Dags att ge med sig för hallbandy
Ända sedan jag först hörde talas om hallar för bandy har jag skakat på huvudet åt dem. Nu är det kanske dags för oss hall-motståndare att hissa vit flagg.
De flesta bandyvänner inledde nog sin supporterkarriär med att leka i snöhögarna invid planen under pågående match. Så var det i alla fall för mig. Att frysa om tårna trots tre lager strumpor är för mig en del av bandyn. När någon berättade att det skulle byggas en inomhushall för bandy i Edsbyn rynkade jag på ögonbrynen och undrade om de skulle starta hockeyverksamhet där. Bandy kunde ju inte spelas inomhus!
Jag fick senare höra att de spelare som spelat där varit mycket nöjda och det hade varit "kanonis". Fortfarande tyckte jag inte att det lät klokt. Var skulle den där speciella känslan ta vägen nu när allt blev istängt i en hall? Fler och fler höjde hall-fenomenet till skyarna men jag vägrade tro att det var så bra som det sades. "Byns" guldsvit kunde förklaras av andra anledningar - man hade värvat bra och svetsat samman en stark trupp helt enkelt. När de knep sitt femte guld i våras började dock mina argument att knaka i fogarna.
Spelare, ledare och andra verksamma i Edsbyn har alla sagt att "Kyrkan" varit den stora anledningen till framgångarna. Man kunde börja träna tidigare på året, fick mycket istider och hade alltid is av bästa kvalitet. Andra lag, till exempel Hammarby, hade knappt stått på is innan premiären och fick lägga stora pengar på långa resor samt hyra av planer med konstis i spelbart skick.
Jag har själv aldrig varit i hallen i fråga, vilket gör att min kritik mot den kanske inte varit helt rättvis. Dock har jag sett flera matcher i ABB Arena i Västerås - en mycket fin inomhusarena som självklart inneburit ett lyft för VSK också. Ändå, trots skjutsen uppåt, hade jag inte den där speciella känslan när jag såg på matcher där. Någonting saknades, kanske var det regn, bar himmel, eller helt enkelt att ha tappat känseln i tårna under slutminuterna, men någonting var det. Den känslan är den enkla anledningen till att jag in i det sista velat bojkotta seriespel i hallar.
Träningar inomhus i början av säsongen har känts OK, speciellt när man hört snyftare från hela Bandysverige som velat ha några ispass innan man ställts för Elitseriens premiär. Tyvärr är en gräns omöjlig att dra. Endast träningar inomhus och matcher utomhus? Det vore ett önskelmål från mig. Det håller inte. Mitt enda argument, magkänslan, räcker inte längre för mig själv heller. Varmare vintrar och minskade publiksiffror har tvingat fram en förändring som visat sig vara en hjälp för bandyn. Jag, liksom alla andra som lagt armarna i kors, måste helt enkelt svälja det med hull och hår.
Hallarna växer fram i ett rasande tempo och i dagsläget ser Hammarby och Sirius ut att vara de enda klubbarna i högsta serien som får fortsätta kämpa utomhus ett antal år till. Jag sväljer stolheten och ber nu att en hall - utan snöhögar och bitande kyla - byggs i Stockholm också, för Bajens skull. Men bygg den snabbt, så att jag slipper våndas.
