Ingen behöver bekymra sig om hur jag bär mina strumpor.

- De frågade mig vart jag ville spela, för situationen i Benfica var ohållbar för båda parter. Det fanns flera lag som var intresserade, men valet var mitt att göra. Jag frågade om Real Zaragoza var ett av dem, för det var dit jag ville. Man sade att njae, vi har inte hört något av Zaragoza men vi kan höra oss för. De verkade inte vara i behov av en målvakt, men så fort jag förstod att de visst var intresserade så lyssnade jag inte på någon annan. Det var en personlig önskan jag framförde och de svarade på den, säger Roberto Jimenez.

Han pratar om Jorge Mendes, och fonden som hjälpte honom att återvända till det lag han känner som sitt.

- Idag får jag ofta frågan om jag inte tycker det är smaklöst av ett lag i vår situation att lägga ut 8,6 miljoner på en spelare. Ett lag i konkurs säger folk, det är menat som en anklagelse. Jag säger nej, jag säger ni förstår inte. Det här med fonder är väldigt vanligt numera. Det är inte Zaragoza som betalat men jag vet inte om folk inte vill förstå. Det är en del av den moderna fotbollen och även om man personligen motsätter sig tillämpandet kommer det inte att ändra på någonting. Jag gjorde vad jag kunde för att få återvända hit och jag fick återvända, hade det krävts mer av mig hade jag gjort det. Jag är enbart tacksam mot dem för att de hjälpte mig. Nu tänker jag kriga för att vara kvar här, jag vill bara spela i Zaragoza, jag vill fortsätta här tills jag slutar.

 

Varför? Varför Real Zaragoza? 

Det är svårt att förklara. Jag känner mig hemma här. Vi klickade omedelbart. Jag älskar staden, den är karg och vacker. Jag älskar folket och klubben. Du kan inte hjälpa var du föds men du måste inte gifta dig med grannflickan och bo kvar på den gatan.

 

Roberto föddes i Fuenlabrada, Madrid och tog sina första trevande steg mot elitfotbollen och Real Zaragoza i El Naranjo.

När han efter några år förklarade att det inte alls var anfallare han ville spela som utan målvakt - som idolen, favoritspelaren, Santi Canizares - tittade hans pappa länge på honom och sa att du är komplett galen. Du kommer göra bra matcher och ingen kommer säga någonting, du kommer göra en tavla och alla kommer klandra dig. Det är galenskap.

- Men galenskap är en extravagans, säger Roberto. Alla som kommer någonstans i livet har det i sig. En galen gen.

Men vad tilltalar en att bli målvakt? 
 - Som målvakt sätter du takten i matchen. Det handlar inte bara om att stoppa bollar, du dirigerar spelet. Du fattar beslut som ofta är avgörande på ett eller annat sätt. Misslyckanden är den magra skörd som närts av felaktiga föresatser. Du måste veta att du kommer lyckas trots att det är ett lotteri, du måste ha humor och du måste vara stark.

 

Och med den del av facit vi såhär långt lyckats snegla på kan vi konstatera att  pappa Jimenez hade väldigt fel. I Zaragoza hyllas Roberto som få andra, liksom sist han var här. Han får prefixet "San" och det tjatas om Supermandräkten (det är Zaragozatröjan); han tänker på den på samma sätt.

- Som professionell spelare försöker du alltid respektera ditt kontrakt och din arbetsgivare, men älskar du den du försvarar kommer du göra det med en helt annan intensitet. Det blir så mycket viktigare då. Jag vet att det låter lite fånigt, men det händer någonting med mig varje gång jag tar på mig tröjan, det kanske är stolthet, glädje, kärlek, men jag höjer mig över mig själv. Jag blir starkare än vad jag är, snabbare än vad jag är.

 

 

Han tror på en bra, eller bättre, säsong för sitt Real Zaragoza. Tycker att spelet ser bra ut, att laget har lättare att skapa saker framåt än förra året.

- Jag följde alla matcher. Kunde jag inte se dem spelade jag in dem. Det gör jag fortfarande. Jag spelar in våra matcher, och jag tittar på dem. Vissa stycken flera gånger om. Det är lärorikt och det gör dig ödmjuk inför uppgiften. Jag ser hur allting passar ihop och var det skär sig.

 

Roberto beskriver sin heliga matchritual; att ta på sig strumporna, och att sedan se till att de stannar på plats. De måste vara långa, upprullade över låren. Folk frågar honom om han har trikåer på sig men det är strumporna. De får inte glida ner, absolut inte över knäna. Känner han att de börjar halka ner måste han dra upp dem, omedelbart.

- Det är min vidskepelse. Jag förstår om det kan se roligt ut, men jag måste ha det så och det fungerar för mig så varför ska jag ändra på den vanan? Man får inte bryta sina ritualer och varför skulle någon annan egentligen behöva bekymra sig över hur jag bär mina strumpor?

Över knäna.