Ye Olde Time Hockey: 2011-17 Bättre än någonsin? (del 2)

CITIUS, ALTIUS, FORTIUS, nu vill visserligen inte NHL ha något med OS att göra längre men Gary Bettman och NHL vill nog gärna få publiken tro att NHL är snabbare, högre och starkare än någonsin tidigare.

Nu börjar det bli uppenbart för de flesta fans och journalister att NHL;s plan att göra spelplanen jämnare med lönetak på ett sätt lyckats väldigt bra men på ett annat sätt varit ett fullständigt misslyckade. Hur kan det vara båda sakerna samtidigt? Jo, det beror på hur man ser på det, det som NHL lyckats med är att NHL har blivit jämnare och jämnare och det är sällan ett lag (som inte vill det) hamnar långt efter i tabellen och med en någorlunda smart ledning behöver inte ett lag hamna i botten speciellt många år innan de når slutspelet igen även om det finns undantag (Buffalo).

Det som däremot visat sig vara betydligt svårare att göra något åt (mycket beroende på att NHL inte täppt till alla kryphål) är att få variation bland lagen som går långt i slutspelet, sedan den stora lockouten och 2015 har vi fått sju olika Stanley Cupmästare och om man jämför med övriga proffsligor i nordamerika är det inte mycket att skryta med (6 olika mästare i NBA, 6 i MLB & 8 i NFL) eftersom det bara är NHL som försöker skapa en jämnare liga, i övriga ligor är det antingen flest stjärnor eller störst plånbok som avgör vilket lag som blir mästare. 
 
Los Angeles vinner igen
LA Kings utmanar Chicago om att vara ligans bästa lag när de vinner sin andra Stanley Cup på tre säsonger.

I december 2011 beslutade NHL:s Board of Governors att NHL pga. Atlanta Thrashers blivit Winnipeg Jets skulle tvingas ändra divisionsindelningen. Man beslöt dessutom att det var dags att gå ifrån sex divisioner med 5 lag i varje och istället skapa 4 divisioner eftersom de gav utrymme för två framtida expansionslag. Eftersom NHL var sent ute och inte hann få med NHLPA på tåget kunde inte förändringen genomförs förrän till säsongen 2013-14. Den nya indelningen blev betydligt mer rättvis när det gällde tidzoner och geografiskt läge, De lag som fick längre resor Florida och Tampa Bay fick i gengäld spela i en division med några av NHL:s bästa publiklag som dessutom hade stora mängder fans i delstaten Florida vilket förhoppningsvis skulle ge lagen betydligt bättre publiksiffror.

Den östra Conferencen skulle hädanefter bestå av Atlantic och Metropolitan division som båda skulle innehålla 8 lag. Namnet på den sistnämnda divisionen fick ganska hård kritik eftersom det från början var sagt att divisionerna skulle få geografiska namn och varken Columbus eller Raleigh kan beskrivas som metropoler. I den västra Conferencen fick divisionerna namnen Central och Pacific och eftersom NHL bara bestod av 30 lag placerades 7 lag i vare division. Förutom Winnipeg som givetvis flyttades från den östra till den västra Conferencen så bytte även Columbus och Detroit Conference.

De nya divisionerna såg ut så här:
Atlantic: Boston, Buffalo, Detroit, Florida, Montreal, Ottawa, Tampa Bay & Toronto,
Central: Chicago, Colorado, Dallas, Minnesota, Nashville, St. Louis & Winnipeg
Metropolitan: Carolina, Columbus, New Jersey, NY Islanders, NY Rangers, Philadelphia, Pittsburgh & Washington
Pacific: Anaheim, Calgary, Edmonton, Los Angeles, Phoenix, San Jose & Vancouver

Phoenix fick äntligen en ny ägare i IceArizona AcquisitionCo. LLC och de slöt ett avtal med ”staden” Glendale som bland annat innebar att laget för visst stöd från och med säsongen 2014-15 skulle byta namn från Phoenix Coyotes till Arizona Coyotes. Under sommaren (19 juni) drabbades Calgary och stora delar av Alberta av en enorm översvämning och Flames hemmaarena Scotiabank Saddledome var en av byggnaderna som drabbades värst. Den sägs att vattnet nådde så högst som den tionde stolsraden i byggnaden men efter ett enormt arbete (över 650,000 timmars arbete) stod arenan användningsbar till den 14 september då Flames spelade en träningsmatch.

NHL slöt den 26 november 2013 ett nytt kanadensiskt Tv-avtal med Rogers Communications värt 5,2 miljarder kanadensiska dollar för 12 säsonger. Avtalet fick massiv kritik eftersom CBC bara fick behålla rättigheterna till Hockey Night in Canada i 4 år och efter det måste alla kanadensare som vill se NHL prenumerera på någon av Rogers kanaler (franskspråkiga TVA eller sportsnet). Att Sportsnet sedan fullständigt misslyckades med sina sändningar plus att allt fler hushåll i Canada slutat ha kabel-TV har gjort att Rogers nyligen sålt delar av sina rättigheter till TSN och RDS och nästa gång det är dags för förhandlingar om Tv-rättigheter i Canada ska nog inte NHL räkna med några nya rekordbelopp. Rogers har dessutom slutit ett nytt avtal med CBC som säkrar Hockey Night in Canada så länge det nuvarande NH-avtalet gäller. NHL:s lönetak steg till 64,3 miljoner dvs exakt samma belopp som var säsongen 2011-12 innan taket sänktes efter lockouten 2012-13 (lönegolvet är 85% av lönetaket).

NHL införde dessutom lite nya regler: alla spelare som ännu inte spelat minst 25 matcher i NHL tvingades från och med den här säsongen ha visir, man ändrade lite på hur målet såg ut. Målets djup minskades och man gjorde små förändringar av stolpe och ribba med förhoppning av att det skulle bli fler mål som gick stolpe in trots att målets storlek inte ändrades. Man ändrade lite till i målvakternas utrustning men som vanligt lyckades målvakterna fördröja genomförandet, NHL införde dessutom den hybrid icing som använts i flera år i NCAA.

Eftersom NHL ändrade i Conferencerna och divisionerna var man också tvungen att ändra lite hur lagen skulle nå 82 matcher. Beroende på om laget tillhör en division med 7 eller 8 lag så spelar lagen från och med den här säsongen 50 eller 54 matcher inom den egna Conferencen och 28 eller 32 matcher mot lagen i den andra Conferencen (en match hemma och en match borta). Det blev inget spel i Europa den här säsongen och inte heller någon All Star-match eftersom NHL gjorde ett uppehåll för OS mellan den 9 och den 25 februari och NHL chartrade fyra plan som flög all deltagande spelare och ledare tur och retur till Sochi där OS-turneringen hölls. I september blev det klart att Florida Panthers fått en ny ägare Vincent Viola.

Under sommaren bytte fem lag ut sina coacher, de som fick sluta var Joe Sacco Colorado, Glen Gulutzan Dallas, Ralph Kruger Edmonton, John Tortorella Rangers och Alain Vigneault Vancouver. De båda sistnämnda bytte egentligen bara lag med varandra medan Patrick Roy tog över Colorado, Lindy Ruff Dallas medan Dallas Eakins blev Edmontons nye coach. Före draften 2013 meddelade NHL dessutom att de inte var nöjda med bara en utomhusmatch, NHL skapade något som döptes Stadium Series och den bestod av Winter Classic som skulle spelas mellan Toronto och Detroit och ytterligare fem matcher varav två med NY Rangers på Yankee Stadium. Matchen mellan Vancouver och Ottawa som ingick i Stadium Series och eftersom den spelades i Canada mellan två kanadensiska lag kallade NHL den Heritage Classic 2014 (tredje matchen i Heritage Classic). Eftersom matchen i Vancouver som spelades i BC Place i Vancouver inte spelades utomhus eftersom man pga. dåligt väder inte öppnade taket i arenan har flera ifrågasatt om den verkligen förtjänar en plats i Heritage Classic serien.

Sommarens största händelse är nog det faktum att Ilya Kovalchuk bröt sitt långa kontrakt med New Jersey och återvände till Ryssland för att spela i KHL. Att Kovalchuk enligt NHL har pensionerat sig gör att NHL satt sig i en besvärlig situation som föranlett att ligan fått utstå en hel del kritik och hån. Flera lag utnyttjade en klausul i avtalet som innebar att de kunde köpa ut två spelare utan straff (normalt skulle delar av återstående lön räknats med i caphiten). Bland annat köpte Philadelphia ut Ilya Bryzgalov och Danny Briere, Buffalo köpte ut Ville Leino och Christian Ehrhoff, Florida köpte ut Ed Jovanovski, Rangers köpte ut Brad Richards och San Jose köpte ut Martin Havlat. Flera andra lag hade utnyttjat klausulen tidigare bland annat hade Montreal köpt ut Scott Gomez före säsongen 2012-13 startade.

Bland sommarens FA hittade man flera ”gamla” superstjärnor och av dem valde Vincent Lecavalier Philadelphia, Jarome Iginla Boston, Jaromir Jagr New Jersey, Tim Thomas Florida, Danny Briere Montreal medan Daniel Alfredsson chockade fansen när han lämnade Ottawa för Detroit, FA-marknaden var inte riktigt klok den här sommaren Nathan Horton och framförallt David Clarkson tillhörde dem som fick kontrakt som var både alldeles för långa och framförallt alldeles för dyra. Precis före säsongsstarten i oktober utsåg Ottawa Erik Karlsson till ny lagkapten och Karlsson blev då den fjortonde svensken som utsetts till lagkapten i NHL.

Trademarknaden var däremot ganska lugn under sommaren, den första stora traden var att Vancouver äntligen avslutade sin målvaktssoppa genom att trada Cory Schneider till New Jersey för ett val i förstarundan. Andra som tradades under sommaren var Nino Niederreiter som hamnade i Minnesota, Andrej Sekera i Carolina, Dave Bolland i Toronto, Micahel Frolik i Winnipeg, Bobby Ryan i Ottawa och Jakob Silfverberg i Anaheim, I början av juli kom blockbustern som skickade Tyler Seguin, Rich Peverly och Ryan Button till Dallas medan Loui Eriksson, Joe Morrow, Reilly Smith och Matt Fraser hamnade i Boston.

Säsongens första match spelades mellan Montreal och Toronto den 1 oktober och redan två dagar senare blev Bostons Chris Kelly historisk när han gjorde Bostons första mål för säsongen på en straff vilket aldrig skett tidigare under NHL:s långa historia. Den 15 oktober tog Chicago sin 2,500:e seger i NHL och därmed hade samtliga Original Six lag nått 2,500 vinster i NHL (Montreal har en ledning på drygt 250 segrar ned till tvåan Detroit som i sin tur har drygt 250 segrar mer än Detroit och Rangers som i sin tur har ca 50 segrar mer än Toronto och Chicago (bästa expansionslaget Philadelphia bör passera 2,000 segrar säsongen 2018-19). Den 17 oktober blev Wayne Gretzky av med ett av sina klubbrekord i Edmonton när Taylor Hall gjorde två mål inom 8 sekunder oh två dagar senare blev Phoenix Coyotes målvakt Mike Smith den elfte målvakten i NHL:s historia som gjorde ett mål.

Den 24 oktober fick Anaheims Saku Koivu en stående ovation när den förre lagkaptenen i Canadiens spelade sin sista match i Centre Bell där hans Anaheim besegrades av Montreal med 4-1.Den 27 oktober tradade Buffalo sin österrikiska stjärna Thomas Vanek till NY Islanders i utbyte mot Matt Moulson och två draftval i en trade som måste vara en av Islanders sämsta genom tiderna. Phildelphia tradade till sig Steve Downie igen och Chicago gjorde likadant med Kris Versteeg.

Den 29 oktober passerade Jaromir Jagr som under sommaren gått till New Jersey Phil Esposito när han för 119:de gången avgjorde en match i NHL. Jagr blev då den som gjort flest GWG sedan expansionen 1967 och det dröjde inte ens två månader innan han den 18 december blev den som gjort flest GWG genom tiderna i NHL när han gjorde GWG #122 och passerade Gordie Howe. Dagen efter var det Colorados målvakt Semyon Varlamov som fick rubrikerna men inte för något som hänt på isen, Varlamov överlämnade sig till polisen i Denver som hade efterlyst honom. Anklagelserna gällde kidnappning och misshandel men han friades från alla anklagelser som kom från hans ex-flickvän.

Den 11 november åkte Tampa Bays lagkapten Steven Stamkos in i målburen i en match mot Boston och bröt ena skenbenet och han opererades dagen efter men trots en snabb rehabilitering lyckades Stamkos inte bli spelklar tills OS-turneringen. Den 13 november fick Buffalos GM Darcy Regier och coach Ron Rolston sparken, de ersattes av Tim Murray och Ted Nolan. När Washingtons lagkapten Alex Ovechkin den 20 december gjorde sitt 400;e mål i NHL blev han den sjätte snabbaste spelaren genom tiderna som nått 400 mål och näst snabbaste ryss efter Pavel Bure som behövde en match mindre än Ovechkin

På nyårsafton blev Anaheims Andrew Cogliano den 20:e spelaren genom tiderna som hade spelat 500 matcher i rad och den femte genom tiderna som gjort det sedan karriärens första match. Cogliano som den 4 november 2017 spelade sin 800:e match i rad närmade sig Doug Jarvis Ironman rekord som är på 964 matcher innan han blev avstängd i januari 2018 (Garry Unger och Steve Larmer är också före Cogliano).

Den här säsongens Winter Classic var den sjätte i ordningen och den skulle egentligen ha spelats den föregående säsongen men eftersom lockouten kom emellan spelades den 1 januari 2014 istället. Matchen mellan Detroit och Toronto spelades på Michigan Stadium (även kallad the Big House) i Ann Arbour inför 105,491 åskådare och matchen satte nytt åskådarrekord både i NHL och för en hockeymatch överhuvudtaget (det gamla rekordet sattes i Ann Arbour 2010 då 104,173 åskådare såg Michigan University besegra Michigan State med 5–0 i en match som fått namnet ”The Big Chill at the Big House”. Toronto vann matchen med 3–2 men det som de flesta kommer ihåg är att Torontos back John-Michael Liles som var med på uppvärmningen men inte i själva matchen blev tradad till Carolina under tiden matchen spelades. De båda lagens Alumni spelade inte i Ann Arbour, veteranerna möttes istället i två matcher på Comerica Park (baseballaget Detroit Tigers arena) i Detroit (Detroit vann båda matcherna med 5–4 respektive 6–5 efter straffar). Två verkliga veteraner deltog i den första matchen (de gjorde varsitt byte) Red Berenson 74 år i Detroit och Mike ”Shakey” Walton 68 år i Toronto startade båda två sina NHL-karriärer redan innan NHL-expansionen 1967.

Trivia: Red Berenson som är en av endast sju spelare som gjort minst sex mål i en NHL match (Newsy Lalonde, Joe Malone 2 gånger, Corb Denneny, Cy Denneny, Syd Howe & Darryl Sittler) var efter sin spelarkarriär i NHL där han gjorde 658 poäng på 987 matcher och vann 1 Stanley Cup (1965) headcoach för Michigan University Wolverines mellan 1984 och april 2017 och om några år borde han bli invald i HHoF som Builder.

Den 18 januari blev det bråkigt när Calgary tog emot Vancouver, efter ett slagsmål på isen i den första perioden, försökte Canucks coach John Tortorella ta sig in i Flames omklädningsrum för att göra upp med Flames coach Bob Hartley i pausen. Tortorella blev avstängd i 15 dagar av NHL medan Hartley fick böter

I januari och februari innan OS-uppehållet skedde flera småtrader men inga stora namn bytte lag. Till OS-turneringen i Sochi var 9 lag direktkvalificerade medan Lettland, Slovenien och Österrike behövde kvalspela för att få var sin plats i turneringen. De tolv lagen delades in i 3 grupper där gruppettorna och den bästa tvåan gick direkt till kvartsfinal medan de övriga åtta lagen möttes i en kvalificeringsrunda (eller åttondelsfinal).USA, Canada och Sverige vann var sin grupp och Finland som blev tvåa efter Canada efter en förlust mot Canada i OT blev bästa tvåa. Slovenien som överraskat positivt gick vidare till kvartsfinal efter att de besegrat Österrike med 4–0, Ryssland slog ut Norge med samma siffror medan Lettland överraskande slog ut Schweiz med 3–1 och Tjeckien besegrade Slovakien med 5–3. Sverige hade inga problem med att slå ut Slovenien med 5–0 och i semifinalen ställdes Sverige mot Finland som chockade hemmanationen Ryssland i kvarten (vinst 3–1). I den andra semifinalen möttes USA som ganska enkelt slog ut Tjeckien med 5–2 och Canada som efter vissa besvär besegrade Lettland med 2–1 (Canada vann skottstatistiken med 55–15).

Sverige besegrade Finland i en tät och jämn match med 2–1 där samtliga målen kom i den andra perioden medan Canada tog sig till sin andra raka OS-final genom att slå USA med 1–0 efter att Jamie Benn gjort matchen enda mål. I finalen fortsatte Canadas målvakt Carey Price att hålla tätt när Sverige besegrades med 3–0 efter att Canada tagit över fullständigt efter en ganska jämn första period. Inför den sista perioden ledde Canada med 2–0 och trots att Sverige var tvingade att göra minst två mål stängde Canada matchen fullständigt och Carey Price behövde bara göra 4 räddningar under matchens avslutande 20 minuter. I bronsmatchen krossade Finland USA med 5–0 och Teemu Selänne som gjorde sin sista säsong såg till att utöka sin poängskörd i OS-turneringar till 43 poäng (24+19). Selänne blev dessutom utsedd till turneringens MVP även om framförallt nordamerikanska journalister tyckte att Canadas målvakt Carey Price borde fått utmärkelsen efter att han bara släppt in 3 mål under sina 5 matcher i turneringen (0,59 i GAA, ,972 i SAV% och 2 SO), Price blev inte ens uttagen i turneringens All-Star Team.

När NHL startade igen efter OS-uppehållet small det först till på trademarknaden när St. Louis tradade till sig Ryan Miller och Steve Ott från Buffalo i utbyte mot Jaroslav Halak, Chris Stewart och William Carrier och den 1 mars blev Jaromir Jagr den sjunde spelaren genom tiderna som nått 700 mål i NHL och 5 dagar senare försvann ett av Wayne Gretzkys rekord när Colorados 18-årige rookie Nathan MacKinnon gjorde poäng i sin trettonde match i rad.

Trading deadline var den 5 mars och den är nog den mest händelserika under de senaste åren. Här är några av de mest känd namnen som tradades den 4 eller 5 mars Dustin Penner till Washington, Viktor Fasth till Edmonton, Ilya Bryzgalov till Minnesota, Andrew MacDonald till Philadelphia, Roberto Luongo till Florida, Jakob Markström till Vancouver, David Rundblad till Chicago, Martin Erat till Phoenix, Ryan Callahan till Tampa Bay, Martin St. Louis till NY Rangers. Ales Hemsky till Ottawa, Brayden McNabb till Los Angeles, Devan Dubnyk till Montreal, Marian Gaborik till Los Angeles, Marcel Goc till Pittsburgh, Tim Thomas till Dallas, Nick Schultz till Columbus, Andrej Mezsaros till Boston, Matt Moulson till Minnesota, Torrey Mitchell till Buffalo, Thomas Vanek till Montreal, David Legwand till Detroit, Calle Järnkrok till Nashville, Patrick Eaves till Nashville, Jaroslav Halak till Washington, Michal Neuvirth till Buffalo, Jonathan Marchessault till Tampa Bay och Lee Stempniak till Pittsburgh. Martin St. Louis hade under våren begärt att bli tradad till just NY Rangers pga. familjeskäl och att han bara godkände ett enda lag gjorde att Tampa Bay bakbundna men Rangers fick trots allt betala ett ganska högt pris i Ryan Callahan och ett val i första rundan 2015 för St. Louis.

Henrik Lundqvist i Rangers vann den 9 mars sin 300:e match i NHL och nio dagar senare blev han den målvakt i Rangers som vunnit flest matcher genom tiderna när han passerade Mike Richter med vinst #302. Lundqvist fortsatte att sätta klubbrekord i mars för den 22 mars höll han nollan för 50:e gången och gick därmed förbi Eddie Giacomin som haft rekordet sedan början av 1970-talet. Samma dag satte Jonathan Quick i LA Kings också ett nytt men ganska blygsamt klubbrekord med sin 172:a vinst i NHL.

På tal om svenskar så blev Daniel Alfredsson under säsongen den tredje svensken genom tiderna som spelat 1200 matcher i NHL (nu ligger han femma eftersom bröderna Sedin har passerat honom). Alfredsson passerade dessutom Nicklas Lidström och gick upp på andraplatsen bakom Mats Sundin i den svenska poängligan genom tiderna (hans 1,157 poäng ger honom fortfarande andraplatsen men bröderna Sedin närmar sig men båda har över 100 poäng upp till Alfredsson).

Henrik Sedins matchsvit tog slut den 21 januari då han missade sin 680:e match i rad pga. skada (Sedin ligger med sina 679 raka matcher på plats 7 bland spelarna med längst matchsviter (tre aktiva spelare Keith Yandle, Patrick Marleau och Phil Kessel kan passera honom under säsongen 2017–18). Sedin spelade sin 1,000 match i NHL den 12 mars och blev då den tionde svensken genom tiderna med 1,000 matcher i NHL.

Flera coacher nådde också olika milstolpar under våren, först ut var Lindy Ruff som den 3 mars vann sin 600:e match, 16 dagar senare vann Joel Quenneville sin 700:e match i NHL och dagen efter nådde Darryl Sutter 500 vinster i NHL. Den 8 april blev Mike Babcock den coach som vunnit flest matcher med Detroit när han passerade Jack Adams med vinst #414. Colorados målvakt passerade den 10 april Patrick Roy när han tog sin 41: a seger under säsongen och samma dag blev Pekka Rinne Nashvilles mest framgångsrika målvakt någonsin när han passerade Tomas Vokoun med sin 162 vinst för Predators. Dagen efter satte Buffalo Sabres ett nytt NHL-rekord när laget kom till spel med sin nionde målvakt under säsongen (omklädd målvakt) och samma dag blev Tampa Bays Kristers Gudlevskis den förste målvakten genom tiderna som under samma säsongen spelat i ECHL, AHL, NHL och OS.

Under säsongen fick fyra coacher sparken, Peter Laviolette ersattes i Philadelphia av Craig Berube, Buffalo bytte ut Brian Rolston med Ted Nolan, Florida tog in Peter Horachek istället för Kevin Dineen och i Winnipeg tog Paul Maurice över när Claude Noel fick gå. Under ett oväder i början av 2014 fick NHL flytta tre matcher (Philadelphia-Carolina, Buffalo-Carolina och Carolina Ottawa) dessutom avbröts matchen mellan Dallas och Columbus pga. att Rich Peverly kollapsade i båset under den första perioden, när matchen spelades om en månad senare startades den med ställningen 1–0 till Columbus som var ställningen när den ursprungliga matchen avbröts. Efter att Vancouver missat slutspelet fick både lagets GM Mike Gillis och coachen John Tortorella sparken, de ersattes under sommaren av Jim Benning och Willie Desjardins.

De tre bästa lagen i varje division gick till slutspelet plus de två lag från varje Conference som hade flest poäng (de två sistnämnda genom så kallade wildcard platser). Boston blev NHL:s bästa lag med sina 117 poäng och Anaheim var bäst i väst med sina 116 poäng. Fyra lag i öst (Boston, Pittsburgh, Tampa Bay, Montreal) och sex lag i väst (Anaheim, Colorado, St. Louis, San Jose, Chicago, Los Angeles) hade över 100 poäng oh det räckte med 93 poäng i öst och 91 poäng i väst för att nå slutspelet. Colorado var säsongens stora positiva överraskning medan Washington och de kanadensiska lagen (exkl. Montreal) stod för säsongens negativa överraskningar. Att Edmonton, Calgary, Toronto och Winnipeg inte skulle räcka till var kanske inte så oväntat men både Vancouver och Ottawa nämndes före säsongen som contenders.

En enda spelare, Sidney Crosby kom över 100 poäng och en enda spelare Alex Ovechkin gjorde över 50 mål under säsongen, det var Crosbys andra Art Ross och Ovechkins fjärde Rocket Richard. Bland målvakterna fanns det många utmanare, Cory Schneider New Jersey, Tuukka Rask Boston, Jonathan Quick Los Angeles, Ben Bishop Tampa Bay, Corey Crawford Chicago, Carey Price Montreal och Henrik Lundqvist Rangers nämndes alla när experterna diskuterade vem som skulle vinna Vezina under säsongen.

I Atlantic fick bästa laget i hela serien Boston möta det sämst wildcardlaget Detroit och det var åttonde gången de båda Original Six lagen möttes i slutspelet. Senaste gången var i semifinalen 1957 då Boston vann med 4–1 i matcher och det resultatet upprepades även den här gången. Detroit vann första matchen med 1–0 efter att Pavel Datsyuk gjort matchens enda mål sent i den tredje perioden. Boston vann den andra matchen med 4–1 och i den tredje var det Tuukka Rask som höll nollan när Boston vann med 3–0. Fjärde matchen gick till förlängning efter att Boston legat under med 0–2 innan man reducerade och kvitterade i början av den tredje perioden, i förlängningen avgjorde Jarome Iginla till Bostons fördel efter drygt 13 minuters spel. Den femte matchen vann Boston med 4–2 efter att Milan Lucic gett Boston ledningen med 3–1 i början av den tredje perioden innan Henrik Zetterberg reducerade med knappt fyra minuter kvar av perioden, Jarome Iginla fastställde sedan slutresultatet när det återstod 14 sekunder.

Atlantics näst bästa lag Tampa Bay ställdes mot trean Montreal och lite överraskande svepte Montreal Tampa Bay som saknade sin förstemålvakt Ben Bishop. Montreal vann första matchen med 5–4 efter förlängning, Steven Stamkos kvitterade till 4–4 för Tampa Bay när det återstod drygt 6 minuter av den tredje perioden men i förlängning avgjorde Dale Weise när det bara var kvar 2 minuter av den första övertidsperioden. Montreal vann den andra matchen ganska enkelt med 4–1 efter att Rene Bourque gjort 2 mål och den tredje matchen avgjordes i slutet av den andra perioden då Ryan Callahan fick ett mål för Tampa Bay underkänt för goaltender interference och bara några minuter senare gjorde Brendan Gallagher mål för Montreal som till slut vann matchen med 3–2. Den fjärde matchen var jämn och ställningen var 3–3 när Max Pacioretty gjorde mål i PP för Montreal när det bara var kvar 43 sekunder av den tredje perioden och efter den kallduschen lyckades Tampa Bay inte komma igen utan Montreal vann matchen med 4–3 och hela serien med 4–0.

I Metropolitan fick bästa laget Pittsburgh möta det bästa wildcardlaget Columbus och det var bara andra gången genom tiderna som Columbus hade tagit sig till Stanley Cupslutspelet. Serien blev mycket jämnare än alla trodde fem av de sex matcherna slutade 4–3 till segraren och två av matcherna gick till förlängning. Pittsburgh vann den första matchen med 4–3 trots underläge med 1–3, i den andra matchen var det Columbus som låg under med 1–3 innan Matt Calvert och Jack Johnson såg till att matchen gick till förlängning. Den första övertidsperioden slutade 0–0 men efter bara 70 sekunder av den andra övertidsperioden avgjorde Matt Calvert med sitt andra mål i matchen. I den tredje matchen tog Columbus ledningen med 2–0 innan Brooks Orpik reducerade till 2–1 när det bara var kvar två sekunder av den andra perioden. Columbus ökade till 3–1 i början av den tredje innan Pittsburgh gjorde tre raka mål på bara 2:13 i mitten av perioden vilket räckte för seger med 4–3. Efter 11 minuter av den fjärde matchen ledde Pittsburgh med 3–0 men Columbus tvingade fram en ny förlängning när Brandon Dubinsky kvitterade till 3–3 när det bara återstod 24 sekunder av den tredje perioden efter att Marc-Andre Fleury gjort en jättetavla. Det hann gå 2:49 av förlängningen innan Mike Foligno gav Columbus vinsten. I den femte matchen tog Fleury revansch och han släppte bara in ett mål när Pittsburgh vann med 3–1. I den sjätte matchen gjorde Evgeni Malkin en hattrick när Pittsburgh tog ledningen med 4–0 men Columbus gav inte upp och i den tredje perioden gjorde Blue Jackets 3 mål inom fem minuter men Pittsburgh lyckades hålla undan och vinna matchen med 4–3 och serien med 4–2 i matcher.

Även matchen mellan tvåan Rangers och trean Philadelphia blev jämn, lagen turades om att vinna vilket innebar att Rangers som vann den första matchen med 4–1 också tog hem serien med 4–3 i matcher. Philadelphia vann den andra matchen med 4–2 trots underläge 0–2 och i den tredje matchen tog Rangers en ny 4–1 seger. I den fjärde matchen storspelade Steve Mason i Flyers mål och tack vare ett mål av Jakub Voracek i den andra perioden kunde Flyers vinna med 2–1. I den femte matchen var det Henrik Lundqvist tur att storspela och Rangers vann med 4–2, i den sjätte matchen gjorde Wayne Simmonds en hattrick när Flyers vann med 5–2 och tvingade fram en sjunde och avgörande match. Rangers tog ledningen med 2–0 i den andra perioden och sedan lutade sig laget på Lundqvist som bara släppte in ett mål när Rangers höll undan och vann med 2–1. Resultatet innebar att Rangers fortsatte att vara obesegrade på hemmaplan i en sjunde och avgörande match och det är de ensamma om i hela NHL.

I Central fick överraskningslaget Colorado som vunnit divisionen möta det bästa wildcardlaget Minnesota. Det krävdes sju matcher för att avgöra vilket av lagen som skulle gå vidare och dessutom gick fyra av matcherna till förlängning. Colorado vann de första två matcherna på hemmaplan, i den första matchen plockade Avs coach Patrick Roy ut målvakten Sergei Varlamov när det var 3:01 kvar och med 13,4 sekunder kvar av perioden kvitterade Paul Stastny till 4–4. I förlängningen dröjde det till 7:27 innan Stastny gjorde sitt andra mål och gav Colorado ledningen med 1–0 i matcher. Den andra matchen vann Colorado med 4–2 efter att Gabriel Landeskog stått för 2 mål. Minnesota kom igen när serien flyttades från Denver, den tredje matchen stod 0–0 efter 60 minuter men efter 5:08 av förlängningen gjorde Mikael Granlund matchens enda mål för Wild. Fjärde matchen blev också målsnål och Minnesotas försvar glänste verkligen, trots att Roy plockade målvakten med ca 3 minuter kvar sköt inte Colorado mer än 12 skott mot Minnesota som vann med 2–1. Roy plockade Varlamov även i den femte matchen men den här gången lyckades Avs kvittera till 3–3 genom P.A. Parenteau och efter 3:27 av förlängningen avgjorde Nathan MacKinnon för Colorado. Efter matchen blev Colorados kvittering till 3–3 omdiskuterad eftersom det på reprisbilderna såg ut som att det var en solklar offside på en spelare i Avs före målet. Minnesota vann den sjätte matchen med 5–2 efter att Zach Parise gjort 2 mål och i den sjunde och avgörande matchen var det Minnesotas tur att kvittera sent i den tredje perioden. Jared Spurgeon gjorde 4–4 när det återstod 2:27 och efter 5:02 gav Nino Niederreiter Minnesota segern i matchen med sitt 5–4 mål.

Tvåan St. Louis och trean Chicago gjorde upp i den andra serien i Central och även i den här serien behövdes det 4 förlängningar. St. Louis vann de två första matcherna med 4–3 och båda gångerna efter förlängning. I den första matchen kvitterade St. Louis till 3–3 när det bara återstod 1:45 av den tredje perioden och sedan lyckades lagen inte göra mål under de två första förlängningsperioderna men efter bara 26 sekunder av den tredje övertidsperioden slog Alex Steen in St. Louis vinstmål. I den andra matchen ledde Chicago med 3–2 när Brent Seabrook fick 5 minuter + matchstraff för en tackling på David Backes (han blev dessutom avstängd i 3 matcher) och St. Louis lyckades först kvittera genom Vladimir Tarasenko och sedan vinna matchen när Barret Jackman gjorde mål efter 5:50 av förlängningen. Chicago kom igen och vann fyra raka matcher, först höll Corey Crawford nollan i match 3 som Chicago vann med 2–0 sedan var det dags för två nya förlängningar. Den fjärde matchen avgjordes efter 11.47 av förlängningen när Patrick Kane gjorde sitt andra mål i matchen som slutade 4–3. I den femte matchen var det Jonathan Toews som var hjälten med sitt 3–2 mål efter 7:36 av förlängningen i den matchen. I den sjätte matchen gick luften ur St. Louis i den tredje perioden då Chicago gjorde fyra mål och tog hem matchen med 5–1 och serien med 4–2 i matcher.

I Pacific mötte bästa laget Anaheim det sämsta wildcardlaget Dallas och det var tredje gången lagen möttes i slutspelet. Anaheim vann de båda första matcherna på hemmaplan med uddamålet och när serien flyttade till Dallas vann Stars den tredje matchen med 3–0 och den fjärde med 4–2 efter underläge 0–2. I den femte matchen gjorde Anaheim 3 mål i den tredje perioden och vann matchen med 6–2. I den sjätte matchen tog Dallas ledningen med 4–2 men efter att Ducks coach Bruce Boudreau bytt ut Frederik Andersen och satt in Jonas Hiller kom Anaheim igen och efter att Nick Bonino och Devante Smith-Pelly gjort mål i slutet av den tredje perioden (kvitteringen kom när det återstod 24 sekunder) gick matchen till förlängning. I förlängningen slog Bonino till igen efter bara 2:47 och därmed vann Anaheim matchen med 5–4 och gick vidare till den andra omgången efter 4–2 i matcher.

Tvåan San Jose ställdes mot trean LA Kings och i den här serien blev Kings det fjärde laget genom tiderna som vände underläge 0–3 i matcher till vinst med 4–3 och avancemang. San Jose vann de första två matcherna överlägset med 6–3 respektive 7–2 innan man vann den tredje matchen med 4–3 efter att Patrick Marleau gjort mål efter 6:20 av förlängningen. LA kom igen och vann den fjärde matchen med 6–3 och i den femte matchen höll Jonathan Quick nollan när Sharks besegrades med 3–0. Den sjätte matchen var jämn och ställningen efter drygt den halva tredje perioden var 1–1 men då godkändes ett kontroversiellt mål av Justin Williams där han forcerade in både målvakt och puck i målet. Målet godkändes efter att war room i Toronto sagt sitt och senare i perioden gjorde Anze Kopitar två mål när Kings vann med 4–1. Den sjunde matchen vann LA Kings enkelt med 5–1 och Kings Mike Richards och Jeff Carter blev historiska som de första spelarna som varit med om att vänt 0–3 underläge tills seger med 4–3 två gånger under karriären (Philadelphia mot Boston 2010).

I den andra omgången i öst var det dags för ännu ett slutspelsmöte (den 34:e gången genom tiderna) mellan Boston och Montreal. Det krävdes dubbel övertid i den första matchen innan P.K. Subban gjorde 4–3 till Montreal efter 4:17 i den andra övertidsperioden. I den andra matchen vände Boston 1–3 till seger med 5–3 med fyra mål i den tredje perioden. I den tredje matchen tog Montreal ledningen med 3–0 men Boston kom igen med två mål innan Lars Eller gjorde 4–2 till Montreal i tom bur när det bara återstod 3 sekunder av den tredje perioden. I den fjärde matchen höll både Tuukka Rask och Carey Price nollan under de första 60 minuterna men efter bara 1:19 av förlängningen gjorde Matt Fraser matchens enda mål för Boston som kvitterade till 2–2 i matcher.

Den femte matchen avgjordes i början av den andra perioden då Reilly Smith och Jarome Iginla gjorde var sitt mål i PP och gav Boston en tremålsledning. Montreal gjorde också två mål i PP innan matchen slutade 4–2 till Boston som nu ledde med 3–1 i matcher. I den sjätte matchen gjorde Thomas Vanek två mål för Montreal samtidigt som Carey Price höll nollan när Montreal vann med 4–0. Dale Weise gav Montreal ledningen tidigt i den sjunde matchen och efter att Max Pacioretty gjort 2–0 till Montreal i mitten av den andra perioden var matchen avgjord även om Boston reducerade i slutet av den andra perioden. I den tredje perioden stängde Montreal ned matchen och trots att Boston hade mycket puck lyckades laget inte skjuta mer än 8 skott mot Carey Price innan Danny Briere fastställde slutresultatet 3–1 när det återstod 2:57 av matchen. Resultatet innebar att Montreal slog ut Boston för 25:e gången i Stanley Cup (25–9).

I den andra serien blev det precis lika jämnt mellan Pittsburgh och NY Rangers som möttes för femte gången genom tiderna. Rangers vann första matchen med 3–2 efter att Derrick Brassard avgjort efter 3:06 av förlängningen, Marc-Andre Fleury höll sedan nollan i två raka matcher som Pittsburgh vann med 3–0 och 2–0. Pittsburgh vann även den fjärde matchen och tog greppet om serien men Rangers grupperade om och spelade för Martin St. Louis vars mamma avled under uppehållet mellan den fjärde och femte matchen. St. Louis stannade i laguppställningen och Rangers vann den femte matchen med 5–1 efter att Brassard gjort två mål och Mats Zuccarello stått för 3 assist.

Rangers vann den sjätte matchen med 3–1 och i den sjunde och avgörande matchen slog Brad Richards in matchavgörande 2–1 i PP efter 7:56 av den andra perioden. Trots ett bastant tryck från Pittsburgh under resten av matchen lyckades Henrik Lundqvist och Rangers hålla undan och vinna matchen med 2–1 och avancera till Conferencefinalen. Det var första gången i Rangers historia som laget lyckades vända ett underläge 1–3 i matcher till seger med 4–3 i matcher och dessutom vanns samtliga sju matcher av det lag som gjorde första målet i matchen.

I den andra omgången i väst slog Chicago ut Minnesota med 4–2 i matcher, Chicago vann de första två matcherna med 5–2 respektive 4–1. Den tredje matchen stod 0–0 när den tredje perioden startade men när matchen var över hade Minnesota vunnit med 4–0, Minnesota vann sedan den fjärde matchen med 4–2 innan Chicago vann den jämna femte matchen med 2–1 efter att Jonathan Toews avgjort i början av den tredje perioden. Även den sjätte matchen blev jämn och när 60 minuter spelats var ställningen 1–1 men efter 9:42 av förlängningen slog Patrick Kane in 2–1 till Chicago som därmed var i Conferencefinal för andra året i rad.

Den andra matchserien mellan Anaheim och Los Angels blev också stenhård, LA Kings vann den första matchen efter att Marian Gaborik varit matchhjälte dels genom kvitteringen till 2–2 när den bara återstod 7 sekunder av den tredje perioden och i förlängningen dröjde det bara 1:27 innan han slog till igen. Kings vann sedan den andra matchen med 3–1 efter att Jonathan Quick storspelat. I den tredje matchen tvingades Anaheims målvakt Frederik Anderson utgå i den tredje perioden men hans ersättare Jonas Hillersläppte bara in ett mål under resten av matchen som Anaheim vann med 3–2. I den fjärde matchen chockade Bruce Boudreau LA Kings genom att sätta in den 20-årige rookien John Gibson i målet och Gibson blev den yngste målvakten i Stanley Cuphistorien som höll nollan i sin första Stanley Cupmatch. Anaheim vann den femte matchen med 5–3 efter att Gibson räddat 39 av 42 skott och Devante Smith-Pelly gjort två mål. LA Kings vann den sjätte matchen med 2–1 efter två mål i den andra perioden och i den sjunde matchen gjorde Kings lite som de ville och slutresultatet blev 6–2 efter att Gibson tvingats släppa in fyra mål innan han blev utbytt i den andra perioden. Det innebar att Los Angeles tog sig till Conferencefinalen för tredje året i rad och att för andra året i rad skulle LA Kings och Chicago Blackhawks mötas i den västra Conferencefinalen.

Conferencefinalen i öst förutspåddes bli en målvakternas kamp mellan Montreals Carey Price och Rangers Henrik Lundqvist men när Chris Kreider kolliderade med Carey Price i mitten av den andra perioden förvann en av de förutspådda hjältarna med en knäskada. Price tvingades ge upp och med reservmålvakten Petej Budaj i målet förlorade Montreal med 2–7. I den andra matchen fick Dustin Tokarski från farmarlaget förtroendet i Montreals mål men det var Henrik Lundqvist som spelade huvudrollen genom att rädda 40 av 41 skott när Rangers vann med 3–1 och tog ledningen med 2–0 i matcher. Snacket efter den tredje matchen kom att handla mycket om avstängningar eftersom både Brandon Prust och Dan Carcillo blev avstängda, Montreal tog ledningen genom Danny Briere när det bara återstod 3:02 av den tredje perioden men Rangers kvitterade till 2–2 när det bara var kvar 29 sekunder efter att pucken studsat på flera spelare innan den passerade mållinjen. Det hann bara gå 72 sekunder av förlängningen innan Alex Galchenyuk gav Montreal en efterlängtad vinst och reducering till 1–2 i matcher.

Även den fjärde matchen gick till förlängning men den här gången var det Rangers som vann tack vare Martin St. Louis som avgjorde efter 6:02 av förlängningen. Den femte matchen vann Montreal som gjorde 4 mål på lagets 18 första skott och med 7–4 efter att Rene Bourque gjort en hattrick. Om det blev massor av mål i den femte matchen så blev det nästan inga mål i den sjätte matchen som avgjordes sent i den andra perioden när Dominic Moore gjorde Rangers och matchens enda mål. Trots att Montreal var tvingade att göra minst ett mål behövde Henrik Lundqvist bara göra 5 räddningar i den tredje perioden.

I väst gjorde Chicago och Los Angeles upp om en finalplats för andra året i rad och det var Chicago som vann den första matchen med 3–1 efter att Brandon Saad stått för 1 mål och 1 assist. I den andra matchen tog Chicago ledningen med 2–0 men Los Angeles kom igen med sex raka mål däribland en hattrick från Jeff Carter och vann med 6–2. Jonathan Toews gjorde 2 mål i den tredje matchens första period men LA Kings kedja med Carter, Tyler Toffoli och Tanner Pearson såg till att det var Los Angeles som vann matchen med 4–3. LA dominerade även den fjärde matchen där laget ryckte ifrån till en 4–0 ledning i den andra perioden innan slutresultatet skrevs till 5–2.

I den femte matchen gick Chicago som hade kniven mot strupen fram till en 3–1 ledning innan Los Angeles lyckades tvinga fram en förlängning där det efter den första förlängningsperioden fortfarande stod 4–4. Efter 2:04 i den andra förlängningsperioden såg Michael Handzus till att Chicago tvingade fram en sjätte match som Chicago vann med 4–3. I den sjunde och avgörande matchen tog Chicago ledningen med 2–0 innan Jeff Carter reducerade genom ytterligare ett kontroversiellt mål och även den här gången var det en klar offside på en LA Kings spelare som föregick målet. Justin Williams kvitterade innan Chicago genom två mål av Patrick Sharp ledde med 4–3 inför den tredje perioden. Efter 12:43 kvitterade Marian Gaborik för Los Angeles och matchen gick till förlängning där Alec Martinez blev matchhjälte när han efter 5:47 gav LA Kings segern med sitt 5–4 mål.

Stanley Cupfinalen mellan NY Rangers och LA Kings var förutom att den uppfyllde Gary Bettmans allra våtaste drömmar historisk ur flera synvinklar, dels så blev Rangers norrman Mats Zuccarello den förste norrmannen genom tiderna som spelade i en Stanley Cupfinal och eftersom Rangers hade tradat sin lagkapten Ryan Callahan i mars utan att utse någon ny så var det första gången sedan 1973 som det ena laget i finalen inte hade någon lagkapten. Los Angeles var det första laget genom tiderna som behövt 21 matcher för att nå Stanley Cupfinalen, dessutom spelades samtliga sjunde matcher på LA Kings bortaplan. LA Kings satte ytterligare ett rekord i den här Stanley Cupfinalen men mer om det längre fram. I den första finalen tog Rangers ledningen med 2–0 men Kings kvitterade till 2–2 i början av den andra perioden och sedan blev det inte fler mål under ordinarie tid. Efter 4:36 av förlängningen avgjorde Kings Justin Williams efter att Rangers slarvat i egen zon. Även den andra matchen gick till förlängning och precis som i den första matchen tog Rangers ledningen med 2–0 och inför den tredje perioden ledde Rangers med 4–2. Los Angeles reducerade tidigt genom Dwight King och efter drygt 7 minuter kvitterade Marian Gaborik och resten av perioden blev mållös. Den första övertidsperioden blev också mållös men efter drygt halva den andra övertidsperioden slog Kings lagkapten Dustin Brown in 5–4 målet som gav LA Kings ledningen i SC-finalen med 2–0 i matcher.

I den tredje matchen lyckades Rangers trots 32 skott inte ta hål på Kings målvakt Jonathan Quick som höll nollan när Los Angeles vann med 3–0. Med kniven på strupen i den fjärde finalen lyckades Rangers återigen göra matchens två första mål och trots att det i princip var spel mot ett mål under den andra halvan av matchen lyckades LA Kings inte få in en kvittering utan Rangers vann matchen med 2–1 och reducerade till 1–3 i matcher. I den femte matchen gav Justin Williams LA ledningen i den första perioden men efter två mål i slutet av den andra perioden ledde rangers inför den tredje perioden. Precis som i den fjärde matchen skapade Los Angeles ett enormt tryck men den här gången fick laget utdelning genom Marian Gaborik som kvitterade till 2–2 i PP efter knappt 8 minuter av den tredje perioden. Trots ett fortsatt stort övertag för Kings gjordes det inga fler mål under ordinarie tid och även den femte finalen gick till förlängning. Den första övertidsperioden blev mållös och även den andra förlängningsperioden såg ut att sluta 0–0 innan LA Kings back Alec Martinez slog in en retur från Henrik Lundqvist efter knappt 15 minuters spel.

Resultatet innebar att LA Kings satte ett nytt Stanley Cup rekord när de blev det första lag som behövt 26 matcher för att vinna Stanley Cup (Philadelphia 1987 och Calgary 2004 spelade också 26 matcher i slutspelet men de båda lagen förlorade finalen). Det var första gången sedan 2010 som finalen avgjordes efter OT och första gången sedan 1980 som, det var hemmalaget som vann Stanley cup efter en vinst på övertid. Den femte finalmatchen var dessutom den längsta matchen i LA Kings historia. Justin Williams belönades med Conn Smythe Trophy men trots att de två största TV-marknaderna i USA möttes i finalen blev tittarsiffrorna inte så bra som NHL hoppats.

Förutom Justin Williams som fick Conn Smythe tog fick spelarna i Los Angeles ett pris till genom Jonathan Quick som tog hem Bill Jennings. Boston vann Presidents’ Trophy mycket tack vare Tuukka Rask som vann Vezina och Patrice Bergeron som tog hem Selke. Pittsburghs Sidney Crosby tog hem Hart, Ted Lindsay och Art Ross medan Washingtons Alex Ovechkin vann Rocket Richard. Duncan Keith Chicago vann Norris och Anaheim GM Bob Murray blev utsedd till NHL:s GM of the Year. Överraskningslaget Colorado hade många pristagare, coachen Patrick Roy vann Jack Adams, Ryan O’Reilly vann Lady Byng och Nathan MacKinnon tog hem Calder.

Samma regler som gällde förra året gällde även vid det här årets draft och den här gången var det Florida Panthers som vann lotteriet och fick välja först istället för Buffalo Sabres som hamnat sist i serien. Florida valde Aaron Ekblad och efter honom valdes bland annat de här spelarna i den första rundan: Sam Reinhart, Leon Draisaitl. Sam Bennett, William Nylander, Nikolaj Ehlers, Kevin Fiala, Dylan Larkin, Robbi Fabbri, Kasperi Kapanen, David Pastnak och Josh Ho-Sang. Bland spelarna som valdes i senare rundor fanns: Christian Dvorak, Brayden Point och Viktor Arvidsson. 66 spelare från Europa valdes i draften och som vanligt var svenskarna flest med 28 valda talanger men det mest anmärkningsvärda var att en australiensare Nathan Walker valdes redan i den tredje rundan. Walker som valdes av Washington Capitals som spelare #89 har en brokig bakgrund föddes i Wales men familjen emigrerade till Australien där han upptäcktes av en slovakisk tränare som ordnade ett provspel i Vitkovice i den Tjeckiska ligan där Walker bland annat blev den yngste spelaren genom tiderna som gjort mål i Sprengler Cup. Inför draften 2012 rankades Walker som den 21 bäste spelaren i Europa men han blev inte vald, han blev efter draften inbjuden till Washingtons development camp där han gjorde succé men eftersom han var så ung kunde Washington inte ge honom ett kontrakt. Washington gav istället Walker ett kontrakt med AHL-laget Hersey Bears där han gjorde 5 mål och 11 poäng under säsongen som gick.

Det här året blev Peter Forsberg tredje svensk i Hockey Hall of Fame när han blev invald samtidigt som Rob Blake, Dominik Hasek och Mike Modano. Hasek blev historisk som den förste tjecken som fick äran att bli invald. Philadelphias legendariske coach Fred Shero blev äntligen invald som Builder och dessutom valdes domaren Bill McCreary in i domarkategorin.

Chicago återtar tronen med sin tredje triumf på sex år
Tre Stanley Cup vinster på sex säsonger gör att journalister börjar prata om en modern dynasti

NHL ändrade lite på oddsen för draftlotteriet så att de fyra sämsta lagen blev lite sämre medan det blev bättre odds för övriga lag som missade slutspelet. Dessutom ändrades lotteriet så att man från och med 2016 skulle lotta de tre första valen istället för som tidigare bara det första valet. NHL ändrade som vanligt även lite regler, bland annat blev trapezoiden lite större, man ändrade så att de tekande skulle stå längre ifrån varandra, isen skulle hädanefter skrapas inför förlängningen och lagen skulle även byta sida. NHL ändrade också reglerna för straffläggningen, införde utvisning vid fördröjningar vid en tekning, NHL:s war room fick större befogenheter och fler händelser kunde medföra videogransking dels under matchen men även efter match när det gällde avstängningar mm. Det hann inte gå långt innan NHL efter påtryckningar från media bestämde sig för att slopa skrapningen av isen inför förlängningar pga. att det ansågs ta för lång tid.

I Arizona bytte Phoenix namn till Arizona Coyotes men det innebar inte att krisen var över på något sätt. De nya ägarna söker med ljus och lykta efter någonstans i och omkring Phoenix där de förhoppningsvis med någon annans hjälp kan bygga en ny ishall utan att lyckas och flyttryktena börjar cirkulera på nytt. I oktober sålde ägarna 51% av laget till en affärsman Andrew Barroway från Philadelphia men säsongen slutar i moll när staden Glendale säger upp arenaavtalet. Efter nya förhandlingar kommer lagets ägare överens med Glendale om ett tvåårigt kontrakt värt betydligt mycket mindre pengar än det ursprungliga som staden sa upp.

Lönetaket steg med nästan 5 miljoner till 69 och den stora anledningen var det nya kanadensiska Tv-avtalet som började gälla den här säsongen. Sportsnets NHL-bevakning fick snabbt enormt mycket kritik i Canada både när det gällde kommentatorer, partiskhet och en hel del annat men framförallt handlade kritiken om hur Sportsnet ändrat i Hockey Night in Canada som fortfarande sändes av CBC men efter Sportsnets anvisningar. Sportsnet ”moderniserade” programmet och tvingades snabbt retirera eftersom HNiC har ungefär samma ställning i Canada som Kalle Anka på julafton och Grevinnan och betjänten på nyårsafton har i Sverige. Det blev med andra ord ett jävla liv och Sportsnet tvingades som sagt retirera på flera punkter i programinnehållet bland annat fick Don Cherry och Coach's Corner mer tid (inte riktigt lika mycket som det var innan förändringen men betydligt mer än det var vid säsongsstarten).

Sommarens FA-frenzy blev omfattade, bland spelarna som bytte lag hittar man: Paul Stastny, Mie Cammalleri, Dan Boyle, Mike Bolland, Brooks Orpik, Ryan Miller, Ales Hemsky, Brian Gionta, Mathieu Perreault, Jonas Hiller, Tomas Vanek, Matt Moulson, Martin Havlat, Jarome Iginla, Anton Strålman, Andrej Meszaros, Matt Hunwick, Devan Dubnyk, Matt Niskanen, Brad Richards, Willie Mitchell, Brian Boyle, Evgeni Nabokov, Cory Conacher, Stu Bickell, Parick Eaves, Olli Jokinen, Mikhail Grabovski, Steve Downie, Nikolay Kulemin, Nick Schultz, Radim Vrbata, Tim Gleason, Daid Legwand, Dany Heatley, Brenden Morrow, Mike Ribeiro, Jordan Schroder, Derek Roy, Lee Stempniak, Daniel Winnik, David Booth, Michael Del Zotto och Devin Setoguchi . Senare under hösten fick även Jordin Tootoo, Dan Carcillo, Jamie McBain, Scott Gomez och Ilya Bryzgalov kontrakt med nya lag, dessutom valde Martin Brodeur mycket överraskande att spela ett år till men nu för St. Louis.

I tradeväg hände det inte mycket under sommaren, de största traderna var James Neal till Nashville från Pittsburgh mot Patric Hörnqvist och Nick Spaling, Carl Gunnarsson från Toronto till St. Louis mot Roman Polak, Danny Briere från Montreal till Colorado för P.A. Parenteau, Josh Gorges från Montreal till Buffalo mot ett val i andra rundan 2016 och sommaren största trade var Jason Spezza och Ludwig Karlsson från Ottawa till Dallas mot Alex Chiasson, Alex Guptill, Nick Paul och ett val i andra rundan 2015.

Det var även omsättning bland coacherna, Kirk Muller fick sparken i Carolina där han ersattes av Bill Peters, Peter Horachek fick lämna Florida som ersatte honom med Gerard Gallant och i Nashville fick lagets hittills ende coach Barry Trotz inte nytt förtroende ny coach blev istället Peter Laviolette. Pittsburgh sparkade Dan Bylsma och ersatte honom med Mike Johnston som kom från juniorligan WHL, John Tortorella fick sparken från Vancouver och han ersattes av Willie Desjardins och Barry Trotz fick ett nytt jobb i Washington efter att Adam Oates fått sparken. Ytterligare fyra coacher kommer få sparken under säsongen.

I september gjorde World Cup comeback men till NHL:s besvikelse blev turneringen inte någon succé, publiken i Toronto uteblev även om publiksiffrorna såg hyfsade ut. Arrangören tvingades sänka priserna rejält efter att inte mer än lite drygt 8,5000 personer sett Tjeckien förlora på övertid mot Europalaget. Att NHL inte gav två länder utan istället skapade ett Europalag och ett ungdomslag från Nordamerika hade nog en ganska stor betydelse när det gäller publiktillströmningen eftersom många ansåg att det var ett jippo typ All-Starmatchen. USA var en enorm besvikelse och laget förlorade samtliga tre matcher medan både Europalaget och ungdomslaget överraskade positivt, ungdomslaget gick visserligen inte vidare till slutspelet men spelade klart mest underhållande ishockey. Europalaget tog sig överraskande till final via seger över Sverige i semifinalen men i finalen föll laget i två matcher (1–3 resp. 1–2) mot Canada som vann samtliga sina matcher.

Säsongen startade den 8 oktober och nästan omedelbart började spelare insjukna i påssjuka, Corey Perry, Francois Beauchemin, Derick Brassard och Sidney Crosby var bara några av de som blev sjuka. Det sista fallet konstaterades den 11 januari och då hade drygt 20 spelare drabbats. Efter ett terrorattentat i den kanadensiska huvudstaden Ottawa den 22 oktober ställdes Senators match mot Toronto som skulle spelats på kvällen in, matchen spelades istället den 9 november men det var inte säsongens enda inställda/flyttade match. Ett oväder i november gjorde att matchen mellan Buffalo och Rangers fick ställas in och flyttas till ett annat datum vilket innebar att även matchen mellan Buffalo och Ottawa fick flyttas fram.

I oktober förstärkte NY Islanders sitt försvar genom två backtrader, först Johnny Boychuk från Boston mot några draftval och sedan Nick Leddy som kom tillsammans med Kent Simpson från Chicago som fick Ville Pokka, T.J. Brennan och Anders Nilsson. Under resten av hösten skedde det 13 trader, Montreal var flitigast men de största namnen som tradades var veteranerna Sergei Gonchar och Eric Brewer.

Den 20 oktober blev LA Kings ryske back Slava Voynov arresterad för att ha misshandlat sin hustru och NHL stängde av honom enligt en paragraf i avtalet angående spelare som är under en brottsutredning. Voynov som kunde fått sitta upp till nio år i fängelse + utvisning erkände i juni 2015 en mindre förseelse och dömdes till 90 dagars fängelse plus 3 år villkorligt oh när han i september 2015 lämnade fängelset blev han utvisad ur USA. Det var muntrare för andra i Los Angeles både coachen Darryl Sutter och målvakten Jonathan Quick satte klubbrekord i oktober, Sutter blev den coach som snabbast nått 100 vinster med Kings och Quick passerade Rogie Vachon som den som hållit nollan flest gånger för Kings (33 shutouts). Den 26 oktober blev Chicagos reservmålvakt Scott Darling historisk när han debuterade för Blackhawks, han blev då den förste spelaren som spelat i Southern Professional Hockey League som även spelat i NHL och den 30 oktober gjorde Chicagos slovakiske stjärna Marian Hossa sin 1,000:e poäng i sin 1,100:e match.

Apropå Chicago så gjorde Marian Hossa sin 1,000:e poäng i NHL den 30 oktober och två dagar tidigare hade Vancouvers Ryan Miller blivit den 30:e målvakten genom tiderna som vunnit minst 300 matcher i NHL. I november blev Alex Ovechkin Washingtons bäste poängplockare genom tiderna när han passerade Peter Bondra och Pittsburghs Marc-Andre Fleury nådde också 300 vinster och han blev då den fjärde snabbaste genom tiderna med sina 547 matcher i NHL. Den 23 november blev Daniel Sedin den elfte svensken genom tiderna som nådde 1,000 spelade matcher i NHL och i slutet av november nådde Rangers Martin St. Louis 1,000 poäng och han blev då den sjätte odraftade spelaren som nått drömgränsen.

I december föll yxan på ytterligare tre coacher, den 8 december fick Ottawa nog av Paul MacLean och ersatte honom med Dave Cameron, en vecka senare fick Dallas Eakins sparken i Edmonton som under resten av säsongen ersattes av Todd Nelson och den 26 december (här var det ingen julefrid) fick Peter DeBoer gå från New Jersey där han ersattes av duon Scott Stevens och Adam Oates för resten av säsongen. En fjärde coach fick sparken efter Winter Classic, den 6 januari fick Randy Carlyle lämna Toronto där Peter Horachek fick hoppa in under resten av säsongen.

I början av december blev Calgarys coach Bob Hartley den 33:e coachen genom tiderna i NHL som nådde 400 vinster och dagen efter nådde Detroits coach Mike Babcock 500 segrar i NHL vilket gjorde honom till den som varit näst snabbast att nå drömgränsen. Den 9 december spelade New Jerseys Jaromir Jagr sin 1,500:e match i NHL och samtidigt passade han på att passera Marcel Dionne och ta sig upp på femte plats i poängligan genom tiderna och den 3 januari blev Jagr den äldste spelaren genom tiderna som gjort en hattrick när han 42 år och 322 dagar gammal gjorde 3 mål på Philadelphia.

Det här årets Winter Classic spelades i Washington mellan Capitals och Chicago och det var andra gången i Winter Classics för båda lagen, Resultatet 3–2 till Washington innebar att Washington vunnit båda sina matcher medan Chicago förlorat båda sina. Det spelades ytterligare en utomhusmatch under säsongen, i den så kallade Stadium Series tog San Jose emot Los Angeles i Levi's Stadium i Santa Clara Kalifornien och LA Kings vann med 2–1. När St. Louis förstemålvakt Brian Elliott var redo för comeback meddelade Martin Brodeur att han skulle sluta och det blev officiellt den 29 januari, Brodeur spelade sista match den 2 januari (förlust mot Anaheim) och tog sin sista seger den 29 december 2014 då han höll nollan mot Colorado, han vann 691 av sina 1,266 matcher och han höll nollan i 125 av dem.

I januari fortsatte spelare och coacher att nå milstolpar och sätta rekord, New Jerseys Patrik Elias blev den 82:e spelaren genom tiderna som nådde 1,000 poäng, Winnipegs coach Paul Maurice blev den 20:e coachen genom tiderna i NHL som nådde 500 vinster och Ottawas Chris Phillips blev den som spelat flest matcher genom tiderna för Ottawa när han gjorde sin 1,179:e match för laget. Den 14 februari blev Rangers coach Alain Vigneault den 21:e coachen som nådde 500 vinster och den 12 mars blev St. Louis coach Ken Hitchcock den fjärde coachen som nådde 700 vinster i NHL.

I början av februari kom säsongens absolut största trade när Winnipeg skickade Evander Kane, Zach Bogosina och Jason Kaydorf till Buffalo i utbyte mot Tyler Myers, Drew Stafford, Joel Armia, Brendan Lemieux och ett ”conditional” draft val 2015 och mitt under turneringen skkade Toronto Cody Franson och Mike Santorelli till Nashville i utbyte mot Olli Jokinen, Brendan Leipsic och ett val i första rundan 2015. Före trading deadline genomförde Columbus och Toronto en trade som antagligen kommer göra att de nästa CBA-förhandlingarna mellan NHL och NHLPA blir lite knepigare eftersom traden utnyttjade ett kryphål i bestämmelserna som säger att en skadad spelare inte får tradas. Columbus fick David Clarkson som satt på ett långt och besvärligt kontrakt medan Toronto fick den långtidsskadade Nathan Horton. Samma dag skickade New Jersey Jaromir Jagr till Florida för två draftval och dagen efter skickade Philadelphia Kimmo Timonen till Chicago mot två draftval.

Trading deadline den här säsongen var den 2 mars men man kan säga att lagen tjuvstartade för mellan den 24 februari och den 28 februari skedde 13 trader då bland annat Jagr och Timonen fick nya lag, av övriga trader som skedde i slutet av februari var nog traden mellan Chicago som fick Antoine Vermette och Arizona som fick Klas Dahlbeck och ett val i första rundan 2015 den viktigaste om man tänker vad som hände under slutspelet.

Den 1 och 2 mars skedde 29 trader och största traden var antagligen den mellan NY Rangers och Arizona då Keith Yandle, Chris Summers och ett draftval hamnade i New York medan John Moore, Anthny Ducair och två draftval varav ett i den första rundan hamnde i Arizona. Andra spelare som tradades vid det här årets deadline var: Curtis Glencross, Lee Stempniak, James Sheppard, Erik Cole, Mattias Janmark, Braydon Coburn, Radko Gudas, Jeff Petry, Zbynek Michalek, Marek Zidlicky, Ian Cole, Michal Neuvirth, Justin Falk, Olli Jokinen, Chris Stewart, Simon Despres, Ben Lovejoy, Maxime Talbot, James Wisniewski, Rene Bourque och William Karlsson.

Den 19 mars nådde Joe Thornton i San Jose 900 assist och blev den 19:e spelaren genom tiderna och samma dag passerade Jaromir Jagr Phil Esposito och tog sig upp på femteplatsen när det gällde gjorda mål i NHL genom tiderna. Den 2 mars blev Ottawas målvakt Andrew ”The Hamburglar” Hammond den förste målvakten genom tiderna som hjälpt sitt lag att ta minst en poäng i sina 15 första matcher för laget. Den 12 mars blev St. Louis coach Ken Hitchcock den fjärde coachen genom tiderna som kom upp i 700 vinster i NHL och den 15 mars blev Nicklas Bäckström den i Washington som stått för flest assist genom tiderna när han passerade Michal Pivonka.

Den sista mars gjorde Alex Ovechkin sitt 50:e mål för säsongen och det var sjätte gången i hans karriär han gjorde det, han tog sig därmed upp på tredjeplatsen som han delar med Mario Lemieux, Guy Lafleur och Marcel Dionne när det gäller flest säsonger med minst 50 mål. Wayne Gretzky och Mike Bossy har båda gjort bedriften 9 gånger. Den 9 april nådde Jaromir Jagr 1,800 poäng som den fjärde spelaren genom tiderna och två dagar senare passerade han Adam Oates och gick upp på sjätteplatsen när det gäller assist i NHL genom tiderna. När Jagr senare avgjorde matchen förbättrade han sitt NHL rekord för GWG (Game Winning Goal) till 129.

NHL:s tuffare regler angående tacklingar mot huvudet gjorde att det under början av säsongen utdömdes avstängningar i sällan skådad takt. Under säsongen stängdes det av sammanlagt 30 spelare (31 om man räknar in Zenon Konopka som under sommaren 2014 blev avstängd för brott mot NHL:s drogregler). Voynovs avstängning stcker givetvis ut pga. längden, näst längsta avstängning (undantagen de automatiska 20 matcherna som drabbade Konopka och Cater Ashton för droger/doping) drabbade Philadelphias Zach Rinaldo som stängdes av i 8 matcher för en crosschecking på Kris Letang. John Scott och Ryan Garbutt var de enda spelarna som blev avstängda två gånger under säsongen.

Los Angeles blev första laget som missade slutspelet efter en Stanley Cup vinst sedan Carolina gjorde det 2007 och Boston blev det tredje laget som missade slutspelet efter att laget den föregående säsongen vunnit Presidents' Trophy. Boston som missade slutspelet trots 96 poäng satte ett nytt NHL-rekord som det lag med flest poäng utanför slutspelet. För San Jose tog sviten på 10 raka säsonger i slutspelet slut medan Winnipeg tog sig till slutspelet för första gången sedan flytten från Atlanta. Tolv lag passerade 100 poäng och NY Rangers tog hem Presidents' Trophy med sina 113 poäng, i öst behövde Pittsburgh 98 poäng för att ta sig till slutspelet medan det i väst räckte med 97 poäng för Calgary som blev trea i Pacific. Ottawa satte ett nytt rekord eftersom de tog en slutspelsplats trots att laget vid ett tillfälle under säsongen var hela 14 poäng efter det åttonde slutspelslaget i öst. I och med att San Jose missade slutspelet stannade lagets slutspelssvit på 10 säsonger (var den näst längsta aktiva vid tillfället).

På spelarsidan handlade det mesta om Montreals målvakt Carey Price som efter sin fantastiska säsong med 44 segrar, ,933 i räddningsprocent och 1,96 i GAA var storfavorit till att vinna både Hart och Ted Lindsay eftersom det var en ganska profillös säsong för utespelare. Endast en spelare förmådde komma över 50 mål under säsongen och det var givetvis Washingtons Alex Ovechkin som gjorde 53 mål. Dallas lagkapten Jaime Benn vann poängligan på låga 87 poäng och att endast fyra spelare till lyckades nå 80 poäng eller fick NHL:s PR-avdelning att trycka på nödsignalen för att NHL skulle göra något som underlättar för stjärnorna de kommande säsongerna. På målvaktssidan var Price inte ensam om att göra en fantastisk säsong men Devan Dubnyk, Pekka Rinne, Braden Holtby och övriga stjärnmålvakter ansågs chanslösa i kampen om Vezina.

I Atlantic ställdes divisionssegrarna Montreal mot det bästa wildcardlaget Ottawa och Montreal kopplade greppet genom att vinna de tre första matcherna med uddamålet. Efter den första matchen handlade det mesta snacket om det matchstraff som drabbade P.K. Subban och om han förtjänade en avstängning eller ej men Brian Flynn som gjorde 1 mål och 2 assist var matchens MVP när Habs vann med 4–3. I den andra matchen avgjorde Alex Galchenyuk med sitt 3–2 mål efter 3:40 av förlängningen och även i den tredje matchen krävdes det övertid innan Dale Weise med sitt andra mål i matchen avgjorde efter 3:40 av förlängningen. I den fjärde matchen höll Ottawas målvakt Craig Anderson nollan och Mike Hoffman gjorde Ottawas och matchens enda mål. I den femte matchen fortsatte Anderson att storspela, han räddade 45 skott när Ottawa vann med 5–1 efter att Bobby Ryan gjort två mål. I den sjätte matchen var det Montreals målvakt Carey Price som glänste när han höll nollan och räddade 43 skott när Ottawa besegrades med 2–0 och Montreal gick vidare till den andra omgången efter 4–2 i matcher.

Tvåan i Atlantic Tampa Bay ställdes mot Detroit som bjöd på stenhårt motstånd när lagen drabbade samman för första gången någonsin i slutspelssammanhang och det kräves sju matcher innan Tampa Bay gick vidare. I första matchen storspelade Petr Mrazek i Detroits mål när Red Wings vann med 3–2 men i den andra matchen släppte han in 4 mål på 18 skott innan han blev utbytt när Tampa Bay vann med 5–1. Mrazek kom tillbaka i den trejde matchen då han höll nollan när Detroit vann med 2–0, i den fjärde matchen hämtade Tampa Bay in ett underläge med 0–2 sent i den tredje perioden och efter 2:25 i förlängningen avgjorde Bolts Tyler Johnson. I den femte matchen höll Mrazek nollan igen när han räddade 28 skott i Detroits vinst med 4–0 men i den sjätte matchen var det Johnson som var matchhjälte med två mål i Tampa Bays seger med 5–2. I den sjätte matchen satte Niklas Kronwall in en våldsam tackling på Nikita Kucherov som inte resulterade i någon utvisning men NHL:s DoPS (Department of Player Safety) stängde av Kronwall i en match vilket gjorde att han missade den sjunde och avgörande matchen som Tampa Bay vann med 2–0 efter att Ben Bishop hållit nollan och backarna Braydon Coburn och Anton Strålman gjort var sitt mål i den tredje perioden.

I Metropolitan ställdes NY Rangers mot det sämsta wildcardlaget Pittsburgh och Pittsburgh så till att Rangers fick jobba för att ta sig vidare till den andra omgången. Rangers om gick vidare med 4–1 i matcher vann samtliga sina fyra matcher med 2–1 medan Pittsburgh vann den andra matchen med 4–3. Rangers vann den första matchen efter att laget tagit ledningen med 2–0 i den första perioden och sedan lyckats hålla undan mycket tack vare Henrik Lundqvist. Pittsburghs segerorganisatör i den andra matchen var Sidney Crosby som stod för två mål i den andra perioden då Pens gick från 0–1 till 3–1. Rangers vann den tredje matchen utan att Lundqvist fick jobba ihjäl sig, Rangers defensiv tillät inte Pittsburgh skjuta mer än 11 skott mot mål under de första två perioderna. Den fjärde matchen gick till övertid och där dröjde det 3:14 innan rookien Kevin Hayes avgjorde, även den femte matchen krävde övertid och i den matchen hette hjälten Carl Hagelin som efter 10:52 slog in det avgörande målet för Rangers.

Det blev både fler matcher och fler mål mellan Washington och NY Islanders som gjorde upp i den andra serien i Metropolitan. Det var sjunde gången lagen möttes i slutspelet men senaste gången de möttes var 1993 och då var flera av lagens spelare inte födda. Islanders vann den första matchen med 4–1 efter att Brock Nelson gjort två mål men Washington kom igen i den andra matchen då laget vände underläge 1-3sent i den andra perioden till seger med 4–3 efter tre raka mål. Tredje matchen gick till OT efter att Nicklas Bäckström kvitterat till 1–1 i den tredje perioden men i förlängningen avgjorde Islanders John Tavares efter bara 15 sekunders spel. Även den fjärde matchen stod 1–1 efter 60 minuter men nu var det Washington som tog hem segern genom Nicklas Bäckströms mål efter 11:09 i förlängningen. Washington dominerade sedan den femte matchn som laget vann med 5–1 efter att Evgeny Kuznetsov gjort 2 mål och 1 assist. Islanders vann den sjätte matchen med 3–1 och kvitterade till 3–3 i matcher när Nikolai Kulemin och Cal Clutterbuck gjorde var sitt mål i den tredje perioden. Washington tog hem den sjunde och avgörande matchen efter att Kuznetsov gett Washington ledningen med 2–1 efter 12:42 av den tredje perioden.

I finalen i Atlantic möttes Montreal och Tampa Bay för andra slutspelet i rad och Tampa Bay fick revansch för att de blev svepta under det föregående slutspelet. Den första matchen stod 1–1 efter full tid och gick till OT efter att båda målvakterna storspelat, i den första förlängningsperioden fick Nikita Kucherov ett mål underkänt efter att han tryckt in både Carey Price och pucken i mål. Det avgörande målet som kom efter 2:06 i den andra förlängningsperioden blev kontroversiellt eftersom det verkade vara en klar offside som domarna missade innan Kucherovs avgjorde för Tampa Bay. Det blev en hel del diskussioner även efter den andra matchen som Tampa Bay vann enkelt med 6–2 efter att Montrealspelarna tappat humöret och Bolts fått göra 4 mål i PP. Domarna hade inte sin bästa dag på jobbet men de var inte partiska och Montreals Brandon Prust fick böta $5000 för sina mindre smickrande kommentarer om domaren Brad Watson. I den tredje matchen gjorde Tyler Johnson 2–1 för Tampa Bay när det bara återstod 1,1 sekunder av den tredje perioden. Montreal kom igen i den fjärde matchen där de gick ifrån till en 5–0 ledning i den andra perioden innan slutresultatet skrevs till 6–2. Montreal vann även den femte matchen sedan P.A. Parenteau gjort 2–1 till Montreal när det återstod 4:07 av den tredje perioden. I den sjätte matchen täppte Tampa Bay till bakåt och tog ledningen med 3–0 inför den sista perioden där Nikita Kucherov gjorde sitt andra mål i matchen i tom bur fram till vinst med 4–1.

I finalen i Metropolitan stötte Washington och Rangers på varandra för femte gången i slutspelssammanhang under de senaste sju säsongerna. När Joel Ward gjorde 2–1 till Washington i den första matchen var det bara kvar 1,3 sekunder av den tredje perioden. Rangers vann den andra matchen med 3–2 efter att de ryckt till en 2–0 ledning i den första perioden. I den tredje matchen höll Washingtons målvakt Braden Holtby nollan och Jay Beagle gjorde matchens enda mål. I den fjärde matchen släppte Holtby bara in ett mål och när André Burakovsky gjorde två mål vann Caps matchen med 2–1 och tog samtidigt ledningen i serien med 3–1 i matcher. När det återstod 2:09 av den andra perioden av den femte matchen såg det ut som om Washington tagit ledningen med 1–0 genom Matt Niskanen men målet underkändes för goaltender interference. Washington tog istället ledningen med 1–0 i mitten av den tredje perioden genom Curtis Glencross men Chris Kreider räddade Rangers säsong med sin kvittering till 1–1 när det återstod 1:41 av den tredje perioden och i förlängningen avgjorde Rangers lagkapten Ryan McDonagh efter 9:37. Rangers vann även den sjätte matchen även om Washington nästan hämtade in ett 3-målsunderläge i den tredje perioden men närmare än 3–4 kom inte Caps. Rangers vann sedan den sjunde matchen med 2–1 efter att Derek Stepan avgjort efter 11:24 av förlängningen. Det var för femte gången genom tiderna som Washington tappade en 3–1 ledning i slutspelet (mest av alla lag) och andra gången på två säsonger som Rangers lyckades vända 1–3 i matcher till avancemang.

I Central ställdes ettan St. Louis mot det bästa wildcardlaget i väst Minnesota, Minnesota tog hem den första matchen med 4–2 innan St. Louis van den andra med 4–1 efter att Vladimir Tarasenko gjort en hattrick. Minnesotas målvakt Devon Dubnyk höll sedan nollan i den tredje matchen som Wild vann med 3–0 men i den fjärde matchen tvingades han släppa in sex mål när St. Louis kvitterade till 2–2 i matcher genom att vinna med 6–1. I femte matchen storspelade Dubnyk när Minnesota vann med 4–1 och den sjätte matchen slutade också 4–1 till Minnesota som därmed gick vidare till andra omgången.

I den andra matchserien i Central möttes Nashville och Chicago, efter att Nashville gjort 3 mål i den första matchens första perioden bytte Chicago målvakt och med reservmålvakten Scott Darling i nätet kom Chicago igen och kvitterade. Matchen gick till förlängning oh där dröjde det till 7:49 i den andra övertidsperioden innan Duncan Keith avgjorde för Chicago. I den andra matchen satte Chicago in Corey Crawford i målet igen men Nashville vann med 6–2 genom fyra mål efter att Patrick Kane kvitterat till 2–2 i mitten av den andra perioden. I den tredje matchen fick Darling starta och han tackade för förtroendet genom 35 räddningar när Chicago vann med 4–2. Den fjärde matchen stod 2–2 efter 60 minuter och lagen spelade två mållösa övertidsperioder och en minut i den tredje övertidsperioden innan ett skott från Brent Seabrook smet förbi Pekka Rinne i Nashvilles mål. Med kniven på strupen i den femte matchen gjorde Filip Forsberg en hattrick när Preds vann med 5–2 och äntligen lyckades besegra Darling. Darling blev sedan utbytt efter tre insläppta mål i den första perioden av den sjätte matchen men med Crawford i målet vände Chicago matchen och det var Duncan Keith som slog segermålet som innebar 4–3 i matchen och avancemang med 4–2 i matcher.

I Pacific hade ettan Anaheim inga som helst problem med att slå ut väst sämsta wildcardlag Winnipeg som åter hade ett lag i slutspelet efter 19 år. Anaheim vann fyra raka matcher trots underläge i samtliga matcher, resultaten var 4–2, 2–1, 5–4 efter OT och 5–2. Matchserien avgjordes i den tredje matchen där Winnipeg inför en helt vitklädd fanatisk publik på hemmaplan hade ledningen med 4-3 när Ryan Kesler kvitterade när det återstod 2:14 av den tredje perioden. Rickard Rakell slog sedan in Anaheims segermål efter 5:12 av förlängningen.

I den andra matchserien i Pacific möttes Calgary och Vancouver för sjunde gången i ett slutspel och Calgary kvitterade till 1–1 i den första matchen när det gått lite drygt 7 minuter av den tredje perioden och med bara 29,6 sekunder kvar av perioden avgjorde Kris Russell för Flames. Vancouver vann den andra matchen med 4–1 men det alla pratade om efter matchen var det jätteslagsmål som utbröt när det bara var 1:17 kvar av matchen, Calgarys coach Bob Hartley blev bötfälld 50,000 dollar av NHL för sin roll men många tyckte att han kom lindrigt undan som inte blev avstängd. Calgary vann den tredje matchen med 4–2 och i den fjärde gjorde laget 3 mål på 7 skott och inför den andra perioden var Eddie Läck utbytt och ersatt av Ryan Miller men Calgary vann enkelt med 3–1. Vancouver tog hem den femte matchen tack vare Miller och Daniel Sedin som gjorde segermålet i början av den tredje perioden. I den sjätte matchen var det Calgarys tur att byta ut målvakten, Jonas Hiller ersattes av Karri Rämö och med finländaren i målet vände Calgary matchen och vann till slut med 7–4 efter att de två avslutande målet gjorts i tom bur.

I finalen i Central möttes Chicago och Minnesota för tredje slutspelet i rad och det var favoriterna Chicago som gick vidare. Den första matchen var minst sagt svängig, Chicago ryckte ifrån till 3–0 innan Minnesota tog över och kvitterade i den andra perioden men med bara 59 sekunder kvar av den perioden slog Teuvo Teravainen in Chicagos segermål. Patrick Kane gjorde två mål när Chicago vann den andra matchen med 4–1 och i den tredje matchen höll Corey Cravword nollan samtidigt som Kane gjorde matchens enda mål. I den fjärde matchen ledde Chicago med 4–1 innan Minnesota gjorde två mål inom 51 sekunder i slutet av matchen men Chicago redde ut det hela och tog sig vidare till Conferencefinalen.

I Pacific var det jämnare Anaheim vann den första matchen med 6–1 och i den andra matchen höll Ducks målvakt Frederik Andersen nollan när Calgary besegrades med 3–0. I den tredje matchen ledde Anaheim med 3–2 innan Johnny Gaudreau kvitterade när det återstod 20 sekunder av den tredje perioden och efter 4:24 av förlängningen avgjorde Mikael Backlund för Calgary. Anaheim vann sedan den fjärde matchen med 4–2 efter att Calgary haft ledningen med 2–1, den femte matchen stod 2–2 efter 60 minuters spel och i förlängningen dröjde det bara 2:26 innan Corey Perry med sitt mål såg till att Anaheim gick vidare.

Rangers var i sin andra raka Conferencefinal och den tredje på de senaste fyra säsongerna och mötte där Tampa Bay i ett slutspel för första gången genom tiderna. Om Rangers matcher tidigare under slutspelet varit målsnåla så blev Conferencefinalen desto målgladare även om Rangers vann den första matchen med 2–1 efter att Dominic Moore gjort 2–1 målet när det bara återstod 2:25 av den tredje perioden. Tampa Bay vann den andra matchen med klara 6–2 efter att Tyler Johnson gjort en hattrick, den tredje matchen krävde förlängning eftersom Dan Boyle kvitterat till 5–5 för Tampa Bay när det var mindre 2 minuter kvar av den tredje perioden och i förlängningen avgjorde Nikita Kucherov efter 3:33. Den fjärde matchen var Rangers och efter två mål av Rick Nash och storspel från Henrik Lundqvist blev slutresultatet 5–1. I den femte matchen höll Ben Bishop nollan när Tampa Bay vann med 2–0 men i den sjätte matchen gjorde Derrick Brassard fem poäng (3 mål och 2 assist) när Rangers kvitterade till 3–3 i matcher genom att vinna matchen med 7–3. I den sjunde och avgörande matchen skrevs historia när Ben Bishop höll nollan och Tampa Bay gjorde mål på 2 av sina 3 skott i den tredje perioden. När Rangers besegrades med 0–2 i MSG i den sjunde matchen så var det för första gången i lagets historia som man förlorade en sjunde och avgörande match i MSG.

I väst var Chicago i sin tredje raka Conferencefinal och det var dessutom den femte på de senaste sju säsongerna, motståndarna Anaheim var i sin första Conferencefinal sedan 2007 då de vann Stanley Cup. Anaheim kopplade greppet genom att vinna den första matchen med 4–1 och den andra matchen som stod 2–2 efter 60 minuter skulle bli den längsta matchen i Chicagos långa historia innan Marcus Krüger avgjorde för Chicago efter 16:20 av den tredje övertidsperioden. Den tredje matchen avgjordes när Simon Despres gjorde 2–1 till Anaheim i slutet av den andra perioden. Den fjärde matchen stod 1–1 efter två perioder innan lagen exploderade med 3 mål vardera i den tredje perioden, Patrick Kane slog in 4–4 när det återstod knappt 8 minuter av perioden och matchen gick till OT. Den första övertidsperioden slutade mållös men efter 5:37 av den andra avgjorde Antoine Vermette för Chicago. I den femte matchen tog Anaheim ledningen med 3–0 i den första perioden men när det återstod 38 sekunder av den tredje perioden kvitterade Jonathan Toews med sitt andra mål i den tredje perioden. I förlängningen var det Anaheim som gjorde mål och det dröjde inte mer än 45 sekunder innan Anaheim genom Matt Belesky såg till att ta ledningen med 3–2 i matcher. Duncan Keith tog befälet i den sjätte matchen som Chicago vann med 5–2 efter att Keith assisterat till Chicagos tre första mål. I den sjunde och avgörande var det Blackhawks lagkapten Toews som med två mål såg till att Chicago tog ledningen med 4–0 i den andra perioden, Anaheim kom igen men Brent Seabrooks 5–2 mål efter 13:23 av den tredje perioden gjorde att Anaheim inte lyckades komma ikapp. Chicago gick till sin tredje Stanley Cupfinal på sex säsonger genom att vinna den avgörande matchen med 5–3 och serien med 4–3 i matcher.

Tampa Bay var det första laget genom tiderna som tagit sig till en Stanley Cupfinal genom att slå ut tre Original Six-lag (Detroit, Montreal, Rangers) och för att bli Stanley Cupmästare var de tvungna att besegra ytterligare ett O6-lag nämligen Chicago som var i sin tredje final på sex säsonger och trettonde genom tiderna. Även om Tampa Bay tack vare att de hade flest poäng i serien av finallagen hade hemmafördel var det Chicago som de flesta höll som favorit och i den första finalen infriade Chicago favoritskapet genom att vinna med 2–1. Tampa Bay tog ledningen i den första perioden men två snabba mål i den tredje perioden gav Chicago segern. Chicagos Teuvu Teravainen blev den näst yngste i NHL historien efter Jaromir Jagr som lyckades göra två poäng i en Stanley Cupfinal. Den andra finalen blev mer målrik och den här gången var det Tampa Bay som avgjorde i den tredje perioden när Jason Garrison gjorde 4–3 i PP efter knappt halva den tredje perioden.

I den tredje finalen blev det lite öppnare ishockey och målvakterna fick för första gången i finalen rädda minst 30 skott. Chicago rivstartade i den första perioden där de vann skottstatistiken med 19–7 men trots övertaget var ställningen 1–1. I den andra perioden som slutade 0–0 var det Tampa Bay som dominerade och vann skottstatistiken med 17–7. Efter 4:14 i den tredje perioden gjorde Marian Hossa 2–1 till Chicago men efter bara 13 sekunder kom kvitteringen för Tampa Bay genom Ondrej Palat. Med lite drygt 3 minuter kvar av perioden avgjorde Cedric Paquette för Tampa Bay efter en kontring där Victor Hedman slog den avgörande passningen. Chicago saktade ned spelet i den fjärde matchen som laget vann med 2–1 efter att Corey Crawford storspelat i den tredje perioden efter Brandon Saad gett Chicago ledningen efter 6:22. Resultatet 2–1 innebar att det var första gången sedan 1968 som de fyra första finalerna i Stanley Cupfinalen slutat med uddamålsvinst.

Även den femte matchen skulle sluta med en uddamålsvinst och även den här gången avgjordes matchen i början av den tredje perioden. Den här gången hann det bara gå 2 minuter innan Antoine Vermette gav Chicago ledningen med 2–1 och det blev också slutresultatet trots ett massivt tryck från Tampa Bay under resten av perioden. Den första perioden av den sjätte matchen slutade 0–0 trots att Tampa Bays Steven Stamkos haft två jättelägen varav ett skott i ribban att ge Bolts ledningen. I slutet av den andra perioden gav Duncan Keith Chicago ledningen med 1–0 och eftersom Blackhawks ledde med 3–2 i matcher var Tampa Bay illa ute. Tampa Bay dominerade den tredje perioden men periodens enda mål kom efter 14:46 och det var Patrick Kane som avgjorde för Chicago. Duncan Keith som gjorde det matchvinnande målet i den sjätte finalen belönades dessutom med Conn Smythe Trophy. För Chicagos del var det första gången någonsin som laget fick höja Stanley Cuppokalen i United Center och det första gången sedan 1938 som man avgjorde på hemmaplan i Chicago.

Montreals målvakt Carey Price vann allt en målvakt kan vinna, Vezina, Hart, Ted Lindsay och han delade Bill Jennings med Chicagomålvakten Corey Crawford. Duncan Keith fick Conn Smythe och Ottawas Erik Karlsson vann Norris för andra gången i karriären. Washingtons Alex Ovechkin vann Rocket Richard för femte gången samtidigt som Dallas Jaime Benn vann Art Ross. New York Rangers vann Presidents’ Trophy för tredje gången samtidigt som Calgarys coach Bob Hartley fick Jack Adams och Tampa Bays GM Steve Yzerman blev utsedd till NHL:s GM of the Year. Lady Byng gick till Calgarys Jiri Hudler, Floridas Aaron Ekblad vann Calder och Bostons Patrice Bergeron vann Selke för tredje gången och kom därmed upp i lika många vinster som Pavel Datsyuk och Jere Lehtinen.

Inför den här säsongens draft som hölls i Sunrise hade NHL ändrat lite i lotterireglerna, de fyra sämsta lagens chanser minskades och de övriga lagens chanser att vinna lotteriet ökade något. Edmonton Oilers vann lotteriet och fick välja först istället för som tredje lag som de skulle om placeringen i serien gällt. Edmonton valde Connor McDavid som såddes bli den nya stora stjärnan. NHL:s sämsta lag Buffalo valde som #2 Jack Eichel och bland spelarnas som blev valda i den första rundan hittar man: Dylan Strome, Mitchell Marner, Noah Hanifin, Pavel Zacha, Ivan Provorov, Zach Werenski, Mikko Rantanen, Matthew Barzal, Thomas Chabot, Evgeny Svechnikov, Joel Eriksson-Ek, Colin White, Travis Konecny, Anthony Beauvillier och Gabriel Carlsson. I de senare rundorna valdes spelare som Sebastian Aho, Brandon Carlo, Jakob Forsbacka-Karlsson, Daniel Sprong, Oliver Kyllington, Robin Kovacs, Felix Sandström, Denis Malgin, Dmytro Timashov och Kirill Kaprizov. Det valdes 76 européer under det här årets draft och 20 av dem var svenskar, 17 ryssar och 12 finländare, för första gången i draftens historia valdes en kines, Andong Song valdes som #172 av NY Islanders.

Sergei Fedorov, Phil Housley, Nicklas Lidström, Chris Pronger och Angela Ruggiero valdes det här året in i Hockey hall of Fame som spelare medan Carolinas ägare Peter Karmanos och den gamle spelaren och ledaren Bill Hay valdes in som Builders. Lidström blev därmed den fjärde svensken i det meriterade sällskapet samtidigt som valet av Chris Pronger var kontroversiellt i konservativa kretsar eftersom han fortfarande hade ett spelarkontrakt även om han inte spelat de senaste tre säsongerna.

I finalen i Metropolitan stötte Washington och Rangers på varandra för femte gången i slutspelssammanhang under de

Här hittar du länkar till de tidigare delarna i serien:

NHL:s historia Ye Olde Time Hockey

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2018-02-08 14:00:00