2017-12-02 15:00

Pescara - Ternana
3 - 3

Real Zaragoza 1-0 Atlético Madrid

Zaragoza tar tre poäng i slutsekunderna.

Jaha. Det här var oväntat, för att vara ärlig. Mina irrationella och relativt statistikunderlagsbefriade känslor sade inför matchen att jag nog borde inställa mig på annat än tre poäng. Att jag skulle hoppas på en ynka liten pinne att behålla och lägga till de vi redan plockat åt oss.

Inledningen var förrädisk. Zaragoza hade koll första kvarten, eller egentligen de första tjugo minuterna. Man passar säkert, håller bollen inom laget och Atlético på säkert avstånd. Ändå är man, på sedvanligt Zaragoza-manér, aldrig särskilt nära att spräcka nollan. Det passas runt, slås inlägg, försöks med genomskärare, men otroligt få avslut, och inga på mål. Närmast är nog Obradovic, som med ett inlägg/skott träffar målgaveln, precis utanför stolpen. Fast särskilt farligt är det egentligen inte.

När Atlético sedan kommer närmare Zaragozas mål gör Roberto lite tveksamma ingripanden, vilket gav näring till min oro. Med de offensiva spelare som Atlético har gäller det att defensiven har full koll om man ska kunna ta poäng. Ungefär här föddes min oro att de gästande spelarna bara ställt fram sin klocka hälften så långt som alla andra, och att de nu skulle vakna på riktigt.

Men sedan hade vi en lite (en hel del) tur. De som hävdar att tur och felaktiga domslut jämnar ut sig i längden får nu vatten på sina kvarnar. Det vi märkte av först av de två: tur. Med dryga halvtimmen passerad anfaller Atlético, och Falcao avlossar stenhårt i stolpen. Bollen studsar ut till Arda Turan som har så gott som öppet mål och skjuter - i stolpen han med. Sedan rensas bollen på riktigt, och arenan andas kollektivt ut.

Det är de enskilt mest målfarliga fem sekunderna i första halvlek, men i all ärlighet var det inte någon särskilt stor konkurrens om den titeln. Och om man endast ser till antalet (riktiga) målchanser är det Atlético som varit bäst, utan att egentligen vara särskilt bra. Men än i halvtid står det lika.

Under halvtidsvilan ser planskötarna till att vattna det som ska komma att bli Zaragozas planhalva ordentligt, för att försvåra för Atléticospelarna.

Nästan omgående i andra halvlek gör Jimenez Zaragozas första byte. Ruben Micael ersätter Dujmovic. Den senare hade spelat bra i första halvlek, så bytet förbryllade mig lite.

Zaragoza är återigen bättre under de första minuterna, men det tar inte lång tid innan Atlético är med i leken igen.

Just som jag försöker fundera ut precis hur knapert Leo Franco måste leva, med sin timlön och vilken hemsk träsmak han måste få under den en och en halv timme han sliter på Zaragozas bänk får Roberto en smäll på sin vänstra hand. Medicinmännen på La Romareda kyler den och får bort smärtan, så Leo Franco behöver aldrig resa på sig. Tur det, man ska tänka på sin stackars rygg när man blir gammal.

Med timmen passerad visar Jimenez prov på att han inte är Aguirre, då han tar ut Lanzaro, som idag agerat högerback när Álvarez varit borta. In kommer en mittfältare, Edu Oriol, som ju blivit så mycket bättre efter att Jimenez kommit. Ett offensivt byte, och det blir tydligt att han och laget inte tänker som jag, som fortfarande håller tummarna för en poäng.

Det är en relik från tiden med Jarosik som lever kvar, den där nervositeten, osäkerheten. Jag blev nog lite skadad när han gav bort bollen till Negredo i Sevilla i nittioförsta minuten, och denne avgjorde matchen. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna lita på en back igen. Paredes är nog min bästa chans, isåfall. Men det var en parentes, åter till matchen.

Jarosik; vår egen fossil. Han må vara borta sedan
länge, men han skrämmer mig fortfarande.

Ju närmre slutet kommer, desto öppnare (och intressantare, naturligtvis) blir det. Zaragozas defensiv står på sig bra, men det märks tydligt att man inte har så mycket att sätta emot Atléticos snabba anfallare. Den blöta planen saktar ned de långa passningarna avsevärt, och hjälper därmed till att utjämna anfallarnas övertag vad gäller maxfart.

Jimenez visar prov på mod (med facit i hand, annars hade jag kanske kallat det galenskap) när han tar ut ännu en back - Mateos - och istället sätter in ytterligare en offensiv pjäs: Juan Carlos. Monarken.

Jimenez kommunicerar medelst danssteg á la Saturday Night Live.

Det gör skillnad, och inte på något negativt sätt heller. Zaragozas anfall, vars momentum såg ut att stagnera, fortsätter. Juan Carlos testar genast försvararna och håller Atlético på tå. De kontrar i sin tur med att sätta in Diego på planen, som ersätter Salvio. Diego Gör samma sak för Atlético som Juan Carlos för Zaragoza - sätter fart på anfallen, ser till att något händer. Men det är inte lätt, särskilt som Falcao inte är sitt vanliga jag, något Zaragoza är väldigt tacksamma för.

Att beskriva sista tjugo som ‘böljande’ är nog att ljuga, men skulle någon visa ett klipp av en böljande match i slow-motion skulle jag nog känna igen mig lite. Atlético, pressade av lag både från ovan och under, vågar inte riktigt släppa alla hämningar för att enbart rikta in sig på att anfalla. Zaragoza, som bara har hoppet att förlora, ger sig helhjärtat in i varje offensiv och ser i varje duell det defensiva spelet endast som ett kort uppehåll tills dess att man påbörjar nästa anfall. Man skiter i att det kan misslyckas, och kanske just därför går det vägen.

'Gnällder' Postiga blir 'Fälld-är'-Postiga.

Fast det kan man aldrig se i förväg. Jag blir smått panikslagen så fort Atlético får bollen och anfaller under de sista tio minuterna (se hobbyskadan med Jarosik ovan). Båda lagen har ett flertal chanser att avgöra, men avgörandet fälls aldrig. Precis som Postiga när han går omkull i Atléticos straffområde i den 95:e minuten. Han ramlar bara ihop över den back som i sitt försök att tackla undan bollen nuddar portugisens smalben. Ungefär så i alla fall, och det är knappast någon solklar straff det handlar om. Det är synd, eftersom jag hoppades få skriva efter förra omgångens kalabalik, att det faktiskt finns bra domare i Spanien och att Undiano Mallenco är en av dem. Men nu är han istället, som Nina säger, ”den minst usle av dem”.

EDIT: Jag har fel, Undiano Mallenco är lyckligtvis inte så usel om jag ger sken av. Se straffsekvensen själva.

Apoño gör precis som mot Valencia och sätter straffen, och jag kan bara hoppas att det inte fanns någon äldre kvinna eller man med svagt hjärta på plats. ”¡¡¡¡¡¡¡¡¡GOOOOOOOL!!!!!!!!” skriver den officiella hemsidan, och det står 1-0 till Real Zaragoza!

Efter firandet tar Luis García en evighet på sig att återvända till sin egen planhalva, trots att han får hjälp av både motståndare och domaren. Han hade inte behövt ödsla tid; Undiano Mallenco blåser av så fort gästerna sparkar igång spelet igen.

Och jag ber om ursäkt, men nu bara måste jag göra ytterligare en litet avbrott här. För näst efter filmningar är tidsslöseri nog det värsta jag vet inom fotbollen (att medvetet skada någon är så självklart fel att det inte ens får vara med på listan). Jag förstår ibland spelarna; det återstår knappt någon tid alls och man har tre poäng inom räckhåll; tre poäng som betyder att man lämnar jumboplatsen. Men jag tror ändå att för de som kombinerar de två finns det en alldeles särskild cirkel i helvetet. Där samlas de ”temporärt” i efterlivet, alla konstanta filmare och tidsödslare, och tilldelas riktiga, ordentliga skador av djävulen själv, som sedan dessutom agerar domare och varje sekund som de på något sätt klagar över sin smärta lägger han på som ”tilläggstid” i vistelsen i helvetet.

Det här stycket blir efter rättelse överflödigt och betydelselöst (men jag står fast vid att ett oavgjort resultat varit mest rättvist, sett till spelet):
Det vill säga: Jag tycker inte att vi är värda de här tre poängen. Eller, det är möjligt att vi är ”värda” dem, om vi nu ska ”få tillbaka” all otur och/eller alla felaktiga domslut vi fått emot oss. Men det går ut över Atlético, som inte är värda att förlora matchen, och som nu endast kan hoppas på att få igen detta domslut på ett eller annat sätt i framtiden. Och för det finns ingen garanti. Det är en cirkel full av skitbeslut. Men nu är det tyvärr taget, med alla konsekvenser det får.

En trevlig (för oss Zaragocistas) bieffekt av Undiano Mallencos dom är att Zaragoza vinner matchen, och därmed lämnar jumboplatsen. I väntan på att resterande matcher ska spelas ligger Zaragoza på en artondeplats, endast tre poäng efter Villarreal.

På La Romareda är enligt fansen ingenting omöjligt.

Och jag hoppas att jag inte längre uppfattas som lika galen för att jag vägrat säga att Zaragoza ”kommer att spela i Segunda nästa säsong.” Det är inte klart förrän det är matematiskt avgjort, och det kan aldrig vara matematiskt avgjort innan domaren blåser. Att någonting aldrig tidigare utförts betyder inte att det är omöjligt. Innan dess att man reglerats och alla tabeller i mitten av sommaren uppdaterats för att passa kommande säsong tänker jag erkänna att Zaragoza befinner sig i Segundan.

En femtedel av Zaragozas 25 mål (alltså fem stycken, mycket femmor här) har tillkommit på tilläggstid, sammanlagt har de betytt tio poäng. Målen har gjorts mot Sporting (1 poäng), Espanyol (3 poäng), Villarreal (3 poäng), Espanyol igen (0 poäng, Zaragoza ledde redan) samt nu mot Atlético, och Apoños mål betydde ytterligare tre poäng.

Nu väntar en hyperintressant säsongsavslutning för Zaragozas (och resten av ligan undantaget två lags) del, och oavsett hur det slutar vet vi redan nu en sak:

¡Zaragoza nunca se rinde!

Matchstatistik:

Real Zaragoza - Atlético Madrid
Bollinnehav: 53%-47%
Skott: 11(3)-8(3)
Fouls: 12-19
Gula kort: 0-5
Röda kort: 0-0
Hörnor: 6-9

Mål:
1-0 Apoño (95’, str.)

Varningar:
Atlético: Salvio (21'), Koke (61'), Diego (81'), Godin (90'), Suárez (90')