Levante - Real Zaragoza: 0-0

Manolo Jimenez mönstrar en ganska väntad elva. Allt annat än att båda nyförvärven skulle gå rakt in hade varit anmärkningsvärt, för vad finns det att förlora? Paredes får fortsätta agera mittback jämte Da Silva, medan Lanzaro tar hand om högerkanten och Obradovic håller till ute till vänster.

Det är gästerna som öppnar med pressen. Trots att mer än halva laget är nytt sitter minnena från förra säsongens avslutande omgång ingnodda i Zaragozasjälen de släpar; Ciutat de Valencia - eller La Pequeña Romareda som den lite skämtsamt kallas efter folkvandringen dit i våras - kommer alltid vara någon promille vår arena.

Det dröjer inte länge innan förändringarna i Manolo Jimenez version av Real Zaragoza blir tydliga. Trots att två av startspelarna befunnit sig i klubben i under en vecka är det en helt annan ordning på passningsspelet. Zaragoza håller i bollen bättre, lyckas spela sig ur situationer och flyttar sig liksom rugbyaktigt meter för meter uppåt i banan. Det är ett tungt pressande kollektiv, men konturerna är inte särskilt snitsiga; det här är fortfarande ett projekt i sitt tidigaste, mest klumpiga stadie och potentiellt spetsande snickarglädje har det inte funnits tid för än.

När Helder Postiga kommer fri med Munua väljer han att stödja sig på fel fot och som resultat av det får han bollen en halvmeter ifrån sig. 

Hemmalaget Levante låter gästerna hållas. De ligger tryggt i sina positioner och satsar på kontringar och då de väl beslutar sig för att anfalla är det inte oävet. Det märks alltjämt att det inte är ligafyrans ordinarie lag som ställer upp (man lider av en del skador och avstängningar) för det slarvas en hel del. Under hela matchens gång har Levante inte ett enda skott på mål.

 

Helder Postigas benägenhet att springa offside närhelst tillfälle ges slår tillbaka på honom då han plockar upp en boll som den för kvällen storspelande Cabrall försöker nicka undan. Domare Fernandez Borbalan ser Postiga i närheten av motståndarens straffområde - med boll, och blåser eftersom det oftast är det riktiga men inte varje gång.

Inte idag.

Levantepubliken har åsikter om att Zaragoza inte spelar ut bollen då El Zhar "gjort sig illa", de verkar till skillnad från Levante inte förstå att ett lag i vår sits inte har råd att kosta på sig någon överdriven sportslighet vi inte är skyldiga någon. Domaren blåser av om han bedömmer det vara nödvändigt och gör han inte det finns det ingen anledning att ge bort ett kontringsläge. Och så fort bollen rullat ut över linjen är El Zhar hur pigg som helst igen.

 

 

För oss som älskar defensiv fotboll (jag föredrar 1-0-matcher före 5-0 vilken dag som helst, det finns inget som kan jämföras med en 1-0-ledning och kvarten kvar att spela) är det här en fröjd att betrakta, särskilt om man gillar försvarsspel men inte råkas ha sina sympatier i antingen Levante eller Zaragoza. Det är en nära nog perfekt genomförd match sett till försvarsspel och det är naturligtvis en komplimang till Lanzaro och Manolo Jimenez som är arktitekterna bakom den nya backlinjen.

 

Levante öppnar piggast efter paus men hålls hela tiden i schack och måste fokusera på att försöka överlista Zaragoza, vilket i förlängningen visar sig vara en övermäktig uppgift. Själva är vi segstartade efter vilan och det lovande passningsspelet från första halvlek kommer av sig en aning.

Trots det låter Manolo Jimenez vänta tjugo minuter in i den andra halvleken innan han gör några förändringar. Han låter Tomislav Dujmovic gå av och satsar framåt, plockar in Carlos Aranda som var Levantespelare för en och en halv vecka sedan. Han är inte särskilt populär på La Pequeña Romareda, den saken är säker, och då han lämnar sidlinjen och äntrar gräset ger han hemmalagets tränare Ignacio onda ögat.

Trots ädla försök är det svårt för Real Zaragoza att hitta hela vägen fram, och framför allt tar det tid. Levante hinner samla hela laget innan vi är fem meter utanför straffområdet, och det finns ingen - i alla fall inte i Zaragoza - som kan bryta sig igenom då de väl ställer upp på rad.

 

Zaragozas bästa möjlighet kommer i den 86 minuten då Helder Postiga och inbytte Juan Carlos lyckas hitta in i straffområdet från var sitt håll. Postiga passar Juan Carlos som bara hade behövt ptea till bollen med tån för att den skulle glida in bakom Munua, men av någon anledning hittar bollen inte fram till hans fot.

Situationen är mycket märklig. Det är några meter mellan Postiga och Juan Carlos och det finns ingen där att störa dem, ändå går det snett. Man har låtit sy upp våra dräkter av nerver istället för tråd och sömmarna är bräckliga. De brister hela tiden.

 

Vi hinner med ytterligare två halvdana chanser innan Fernandez Borbalan blåser av och med andan i halsen väntar jag på en Ayala-final, ett segermål i 93 som skänker tillförsikt men ingenting kommer.

I samband med den matchavslutande hörnan tar El Zhar ner bollen med handen men Borbalan låter det passera. Det är det tillsammans med den märkliga "offsideavblåsningen" då Postiga stal bollen från en Levantespelare enda frågetecknet kring honom den här kvällen, han står för en fullkomligt lysande domarinsats och det känns skönt att få säga det om en medlem ur spanska domarkåren.

Fernandez Borbalan tillåter den del kroppskontakt. Han är konsekvent i sina domslut och ytterst observant. Även om Levante och Real Zaragoza jämfört med många andra lag är ärliga finns det spelare här som ser det som sin plikt att söka göra tillvaron sur för domaren, Luis Garcia till exempel. Jag älskar honom som den slitvarg han är, han slutar aldrig kämpa, han är överallt på planen MEN han har missat det där med att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Luis Garcia är hård i närkamper och det är bra. Hård men rättvis. Råkar någon däremot komma emot honom gör det väldigt, väldigt ont väldigt väldigt länge. El Zhar och Koné är smaklösa nog att följa den vedervärdiga trenden att kasta sig med händerna för ansiktet då någon snuddar vid deras vader eller skuldror eller vad det kan vara.  Allt det här ser Borbalan igenom, och han reser sig över det vilket gör att matchen flyter på bra istället för att bli ryckig.

 

Levante - Real Zaragoza är första matchen den här säsongen som slutar utan gula eller röda kort. Som sagt, ärliga lag. Hårt, men rättvist.

 

Några positiva punkter här:

 

- Tomislav Dujmovic. Ett bra tillskott i truppen. Kroaten gjorde ett stort intryck på mig (och den alldeles lysande, brittiske kommentatorn). Han fördelar och läser spelet väldigt bra, ligger hela tiden före motståndaren i tanken och verkar snabbt ha hittat sin plats i laget. Det är inga problem för honom att hitta små sprickor att servera sina lagkamrater igenom. Han kommer bli väldigt betydelsefull. Ett par defensiva misstag ska medges men ingenting fatalt. Han har inte ens tränat med Zaragoza en vecka.

 

- Apoño. Bäst på planen ikväll, tillsammans med Levantes El Zhar och Cabral. Apoño bekänner färg och visar prov på klass och hög moral. Han skapar en hel del framåt och tar ett stort defensivt ansvar. Jag kommer inte ihåg när jag senast blev så lugn av att se en spelare i mitt lag fixa och dona. I vanliga fall sitter man med paniken i halsen och annalkande hjärtattack och hoppas på det bästa - slå bara bort bollen!- men med Apoño var det faktiskt möjligt att slappna av och njuta av det som pågick, det var möjligt att koncentrera sig på den stora bilden. Det gick att lita på att han inte tänkte tappa vad det än var han föresatt sig och det gjorde han inte heller. 

Apoño har gjrot två träningar med Real Zaragoza.

 

Två lovande debutanter med andra ord.

 

Men frustrationen över att spela bra, att hålla matchen i egna händer för en gångs skull och ändå inte vinna går inte att skratta bort. 

Jag hoppas att Manolo Jimenez lyckas mejsla fram formerna ur det här tunga, lite motsträviga grundmaterialet (det finns trots allt potential!), slipa dödliga spetsar som vi kan sticka alla dem som ställer sig i vår väg med. Vi behöver kunna såra dem och skrämma dem. Vi måste framåt fortare, vi måste snubbla framåt - hoppa över ett par steg, flaxa lite, nästan ramla men återfå balansen.

 

 

 

 

 

Levante UD: Munúa, Javi Venta, Nano, Cabral, Del Horno, Iborra, Xavi Torres (Rafa Jordá, min. 76), Farinós, El Zhar, Rubén (Higón, min. 62) och Koné (Roger, min. 81).

 

Real Zaragoza: Roberto, Lanzaro, Paredes, Da Silva, Obradovic, Dujmovic (Aranda, min. 64), Apoño, Ruben Micael (Zuculini, min. 84), Lafita (Juan Carlos, min. 76), Luis García och Hélder Postiga.

 

Domare: Fernández Borbalán 

Inga varningar.

 

 

Nästa vecka: Real Madrid på Santiago Bernabeu.

 

 

Aupa Zaragoza - nunca se rinde!