S’hea och Beckam, Man Utd – Real Madrid 4-3
Elake Daves nästan fullständiga och absolut inte objektiva rapport om Manchester United, Real Madrid och vem som borde vinna PFAs pris för årets unga spelare
Rock’n’roll fotboll. Något annat finns inte att säga om det andra kvartsfinalsmötet mellan Manchester United och Real Madrid. I en match många helst hade sett som final drog Real det längsta strået.
Precis som i Madrid inledde Manchester United bäst och skapade ett par halvchanser de första 10 minuterna. Men likheterna med Madrid slutade inte där, efter 12 minuter vann Real bollen på mittfältet och tre passningar senare låg bollen i nät bakom en felplacerad Barthez. Ridå och Game Over i Europa för Manchester United denna gång.
Trots det tidiga bakslaget lyckades Manchester United, mycket tack vare en hårt arbetande Solskjaer och en alltmer fantastisk O’Shea, komma tillbaka in i matchen. Strax före halvtid fann Giggs Solskjaer i straffområdet som istället för att skjuta själv spelade Nistelrooy som enkelt styrde in kvitteringen. Hoppet tändes hos supportrarna, fanns det en möjlighet att man skulle kunna ordna förlängning trots allt? Två mål i andra halvlek syntes inte vara en övermäktig uppgift. Det hade ju gjorts förr så varför inte? Svaret på den frågan ligger i Ronaldo. När andra halvlek började stod ett stillastående United försvar gapande i beundran över Reals passningsspel när de med exakthet sågade sig igenom hela försvaret. Ronaldo avslutade med en enkel bredsida en meter från mål. 1-2 och Manchester United behövde göra nu fyra mål för att gå vidare. För ett lag som inte ens lyckades göra så många mål på Sunderland är det förstås en övermäktig uppgift att lyckas med något sådant mot Real men Manchester United är alltid Manchester United. Antingen det beror på ren envishet eller sårad stolthet så begriper man helt enkelt inte när det är dags att ge upp. Istället för den väntade resignationen så öste man allting framåt och blott en minut efter baklängesmålet var det kaos i Reals försvar och ett högst oväntat självmål av Helguera. 2-2 och för första gången i matchen var nu Real ordentlig skakade. Manchester United begriper som sagt inte när det är kört och hade inte Casillas varit i praktslag och gjort fantastiska räddningar från först Solskjaer och sedan Veron hade det kanske funnits en rimlig chans. Men, om inte om fanns skulle det vara svårt att skriva tomte. Casillas var i toppform, gjorde sina räddningar och i 58 minuten visade Ronaldo exakt varför han är Ronaldo. Ett makalöst skott från ingenting kanonerade in bakom Barthez. 3-2 till Real Madrid och nu hade väl luften ändå gått ur Man Utd? Inte då, kan man inte ta sig till semifinal får man väl ändå försöka rädda det som kan räddas kan tycktes Ferguson resonera när han bytte in Beckham istället för Veron. Fem minuter senare hade Beckham stänkt in ännu ett klassiskt frisparksmål och Fleet Street började genast fila på rubrikerna. 3-3 och nu började några av de spanska kommentatorerna skruva på sig. Inte är väl det möjligt att Manchester United skulle göra tre mål till? Nej, det var inte det heller. Ett mål till fick man dock in sedan Reals försvar återigen kollapsat under det massiva trycket och Beckham stött in 4-3 från nära håll.
Närmare än så kom inte Man Utd och det blir Real Madrid som får ta sig an Juventus i en semifinal. Sanningen är att Manchester United i praktiken redan var ute efter det första mötet i Madrid. Ändå bjöd man upp man till hejdundrade kamp på Old Trafford och all heder åt laget, trots att man hamnade i underläge tre gånger gav man aldrig upp utan fortsatte trumma på. Ska man åka ur Champions League måste detta vara det ultimata sättet att göra det på. Trots att man var utslagna stod publiken upp och sjöng, hyllningarna ville aldrig ta slut och spelarna i bägge lagen visste att man bjudit världen på fantastisk fotbollsunderhållning. Att det var en magisk kväll symboliserades när Old Trafford gav Ronaldo en stående ovation och sjöng sånger om Ferguson borde köpa honom, en gest som gjorde ett djupt intryck på spansk media och med säkerhet garanterade att Manchester United publiken för andra året i rad vinner priset som bästa publik.
Eftersnacket dominerades dock inte av fotboll. Istället var det fullt fokus på att
Ferguson hade petat Becks och valt att spela med Solskjaer. Ett beslut som i vanlig ordning kommer kritiseras men intet nytt under solen. Hur man än vänder och vrider på saken är det svårt att bortse från att Solskjaer är i storartad form. Likaledes är det svårt att ignorera det faktum att Beckham är en av de få som kan ställa sig bredvid Zidane, Figo, Carlos och betrakta sig som en jämlike. Men ser man krasst på verkligheten så har Beckham alltid kommit tillkorta när han ställts mot Roberto Carlos och vad talar egentligen för att det inte skulle ha varit precis samma sak i denna match? Att Beckham kommer in efter en timmes spel istället för en tröttkörd Veron betyder inte att vad han lyckades med då skulle ha lyckats om han startade, vad än media säger och diverse förståsigpåare säger. Kom ihåg kritiken Beckham fick efter förra mötet. Vad säger att det inte skulle ha varit precis lika svidande kritik denna gång om Becks nu startat till förmån för Solskjaer eller Veron. Hursomhelst hade media bestämt sig för att bänkningen betydde att Beckham skulle säljas till Real. Efter Argentinagate, Brooklyngate och Bootgate är det nu dags för Realgate, den avgörande historien?
Utan att fördjupa mig i ämnet, jag tror de flesta är hjärtligt trötta på Becks-till-vilkenklubbsomhelst, så måste jag erkänna att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om Manchester United bestämde sig för att nu är det nog. Varför genomlida denna enorma mediahysteri varje gång man förlorar? Kom ihåg att historiskt sett är Manchester United vana, hysterin kring George Best var fullt i klass med hysterin kring Beckham idag och man kan inte direkt påstå att Eric Cantona var mediaskygg på något sätt. Ändå bör nog vara nog. Säkerligen skulle det vara skoj för Alex Ferguson att någon gång få diskutera fotboll istället för vilken klubb som ska köpa Becks eller Giggs?
En av de mer absurda vinklingarna på Beckham historien är att Steve McManaman skulle ingå i något sorts spelarbyte. Ännu ett tecken på att många inte ens ser matcherna de skriver om. Hade man gjort det hade man med säkerhet noterat att engelsmannen i den svarta tröjan blev utbuad varje han gång han rörde bollen. Detta brukar inte vara ett tecken på att en spelare skulle vara särskilt välkommen. Varför han blev utbuad är en annan historia. Givetvis spelar det in att han har spelat i Liverpool men det är inte hela sanningen. Hela sanningen är att Steve McManaman begick det brittiska kardinalfelet. Han svek sitt lag för pengar plus det faktum att han var direkt usel och lat i landslaget. I ett land som lever i tron att heder och ära fortfarande har en plats inom fotbollen är detta naturligtvis ohållbart. Det är helt okej att vara usel i ett lag så länge man i alla fall försöker och gör sitt bästa. När Steve McMonyeman spenderade sin tid med att vinka till publiken i matchen mot Albanien säkerställde han att han aldrig igen kommer dra på sig en engelsk landslagströja.
Del II
