Lugo - Zaragoza0 - 0
Zorgliga Zaragoza
Larra var bäst när Zaragoza znubblade på.
Före spelarna i spelargången på Estadio Anxo Carro kom en tröja på en blomsterkrans, det var Pelayo Novos.
Nummer 17.
Den lades ner vid en av hörnflaggorna för att hedra den före detta Lugospelaren som dog på eftermiddagen den 28 februari, efter att hans rullstol hamnat framför det Renfetåg som skulle köra sträckan mellan Oviedo och Siero.
Det var helt tyst.
Jag läser om honom i El Progreso för jag visste såklart inte vem det här var.
En trogen Segundamittfältare som aldrig bedömdes bra nog att följa med de lag han spelade för då de avancerade, men som harvade på i andradivisionen under sex säsonger.
2018 skulle Pelayo Novo spela bortamatch med Albacete i Huesca, men så blev det inte. Kvällen innan, det var den 31 mars, föll han från sin balkong på tredje våningen.
På något sätt överlevde han fallet, och de nästkommande två månaderna spenderade han på sjukhus i Zaragoza.
Gå skulle han aldrig göra igen, men under rehabiliteringen upptäckte han att det var ganska roligt med rullstolstennis och han blev bra på det. Vid sin död var han rankad 12a i Spanien.
Han började plugga också; läste industriteknik på universitetet - och tillsammans med sin fru öppnade han en frisersalong för hundar.
Och så kom tåget.
Lugo och Zaragoza ställde upp och börjde sina huvuden.
En minuts tystnad att sörja ung död.
När den minuten gått skulle gammalt liv också hyllas.
Eftersom den gamla spanska och baskiske (jag tror han själv föredrar det senare) målvaktslegendaren El Txopo, eller José Angel Iribar som han egentligen heter fyllde 80 den 1 mars beslutades att alla målvakter i de två högsta divisionerna skulle spela i svart (som Iribar alltid gjorde under sin storhetstid på det allt avlägsnare 1960-talet) som en tribut.
Oscar Whalley (som kommer från Zaragoza men aldrig nådde så långt som till Zaragoza) och Cristian Alvarez steg fram och lät sig fotograferas och applåderas.
Jag satt och trivdes i de här kontrasterna. De stora känslorna.
De tvära kasten.
Inte visste jag att kvällens starkaste upplevelse skulle vara över innan matchen började.
För det här skulle bli den vändningen det blir varenda gång ("varenda gång") Zaragoza vinner - då när det tolv, femton, arton, tjugonen poängen upp till kvalplatsen verkar inom räckhåll. Då när vi skriver om hur det är möjligt och tror det ett tag.
Lugo ligger i Galicien och sist i Segunda.
De står med ena foten i tredje divisionen redan.
De är ungefär lika rörliga som kadaver.
Trots det skryter jag om hur mycket bättre än dem Zaragoza är, för man måste ta det man får.
Titta så mycket bättre vi är, skriker jag.
Inom tio minuter har vi haft tre halvchanser. Bebé kom närmast, med sitt ribbskott tjugofem sekunder in.
Ååååh jag riktigt satt och väntade och gottade mig åt tanken på att överkörningen skulle börja utan att veta om att den redan pågick i en annan liga i ett annat land.
Vi laddade upp helt rätt.
Vi fikade, bebisen sa Mamma sätt på Fa, vilket betyder sätt på Himno del Real Zaragoza. Han sjöng med i de bitar han kan, han klappade efter både palmadas al viento och bandera y orgullo och krävde att hymnen spelades till matchen började.
(Han fyller två i maj, så misströsta inte riktigt än alla ni som ser vilken mörk framtid vi verkar gå till mötes - det finns hopp om det!)
Vi tittade på startelvan: 4-1-4-1 och nickade belåtet åt varandra.
Ja särksilt mitten ser bra ut med Jaume Grau och Zapater som dubbla pivotes och Francho längst ut till höger.
Men inte mycket kom av det.
Zaragoza tog få intitiativ eller "risker", och Lugo som borde veta hur bedövade Zaragoza är stod bara där.
Kadavren på Anxos Carro.
Ångestcarro och kadavren på gräset.
Jag satt och svor över att den nya idiotledningen sparkade JIM så att de skulle ta in sin egen sköna polare Carcero, han kom och han gick. Han tackade inte när han stängde om sig, sa heller inte hej då, men lämnade över en vedervärdig start till Fran Escriba som har massa meriter men som inte gjort ett enda avtryck här.
Jag saknar JIM, sa jag, saknar hans stränghet och glimten i hans ögon, närheten han hade till både avhyvlingar och gapskratt. Jag saknar hur spelarna sprang och slängde sig om honom när de gjorde mål.
Jag saknar att de gjorde mål.
Tänk, skrev en kompis från Zaragoza till mig, att bankrutta Zaragoza var bättre än det här konglomeratzaragozat.
Ja, men det är väl inte så konstigt?
Om Lugo i väster är där regnbågens slut ligger och skatten låg där redo att tas med hem och det enda som krävdes av en för att få den var att man sköt in en boll någonstans mellan början (vi säger att den börjar i Aragon) och slutet på detta färgspektrum till himlabro skulle Zaragoza ändå ha missat.
För fastän Lugo stod stilla, fastän de verkar ha accepterat sitt öde, lyckades Zaragoza misslyckas.
Den poäng som 0-0 mot Lugo är känns mer som något bakom ett minustecken, för nu finns det lite mindre kvar att bygga med och lite mindre tid kvar att bygga med mindre på.
Den här modfällda, mediokra upplagan av Zaragoza förtjänar inte bättre - men vi gör.
Fansen som trots dem reser med klubben överallt, barnen som sjunger.
De skrek sin Alé Zaragoza alé alé så högt de kunde förstås, men lyckades knappt höras över den ode till gäspningen som spelades upp framför dem av dessa män som bar sitt tvivel och sin rädsla över ställen och därför mer liknade ett och samma lag.
Och då hade ändå hemmalaget inför matchen givits en tunn tråd av hopp eftersom Ibiza överaskande nog slog Leganes, och den version av Zaragoza som skulle göra upp med dem aldrig någonsin haft en sämre relation till idén om målgörnade (i 16 av 30 matcher har Zaragoza låtit bli att göra mål...) så de kunde mycket väl marscherat ut och spelat något annat istället för att vira in sig i samma trasor vi redan fastnat i.
En gång under oden var de nära, det var för att Nieto fastnade mitt i en tanke och lät Moyano stappla förbi men Cristian Alvarez räddade minuspoängen.
Fran Escriba har inte jättemycket att välja på på bänken så när han ska växla upp sista kvarten plockar han ut Bermejo som matchat den bleka stämningen på arenan och tar in Valentin Vada. Argentinaren brukar vara en krutdurk, det brukar spruta känslor och chansskott ur honom men nu kommer han in med ett brutet revben (det hände mot Malaga förra helgen) och att just han kanske inte mäktar med mer går inte att säga så mycket om.
Tänk att en man med ett brutet revben är det som finns att stoppa in och försöka ändra på saker.
Förra sommaren valde han bort Saudiarabien och Polen för Zaragoza, och i januari sa han nej tack till MLS, Turkiet och Ungern för han ville stanna här.
Det här var vad han valde.
Jag undrar hur det blir i sommar, när han har möjlighet att automatiskt förlänga sitt kontrakt.
Kommer han tänka på den här marskvällen då, när han fick hoppa in trots sin revbensfraktur och delta i detta?
Kort efter Vada kom Larra in och av alla var det han som stod för matchens bästa prestation.
Han kom med något som minde om energi, och ilska - han tvingade sig förbi en hel högerkant och glidtacklade undan de utställda Lugokadavren i försvaret, han spelade vidare till en helt fri Gueye som missade bollen.
Då skrek vi här hemma, och skriken ackompanjerades av en busvisselorkester som överöstade det spelarna spelade, de kändes skickade från himlen där och då de där busvisslingarna.
Hur kan något vara så här dåligt?
Eller är det det som är vår grej nu, Zaragozas? Den att hela tiden spränga den nedre gränsen på dålighetsskalan?
Men.
Hur dåligt allt var kommer jag såklart ha glömt bort till nästa match igen.
Den mot Leganes på söndag klockan 14 (så ni inte missar!).
Då kommer jag sitta där igen med min finaste Zaragozatröja och veta att idag haha, idag vankas det förnedring och vägra tänka att det är mer troligt att vi är offer än utförare av den.