Kostitsyn efter att de missat en ”curfew”, de båda missade även den fjärde matchen.
Inför den östra Conferencefinalen ville media gärna utmåla matchen mellan Rangers och Devils som en målvaktskamp och svensk media ville gärna kunna utse Henrik Lundqvist till kung av New York. Lundqvist förtjänade kanske sitt smeknamn King Henrik men på andra sedan Hudsonfloden regerade fortfarande Martin Brodeur. Lundqvist höll nollan i två av matcherna (den första och den tredje men det var de enda matcherna som Rangers vann och Devils seger i den femte svängiga matchen som avgjordes när Ryan Carter gjorde 4–3 till New Jersey som vann med 5–3 efter ett mål i tom bur gav Devils och Brodeur två matchbollar. Devils behövde bara den första tack vare att Adam Henrique avgjorde med sitt 3–2 mål efter bara 1:03 av förlängningen. I väst var det också en målvaktskamp mellan Mike Smith i Phoenix och Jonathan Quick i LA Kings. Los Angeles tog ledningen med 3–0 i matcher efter att Quick hållit en nolla och bara släppt in 3 mål innan Smith svarade med en egen nolla när Phoenix vann den fjärde matchen med 2–0. Den femte matchen stod 3–3 efter full tid och efter 17:42 av förlängningen såg Dustin Penner till att LA Kings gick till sin andra Stanley Cupfinal genom tiderna. Los Angeles satte i den femte matchen nytt NHL-rekord när de vann sin tionde raka bortamatch i slutspelet (åtta raka bortasegrar i det här slutspelet plus två från fjolårets slutspel).
Finalen spelades alltså mellan det sjätterankade laget i öst New Jersey och åttonderankade laget i väst Los Angeles New Jersey som fick hemmafördel var det lag med sämst seedning som fått hemmafördel i en Stanley Cupfinal sedan 2000 då Devils var rankade som fjärde lag i öst. Som väntat blev det målvakterna som avgjorde finalen, både Jonathan Quick och Martin Brodeur spelade lysande i de två första matcherna som bägge gick till förlängning efter att det stått 1–1 efter 60 minuters spel. I den första matchen fick New Jersey ett mål bortdömt i den tredje perioden när Travis Zajac slog in pucken med handen innan Anze Kopitar avgjorde för Kings när han fick ett friläge efter 8:13 av förlängningen. I den andra matchen dröjde det lite längre i förlängningen innan Kings Jeff Carter kunde avgöra efter 13:42, målet innebar att LA Kings nu hade vunnit 10 raka bortamatcher i slutspelet vilket givetvis var ett nytt rekord. Tredje matchen blev inte alls lika jämn, LA vann med 4–0 efter att Brodeur haft en svart dag på jobbet, han klagade bland annat på domarna eftersom han ansåg att han blockerat pucken vid Kings 1–0 mål.
Kings blev historiska som det första lag genom tiderna som tagit ledningen med 3–0 i matcher i samtliga fyra slutspelsrundorna. Finalen var inte över på något sätt, New Jersey kom tillbaka och vann den fjärde matchen med 3–1 och där gjorde Adam Henrique 2–1 målet när det återstod 3:31 av den tredje perioden innan Ilya Kovalchuk satte 3–1 målet i tom bur. I den femte matchen var New Jersey tvingade att bryta LA Kings segersvit på bortaplan annars var Kings mästare och man lyckades vinna med 2–1 efter att Jarret Stolls mål som skulle inneburit en kvittering dömdes bort pga. att han slog in den med en hög klubba. Tyvärr avgjordes den sjätte matchen och hela Stanley Cup finalen när Devils Steve Bernier fick 5 minuter plus matchstraff för en tackling i ryggen på Kings Rob Scuderi. Under de fem minuternas spel med en man mer på isen gjorde Kings 3 mål och när Jeff Carter dessutom gjorde 4–0 till Kings efter bara 1:30 av den andra perioden gav Devils mer eller mindre upp. Slutresultatet blev 6–1 och Kings målvakt Jonathan Quick fick Conn Smythe Trophy medan Dustin Brown och Anze Kopitar som båda hade 8 mål och 20 poäng blev slutspelets bästa poängplockare. Det som sticker ut när man tittar på slutspelets poängliga är att Philadelphias Claude Giroux kom fyra i poängligan trots att Flyers åkte ut redan i den andra omgången, han gjorde 8 mål och 17 poäng under de 10 matcher slutspelet varade för hans del. Även om det rådde nästan fullständig enighet om att Bernier förtjänade sin 5 minuters utvisning och matchstraff kom domarna inte undan kritik eftersom de missat eller släppt en hel del ojustheter från Kings sida tidigare i den första perioden bland annat en tackling från Jarret Stoll i ryggen på Stephen Gionta bara sekunder före Berniers tackling på Scuderi. Finalen var historisk på flera sätt, det var den första finalen där båda lagen hade en amerikansk lagkapten (Dustin Brown & Zach Parise), Brown blev den andre amerikanske lagkaptenen som fick ta emot pokalen, LA Kings blev det sämst rankade laget genom tiderna som vann Stanley Cup och det här var fjärde raka säsongen som laget som vann Stanley Cup inlett säsongen med att spela i Europa. Trots att Los Angeles är en jättestor TV-marknad blev tittarsiffrorna en enorm besvikelse för NHL, det var väldigt nära att finalen lagt beslag på den sista platsen när det gäller amerikanska tittarsiffror i modern tid (den tredje matchen sågs bara av 1,74 miljoner amerikaner).
Jonathan Quick blev ensam spelare från mästarna LA Kings som belönades med en individuell trofé när han fick Conn Smythe. Flera svenskar vann priser Colorados Gabriel Landeskog vann Calder som säsongens bäste rookie, Rangers Henrik Lundqvist vann Vezina som andre svensk genom tiderna och Ottawas Erik Karlsson blev andre svensk någonsin som vann Norris. St. Louis målvaktsduo Jaroslav Halak och Brian Elliott vann Bill Jennings samtidigt som lagets coach Ken Hitchcock vann Jack Adams och lagets GM Doug Armstrong blev utsedd till NHL:s GM of the Year. Tampas Steve Stamkos vann Rocket Richard medan Pittsburghs Evgeni Malkin vann Art Ross, Hart och Ted Lindsay. Vancouver tog hem sin andra raka Presidents' Trophy samtidigt som Bostons Patrice Bergeon vann Selke och Floridas Brian Campbell vann Lady Byng som förste back sedan legenden Red Kelly vann sin tredje Lady Byng 1954.
Inga nya regler inför det här årets draft dvs. laget som vann lotteriet kunde enbart avancera 4 platser och det i sin tur innebar att bara de fem sämsta lagen från föregående säsong kunde få välja först (om de inte tradat bort sitt val). Edmonton Oilers som kom sist i NHL vann även lotteriet och valde ryssen Nail Yakupov som förste spelaren i draften. Ryan Murray, Alex Galchenyuk, Griffin Reinhart, Morgan Rielly, Hampus Lindholm, Matthew Dumba, Jacob Trouba, Filip Forsberg, Zemgus Girgensons, Tomas Hertl, Andrei Vasilevskiy, Olli Määttä, Mike Matheson, Brady Skjei och Tanner Pearson valdes också i den första rundan. I de senare rundorna valdes bland annat Colton Sissons, Chris Tierney, Damon Severson, Jimmy Vesey, Chris Drieger, Shayne Gostisbehere, Matt Murray, Colton Parayko, Frederik Andersen, Cedric Paquette, Andreas Athanasiou, Jacob Slavin, Connor Hellebuyck och Connor Brown. 22 svenskar ingick bland de 57 europeiska spelarna som valdes det här året tillsammans med 12 ryssar och 9 från Finland.
Det här året blev enbart fyra spelare invalda i Hockey Hall of Fame och det var Pavel Bure, Adam Oates, Joe Sakic och Mats Sundin som därmed blev den andre svensken i det illustra sällskapet.
Chicago tillbaka på tronen
Chicago är inte sämst bland Original Six lagen längre, deras andra Stanley Cup på fyra år och femte sammanlagt gör att de passerar New York Rangers.
Eftersom NHL lockoutade spelarna för tredje gången på 18 år startade säsongen inte förrän i januari, den stora traden den här gången stod kring att NHL ville minska spelarnas andel av det som kallas ”hockey-related revenue” och något som NHL-vänlig media gärna glömmer att berätta nämligen att NHL ville göra det betydligt svårare för en spelare att bli FA (om man vill vara elak en återgång till gamla tiders livegenskap). NHL ville att en spelares första kontrakt skulle vara på 5 år (istället för 3), maxlängden på ett kontrakt skulle vara högst 5 år och en spelare kunde inte bli FA förrän efter 10 säsonger i NHL. NHLPA gick givetvis inte med några av NHL:s förslag (eller krav) och den 15 september lockoutade NHL samtliga spelare, de med tvåvägskontrakt hade då redan skickats till NHL-lagens farmarlag men stjärnorna sökte sig snabbt över Atlanten där de skrev på för lag i KHL, NLA, Extraliga och SM-liiga medan Elitserien som vanligt tyckte att det bara var en massa besvär. Tre lag (Brynäs, Frölunda och Modo) i Elitserien bröt i alla fall mot den svenska hockeyligans beslut om att inte ta in spelare på korttidskontrakt.
NHL:s Board of Governors godkände den 6 januari ett kontraktsförslag som NHLPA i sin tur godkände tre dagar senare och NHL meddelade att serien skulle starta den 19 januari och lagen skulle spela 48 matcher mot lagen i den egna Conferencen. Förutom det nya avtalet slet NHL med frågan om vad man skulle göra med Winnipeg Jets som nu spelade i Southeast division och hade sina rivaler i Florida, Carolina och Washington. Det var givet att laget måste få byta både division och Conference men även andra lag som Columbus och Detroit var missnöjda med nuvarande divisionsindelning. Eftersom förhandlingar med NHLPA var uteslutet under lockouten fick Winnipeg spela även den här säsongen i Southeast men när parterna började diskutera under våren kom de ganska snabbt överens om att minska antalet divisioner till fyra och att den västra Conferencen skulle innehålla 14 lag medan den östra skulle bestå av 16 lag (skriver om de n nya divisionsindelningen under 2013–14.
Under sommaren blev det dessutom känt att Edmontons ägare Daryl Katz donerat enormt mycket pengar till det konservativa partiet inför valet i Alberta 2012. Många kritiker och innevånare i Edmonton anser att det var en muta för att se till att staden Edmonton och provinsen Alberta skulle ge Katz bidrag till Oilers planerade bygge (det talades om att staden och provinsen skulle bidra med 100 miljoner till en ny arena).
Lönetaket hade innan lockouten stigit till 64,3 miljoner samtidigt som golvet låg på 48,3 miljoner men i det nya avtalet sänktes taket till 60 miljoner och golvet till 44 miljoner. Mitt under lockouten meddelade dessutom NY Islanders att laget skulle lämna Long Island sommaren 2015 för att spela i Brooklyn de kommande 25 åren. Förutom att lönetaket sänktes och att spelarnas andel av hockeyintäkterna sjönk till 50% (från 57% som det ar i det gamla avtalet men NHL:s förslag var på 46%).så innebar det nya avtalet även flera regeländringar speciellt blev NHL mycket tuffare när det gällde regelbrott vid tekningar. NHL:s Winter Classic kunde givetvis inte spelas som vanligt och matchen som skulle spelats mellan Detroit och Toronto på Michigan Stadium i Ann Arbour fick skjutas upp en säsong och även säsongens All-Star match ställdes in. KHL såg under lockouten sin chans att ge rivalen NHL en rejäl knäpp på näsan och ändrade sitt spelschema i februari för att SKA St. Peterburg och Dynamo Moskva skulle spela två matcher mot varandra i Barclays Center, omfattande protester från framförallt SKAs fans och det faktum att det såg ut som om NHL inte skulle ställa in hela säsongen gjorde att KHL i december ställde in planerna på att spela matcher i New York.
Under sommaren hade Montreal gjort rent hus och redan under den föregående säsongen hade coachen Jacques Martin fått sparken och hans ersättare Randy Cunneyworth fick snabbt veta att han inte skulle få fortsätta som Habs coach den kommande säsongen. Montreals GM Pierre Gauthier fick också sparken och ersattes av Chicagos ass. GM Marc Bergevin trots att många fans och journalister gärna sett att Patrick Roy fått ta över. Bergevin utsåg efter ett tag Michel Therrien till ny coach och han fick bland annat Gerard Gallant och J.J. Daigneault som assistenter. Bostons målvakt den kontroversielle Tim Thomas meddelade i juli att han inte tänkte spela den kommande säsongen och i februari 2013 tradade Boston honom till NY Islanders.
Montreal och flera andra lag valde också att utnyttja en klausul i det utgående avtalet som gjorde att de kunde köpa ut spelare innan säsongen startade utan att dennes lön räknades in i caphiten. I Montreals fall var det Scott Gomez som blev utköpt och samma öde drabbade bland annat Danny Briee, Vincent Lecavalier, Tomas Kaberle, Wade Redden och Ilya Bryzgalov. I Vancouver var det målvaktscirkus eftersom ledningen gått ut med att Cory Schneider skulle vara lagets uttalade förstemålvakt under säsongen samtidigt som Roberto Luongo meddelade att han var beredd att låta sig tradas trots sin NTC. Canucks kommer inte lyckas trada Luongo som blev kvar i laget tills våren 2014 medan Schneider tradades till New Jersey vid draften 2013.
På grund av den förväntade lockouten blev sommarens FA-frenzy väldigt lugn och det förstår man när man ser att spelare som Brandon Prust, Sheldon Souray, P.A. Parenteau, Mikael Samuelsson, Brad Boyes, Filip Kuba, Jiri Hudler, Olli Jokinen och Ray Whitney tilhörde de mest kända namnen. Då räknar jag inte Zach Parise och Ryan Suter som båda valde att signa med långa (13 år) och välbetalda kontrakt med Minnesota Wild för det var känt sedan länge att de båda ville spela tillsammans hemma i Minnesota. Det sägs att Philadelphia som också jagade de båda spelarna erbjöd Parise ett kontrakt värt 110 miljoner, Jaromir Jagr valde också att lämna Philadelphia där han gjort 54 poäng under sin comebacksäsong för Dallas.
Det mest spännande under sommarens FA-frenzy var annars att Shea Weber fick ett offer sheet från Philadelphia som han också skrev på. Efter en kort betänketid valde Nashville att matcha kontraktet och Weber signade ett kontrakt på 14 säsonger värt 110 miljoner. Ryan O'Reilly var också FA och han och Colorado kom inte heller överens, O'Reilly valde att spela i KHL under lockouten och när NHL skulle inleda sin säsong fick även han ett offer sheet. Calgary erbjöd honom ett tvåårigt kontrakt värt 10 miljoner som Colorado valde att matcha. När Colorado i september utsåg Gabriel Landeskog till ny lagkapten blev Landeskog den yngste som utsetts till lagkapten i NHL genom tiderna eftersom han var 11 dagar yngre än Sidney Crosby som tidigare hade rekordet (Landeskog blev även den tolfte svenske lagkaptenen genom tiderna i NHL).
Det var även ganska lugn på trademarknaden, före draften gjorde Philadelphia ett misstag som de ångrar djupt när de valde att trada den unge ryske målvakten Sergei Bobrovsky till Columbus för tre draftval, Pittsburgh valde att trada sin tredjecenter Jordan Staal till Carolina för två spelare och ett val i förstarundan 2016. Efter draften tradade Philadelphia sin powerforward James Van Riemsdyk till Toronto som skickade backen Luke Schenn till Philadelphia. Senare under sommaren tradade Columbus sin back Marc Methot till Ottawa i utbyte mot Nick Foligno och Rangers skickade Brandon Dubinsky, Artem Anisimov, Tim Erixon och sitt val i förstarundan 2013 till Columbus i utbyte mot Rick Nash, Steven Delisle och ett val i tredjerundan.
Detroit utsåg i januari Henrik Zetterberg till ny lagkapten efter Nicklas Lidström som slutade under sommaren och Zetterberg blev då den trettonde svenske lagkaptenen i NHL genom tiderna.
Den 9 februari spelade New Jerseys Martin Brodeur sin 1,200:e match i NHL, han blev då den förste målvakten som nådde den gränsen och den 93:e spelaren sammanlagt. Den 22 februari satte Chicago ett nytt NHL-rekord när de tog poäng i 17 raka matcher från säsongsstarten och Blackhawks svit tog inte slut förrän i lagets 25:e match så det nya rekordet hamnade på imponerande 24 matcher.
Efter en dryg månad av säsongen fick Columbus GM Scott Howson sparken och den 13 februari utsågs Jarmo Kekäläinen till ny GM. Kekäläinen blev därmed NHL:s förste GM från Europa och han är fortfarande ensam (Anders Hedberg var under 1980-talet under några år ass. GM i NY Rangers). I Tampa Bay fick coachen Guy Boucher sparken den 24 mars och han ersattes av Jon Cooper som den föregående säsongen lett Tampas farmarlag Norfolk till seger i Calder Cup.
Efter säsongsstarten skedde ganska många trader fram till trading deadline som var så sent som den 3 april. Bland spelarna som bytte lag under våren hittar man Jaromir Jagr som tradades till Boston, Simon Gagne till Philadelphia, Jordan Leopold till St. Louis, Erik Cole till Dallas, Michael Ryder till Montreal, Michael Handzus till Chicago, Jay Bouwmeester till St. Louis, Derek Roy till Vancouver och Columbus tradade sin målvakt Steve Mason till Philadelphia.
Brenden Morrow, Douglas Murray, Jussi Jokinen och Jarome Iginla tradades alla fyra till Pittsburgh som satsade rejält och Iginla var i princip klar för Boston när han ändrade sig och valde att gå till Pittsburgh istället. Ottawa valde dessutom ganska oväntat att göra sig av med målvakten Ben Bishop som tradades till Tampa bay i utbyte mot Cory Conacher och ett draftval. Att Ottawa valde att behålla Robin Lehner och Craig Anderson kritiserades rejält i media men under slutspelet kommer Craig Anderson visa att Sens gjorde rätt i att behålla honom sen kan man diskutera hur smart det var att behålla Lehner.
Montreals lagkapten Brian Gionta gjorde den 5 mars Canadiens 20,000:e mål i NHL och dagen efter blev Chicagos reservmålvakt Ray Emery den förste målvakten genom tiderna som vnn sina första 10 matcher under en säsong. Den 21 mars ökade Martin Brodeur på sin målskörd i NHL/Staney Cup till 3 när han registerades för ett PP-mål när New Jersey besegrade Carolina.
Den 29 mars blev Jaromir Jagr som då spelade för Dallas den förste från Europa och den tolfte sammanlagt som nådde 1000 assist i NHL. Pittsburgh blev i mars det första laget genom tiderna som vann samtliga matcher under en hel kalendermånad (15 raka vinster från den 2 till den 20 mars) och den 22 april blev lagets målvakt Tomas Vokoun den 28:e målvakten genom tiderna som nådde 300 vinster i NHL. St. Louis coach Ken Hitchcock blev den 16 april den 11:e coachen genom tiderna som kom upp i 600 vinster. I Vancouvers sista seriematch innan slutspelet sparade coachen Alain Vigneault flera spelare men både han och Canucks fick enorm kritik för att Henrik Sedin bara spela 22 sekunder och därmed kunde fortsätta behålla sin matchsvit som nu var på drygt 600 raka matcher levande.
I och med bombattentatet mot Bostonmaraton den 15 april tvingades NHL och Boston Bruins flytta två hemmamatcher för Bruins de spelades istället den 23 april och den 28 april då alla övriga lag redan avslutat seriespelet. Chicago blev seriens bästa lag med 77 poäng och övriga lag som vann sina divisioner var Pittsburgh (72), Anaheim (66), Montreal (63), Vancouver (59) och Washington (57). Montreal var säsongens stora överraskning (laget kom ju sist i den östra Conferencen den föregående säsongen) men även Winnipeg som blev nionde lag i öst gjorde överraskande bra ifrån sig. I väst var det Columbus som var den största positiva överraskningen, mycket tack vare en storspelande Sergei Bobrovsky i målet var Columbus nära att ta sig till slutspelet för andra gången någonsin. Laget hamnade på samma poäng som åttan Minnesota men eftersom Minnesota hade fler vinster tog Wild den åttonde och sista slutspelsplatsen i väst.
Martin St. Louis (14+43=70) och Steven Stamkos (29+28=57) såg till att Tampa Bay la beslag på de två första platserna i poängligan. Alex Ovechkin som kom trea i poängligan md 56 poäng var ensam om att göra över 30 mål under säsongen. Bland målvakterna hade både Ottawas Craig Anderson (1,69) och Chicagos Corey Crawford (1,94) under 2,00 i GAA men Bobrovskys främsta utmanare om Vezina var Rangers Henrik Lundqvist, San Joses Antti Niemi och Bostons Tuukka Rask.
Eftersom Toronto tog sig till slutspelet för första gången sedan 2004 tog en av NHL:s längsta sviter av missade slutspel slut, Torontos 8 år eller 7 säsonger slås bara av Colorado/New Jersey (1979-1987 och Florida (2001-2011). Ur kanadensisk synvinkel var säsongen ett stort kliv framåt, fyra lag (Montreal, Ottawa, Toronto och Vancouver ) gick till slutspelet och för första gången sedan 2004 möttes två kanadensiska lag i slutspelet. För de gamla WHA-lagen gick det desto sämre för bara tredje gången genom tiderna så gick inget av lagen till slutspelet (senaste gången det hände var 2007). Slutspelet och Stanley Cupfinalen var historiska även av andra skäl men mer om det längre fram i texten.
I den östra Conferencen ställdes ettan Pittsburgh mot NY Islanders som knep den sista slutspelsplatsen före Winnipeg som efter säsongen skulle byta Conference. Det var första gången sedan 1993 lagen möttes i slutspelet och lagen vann varannan match till en början men tack vare två vinster i OT gick Pittsburgh vidare efter 4–2 i matcher. Marc-Andre Fleury och Tomas Vokoun höll nollan i varsin seger för Pittsburgh och Chris Kunitz och Brooks Orpik hette spelarna som avgjorde de båda förlängda matcherna. Andraseedade Montreal ställdes mot Ottawa och det var det första mötet mellan ett lag från Montreal och ett lag från Ottawa sedan 1928 då Montreal Maroons besegrade Ottawa Senators i en semifinal i den kanadensiska divisionen. Innan serien startade fanns ingen rivalitet mellan lagen av flera olika anledningar men en tackling från Ottawas back Eric Gryba och följande övertramp av tidningar i Ottawa gjorde snabbt att både fans och spelare började hata varandra på allvar. Ottawa gick vidare efter 4–1 i matcher efter bland annat en övertidsvinst i den fjärde matchen då Cory Conacher kvitterade när det bara återstod drygt 22 sekunder av den tredje perioden. Det man minns mest från matchserien är förutom bilden Lars Eller liggande i en stor blodpöl på framsidan på Ottawa Sun med rubriken ”Ottawa draws first blood” var den grisiga och fula tredje matchen mellan lagen där domarna delade ut sammanlagt 256 utvisningsminuter till de båda lagen. Ottawas matchhjältar var annars målvakten Craig Anderson som storspelade och den lille franskkanadensaren Jean-Gabriel Pageau som bland annat gjorde en hattrick i den tredje matchen.
Mötet mellan tredjerankade Washington och NY Rangers var det fjärde på fem säsonger och Washington blev efter en målsnål matchserie där bortalaget bara vann den avslutande matchen utslagna med 3–4 i matcher. Henrik Lundqvist höll nollan i de två avslutande matcherna som Rangers vann med 1–0 respektive 5–0 medan Washington vann två av matcherna efter förlängning och i den ena av dem höll Braden Holtby nollan. Fyran Boston fick möta Toronto och det var första gången sedan 1974 som lagen möttes i slutspelet. Det de mesta kommer ihåg från den här matchserien är avslutningen där Toronto ledde med 4–1 i mitten av den tredje perioden i den sjunde och avgörande matchen på bortaplan bara för att kollapsa och låta Boston kvittera och tvinga fram en förlängning där Patrice Bergeron avgjorde efter 6:05. Både Bergeron och Milan Lucic gjorde mål med mindre än 90 sekunder kvar av den tredje perioden för att tvinga fram förlängningen. Förutom den sjunde matchen vann Boston ytterligare en match efter förlängning och den sjunde matchen är historisk eftersom det var första gången i Stanley Cup historien som ett lag legat under med 3 mål i den tredje perioden av en sjunde och avgörande match vänt och vunnit både matchen och matchserien.
I den andra omgången i öst ställdes Pittsburgh mot Ottawa för fjärde gången på sju säsonger men den här gången hade Ottawa inte mycket att sätta emot. Ottawa vann bara en match och då krävdes det förlängning efter att Daniel Alfredsson kvitterat till 1–1 när det bara var kvar 22 sekunder av den tredje perioden. I Pittsburgh fyra vinster var matchvinnarna i tur och ordning Evgeni Malkin (1+1 i första matchen), Sidney Crosby hattrick i den andra matchen), Kris Letang (4 assist i den fjärde matchen) och James Neal (hattrick i den femte matchen). Serien mellan Boston och Rangers krävde inte heller den mer än 5 matcher men matcherna var både tuffare och jämnare. Boston vann första matchen efter att Brad Marchand avgjort på övertid, Boston vann även den andra och den tredje matchen innan Rangers vann den fjärde när Kris Kreider gjorde mål efter ca sju minuters spel i förlängning. Boston vann den femte matchen med 3–1 och hela serien med 4–1 efter att Gregory Campbell stått för två av målen.
I väst ställdes seriens bästa lag Chicago mot Minnesota som bjöd på riktigt bra motstånd i tre matcher innan orken tröt och Chicago gick vidare efter 4–1 i matcher. Chicago vann den första matchen med 2–1 efter förlängning och den andra matchen med 5–1 innan Minnesota tog hem den tredje matchen som också krävde förlängning med 3–2. I den fjärde matchen höll Corey Crawford nollan och den femte matchen vann Chicago enkelt efter att Marian Hossa gjort 2 mål och 1 assist. Anaheim som rankades tvåa i väst fick möta Detroit för sjätte gången genom tiderna och precis som förra gången (2009) krävdes det sju matcher för att utse en vinnare. Fyra av de sju matcherna gick till förlängning (match 2, 4, 5 och 6) och när Detroit vann den sjätte matchen och kvitterade till 3–3 i matcher var det lagets tredje vinst efter förlängning. I den sjunde och avgörande matchen vann Detroit med 3–2 efter att Henrik Zetterberg gjort 1 mål och 1 assist samtidigt som Jimmy Howard stod för 31 räddningar.
Tredjerankade Vancouver blev svepta av San Jose därmed fick revansch för förlusten 2011 som var den enda gången lagen stött på varandra i slutspelet. I den andra matchen kvitterade Patrick Marleau till 2–2 när det bara återstod 55 sekunder av den tredje perioden och i förlängningen avgjorde Raffi Torres. Även den fjärde matchen gick till förlängning efter att Joe Pavelski kvitterat till 3–3 i slutet av den tredje perioden, i förlängningen avgjorde Patrick Marleau och San Joses första ”sweep” genom tiderna var ett faktum. Serien mellan fyran St. Louis och femman LA Kings blev en mycket jämn historia som LA gick segrande ur med 4–2 i matcher. St. Louis vann den första matchen efter förlängning med 2–1 och vann även den andra matchen med samma siffror. I den tredje matchen höll Jonathan Quick nollan när Los Angeles vann med 1–0 och i den fjärde matchen gjorde Justin Williams och Anze Kopitar var sitt mål i den tredje perioden då Kings vände 2–3 till seger med 4–3. Los Angeles vann sedan den viktiga femte matchen efter förlängning när Slava Voynov gjorde sitt andra matchavgörande mål i serien. I den sjätte matchen som LA Kings vann med 2–1 gjorde Dustin Penner Kings andra mål när det bara återstod 0,2 sekunder av den andra perioden.
I den andra omgången i väst där Detroit ställdes mot Chicago för 16 gången i slutspelssammanhang tog Detroit greppet mot Chicago och ledde med 3–1 i matcher innan Chicago kom igen och vann tre raka matcher och tog sig till Stanley cupsemifinalen. I den sjätte matchen som Chicago vann med 4–3 vände Chicago matchen genom tre mål (bland annat ett på straff genom Michael Frolik) i den tredje perioden. Den sjunde och avgörande matchen gick till förlängning och efter 3:35 minuters spel av förlängningen gav Brent Seabrook med sitt mål Chicago segern både i matchen och matchserien. Den andra matchserien mellan Los Angeles och San Jose blev minst lika jämn och eftersom hemmalaget vann samtliga matcher tog sig LA Kings vidare till Stanley Cupsemifinalen med 4–3 i matcher. Bra försvarsspel och bra målvakter gjorde att det inte blev någon målfest, Jonathan Quick höll nollan i två matcher och San Jose lyckades bara göra mer än två mål i en enda match och målskillnaden var efter sju matcher 14 – 10 till Los Angeles.
Det här var första gången genom tiderna som de fyra senaste säsongernas Stanley Cupmästare var kvar när det var dags för Conferencefinalerna eller Stanley Cupsemifinalerna. I öst möttes Boston och Pittsburgh för femte gången sammanlagt i slutspelet och för tredje gången i just en Stanley Cupsemifinal (Pittsburgh vann de båda tidigare 1991 och 1992). Alla som trodde det här skulle bli en jämn serie blev mycket överraskade eftersom Boston vann fyra raka matcher och svepte Pittsburgh. Tuukka Rask höll nollan i två av matcherna och den tredje matchen som gick till förlängning avgjordes när Patrice Bergeron gjorde mål efter 15:19 av den andra övertidsperioden. Efter att segern var klar sa Bostons Milan Lucic att en stor anledning till att Boston var så tända var att de ville visa Jarome Iginla som under sommaren i princip var klar för Boston innan han skrev på för Pittsburgh att han valde fel lag. Även semifinalen mellan Chicago och Los Angeles som senast möttes i en Stanley Cupkvartsfinal 1974 tog slut betydligt snabbare än experterna trodde. Chicago vann de två första matcherna innan Los Angeles vann den tredje men Chicago vann den fjärde matchen med 3–2 efter att Marian Hossa gjort det avgörande målet efter bara 70 sekunders spel i den tredje perioden. Den femte matchen som skulle bli den sista i serien gick till förlängning och det dröjde ända tills 11:40 av den andra övertidsperioden innan Patrick Kane med sitt tredje mål i matchen såg till att Chicago gick vidare till Stanley Cupfinalen med 4–1 i matcher
Den förkortade säsongens bästa lag Chicago som spelade sin tolfte Stanley Cup final fick möta Boston Bruins som var i sin nittonde Stanley Cupfinal. Finalen mellan de båda lagen var den första mellan två Original Six-lag sedan Montreal besegrade NY Rangers 1979. Att det var den första finalen genom tiderna där just Chicago och Boston möttes gjorde inte saken mindre historisk och eftersom båda hade vunnit Stanley Cup bara några år tidigare kunde segraren i den här finalen kunde vara på väg mot en dynasti. När Boston tog ledningen med 3–1 på bortaplan efter 6:09 av den tredje perioden räknade de flesta med att Boston skulle vinna och ta ledningen med 1–0 i matcher. Chicago ville annorlunda och efter bara 61 sekunder reducerade Dave Bolland och efter ytterligare 4:14 kvitterade Johnny Oduya till 3–3. Chicago fick en spelare utvisad för ”för många spelare på isen” två gånger under förlängningen utan att Boston lyckades sätta pucken i mål. Efter två mållösa övertidsperioder dröjde det till 12:14 av den tredje övertidsperioden innan ett skott från Michal Roszival snuddade vid Andrew Shaw och in i målet bakom Tuukka Rask i Bostons mål. Efter den snöpliga förlusten i den första finalmatchen var det Bostons tur att avgöra i förlängning efter att ställningen efter den tredje perioden var 1–1. Den här gången dröjde det inte lika länge, efter 13:48 satte Daniel Paille Bostons vinstmål framspelad av Tyler Seguin och Adam McQuaid. I den tredje matchen höll Tuukka Rask nollan och Boston tog ledningen med 2–1 i matcher efter en vinst med 2–0.
Den fjärde matchen blev desto målgladare, efter två perioder ledde Chicago med 4–3 Patrice Bergeron kvitterade för Boston i början av den tredje perioden. Patrick Sharp gav Chicago ledningen efter 11:19 men bara 55 sekunder senare kvitterade Johnny Boychuk och matchen gick till förlängning där Brent Seabrook efter 9:51 gav Chicago vinsten med ett skott från blålinjen. Efter två perioder av den femte matchen hade Patrick Kane gjort två mål och Chicago ledde med 2–0, i början av den tredje reducerade Zdeno Chara för Boston men efter 19:46 kunde Dave Bolland göra 3–1 till Chicago i tom bur. Både Bostons Patrice Bergeron och Chicagos Jonathan Toews skadades i matchen och Bergeron tvingades besöka ett sjukhus efter matchen. Efter Stanley Cupfinalen avslöjades det att Bergeron under slutspelet haft och spelat flera matcher med för en axel slagen ur led, en bruten näsa, brutna revben och en punkterad lunga. I den sjätte matchen tog Boston ett rejält grepp om den första perioden där de vann skottstatistiken med 12–6 och även tog ledningen i matchen genom Chris Kelly. Jonathan Toews kvitterade efter knappt fem minuter av den andra perioden innan Milan Lucic efter 12:11 av den tredje perioden återigen gav Boston ledningen. Chicago kvitterade genom Bryan Bickell när det var kvar 76 sekunder av perioden och när det bara återstod 59 sekunder slog Dave Bolland in 3–2 till Chicago som därmed tog hem både matchen och Stanley Cup. Bostons tjeckiske forward David Krejci vann slutspelets poängliga överlägset med 9 mål och 26 poäng men det var Patrick Kane som kom tvåa i poängligan med 19 poäng som belönades med Conn Smythe Trophy. Hela 27 matcher under slutspelet krävde förlängning och det var det mesta i ett slutspel sedan 1993 då bland annat Montreal som vann Stanley Cup den säsongen hade 11 matcher som gick till förlängning och vann 10 av dem.
Chicago vann Presidents’ Trophy och blev det åttonde och just nu senaste laget som vann Stanley Cup under samma säsong. Conn Smythe gick till Chicagos Patrick Kane och Chicagos lagkapten Jonathan Toews fick Selke. Tampa Bays Martin St. Louis vann Art Ross för andra gången under sin karriär och Lady Byng för tredje gången. Washingtons Alex Ovechkin vann Rocket Richard och Hart medan Pittsburghs Sidney Crosby vann Ted Lindsay. Montreals P.K. Subban vann Norris och Floridas Jonathan Huberdeau tog hem Calder som årets bäste rookie. Pittsburghs GM Ray Shero blev utsedd till NHL GM of the Year och Ottawas coach Paul MacLean fick Jack Adams. Columbus Sergei Bobrovsky fick Vezina samtidigt som Chicagos målvaktsduo Corey Crawford och Ray Emery tog hem Bill Jennings.
Det här året hade NHL ändrat reglerna för draftlotteriet så att samtliga 14 lag som missade slutspelet hade chansen att få välja först. Florida Panthers blev sist i den förkortade säsongen men eftersom det näst sämsta laget Colorado Avalanche vann lotteriet fick Colorado välja först. Colorado valde Nathan MacKinnon med draftens första val och de här spelarna valdes också i den första rundan: Aleksander Barkov, Jonathan Drouin, Seth Jones, Elias Lindholm, Sean Monahan, Darrell Nurse, Rasmus Ristolainen, Bo Horvat, Max Domi, Alexander Wennberg, Nikita Zadorov, Anthony Mantha och Andre Burakovsky. I de senare rundorna valdes bland annat följande spelare: Jacob de la Rose, Artturi Lehkonen, Tyler Bertuzzi, Pavel Buchnevich, Jake Guentzel, Anthony Duclair, Oliver Björkstrand, Tobias Lindberg och Juuse Saros. 58 spelare från Europa valdes det här året och av dem kom 25 från Sverige, 11 från Finland och bara 8 från Ryssland.
Hockey Hall of Fame var snåla även den här säsongen då bara fyra spelare valdes in och de var Chris Chelios, Brendan Shanahan, Scott Niedermeyer och Geraldine Heaney (tredje dam genom tiderna).
Fortsättning följer i januari då det handlar om åren 2011-13
Här hittar du länkar till de tidigare delarna i serien:
NHL:s historia Ye Olde Time Hockey
