Öppet brev till Offside
Till offsideredaktionen.
Klockan visar tio i ett på natten, och tickar obönhörligen närmare mot halv fem då bussen mot Arlanda och en veckas semester i Egypten avgår. Det är billigt att flyga i dagar som dessa. Jag har packat, laddat kameran med film och köpt nya pocketböcker. Men det är inte pyramider eller nilkrokodiler som snurrar i mitt huvud nu, inte heller tankar på eventuella terroristfaror längs vägen. Inte ens de sextusen kronorna jag ska få tillbaka på skatten enligt besked från skattemyndigheterna tidigare idag kan tränga bort tankarna i skallen. Skallen är nämligen sprängfylld av funderingar kring det nya numret av Offside.
Gamla Offside. Den var förpackad i ett taffligt format av taskig kvalitet. Tryckt på något som närmast liknade dasspapper och med svartvita omslagsbilder i grälla färger som ledde tankarna till batik och pockettidningen R från sjuttitalet. En (fotbolls)tidning som väljer en närbild på en kraftigt blödande Håkan Mild med galen blick till omslaget i kombination med rubriken ”Sammanbrottet” ber om missförstånd.
Nya Offside. Magnifikt magasinsformat som kommer att inbjuda alla till att bläddra i den på Pressbyrån, i tobakskiosker och varhelst den kommer att säljas. Lågmält färglagd framsida. Braskande rubriker ”30 listor”, ”bäst i allsvenskan”, ”spelarnas egen ranking”. Ansiktsbild på en slikt stajlad kille som ler, det svartvita fotot gör att han ser solbränd ut. Det är svårt att säga om han spelar fotboll eller bara är en fotomodell på omslaget till ett livsstilsmagasin liknande Men’s Health. Ytterligare en bild visar en spelare från allsvenskan i helfigur sparkandes en boll. Fyrfärgstryck. Dyrt tryck, dyr papperskvalitet.
Redan när man ser framsidorna ser man skillnaderna. Nya Offside skall inte appellera enbart till inbitna fotbollsälskare, som gärna läser en pocketbok om fotboll tryckt på returpapper (eller faktiskt vilket papper som helst). Tidningen skall locka till att bli köpt även av den som ser Offside i kassakön i snabbköpet, blir lockad av bilderna och vill fördjupa sig bara något mer än kvällspressens sportsidor. Visst är det så att sport säljer, reklamen inuti tidningen talar sitt tydliga språk. Det handlar om att tjäna pengar, inte på de som älskar fotboll utan alla de som eventuellt skulle kunna tänka sig att köpa tidningen. Färgbilder behövs inte för att förmedla budskapet (då hade inte gamla Offside fungerat över huvud taget). Fotbollsälskare behöver inte se bilder på Tom Prahl i en lustig mössa eller grabbarna Svensson i Southamptons lagtröjor. Det gör vi rätt ofta ändå. Dessutom, en bok kan man sätta sig ned och läsa i timmar. Ett bildspäckat magasin bläddrar man i en stund och lägger det ifrån sig. Vad är då motivet till det nya formatet?
Enkelt. Reklam ser förskräckligt ut i svartvitt.
Nåväl. Löparbanor är det värsta som finns kring en fotbollsplan på flera sätt. Åskådarna kommer längre från planen och så vidare. Naturligtvis är det en form av kompromiss som jag kan förstå. Inte tycka om, men förstå. På samma sätt förhåller det sig med Offside. Jag kommer att fortsätta att läsa tidningen. Jag kommer att stå ut med intetsägande bilder och tillhörande grabbigt putslustiga bildtexter, idiotisk reklam och annat som hindrar eller irriterar läsupplevelsen. Men kanske, kanske någon återigen i framtiden kommer att skriva utan dessa löparbanor. Kanske några fotbollsälskare som jobbar ihop en lysande reportagetidning som för ekonomerna ser ut som ett livsfarligt högriskprojekt. Kanske de kan hanka sig fram några år innan påtryckningar från annonsörer blir för stora och tidningen måste försöka lansera sig till en större och mindre passionerad läsekrets. En sak vet jag. Den tidningen kommer att fylla en lucka som finns i den svenska fotbollsjournalistiken. Och jag kommer att vilja läsa den.
