Shut up you southern muppet - Elake Daves Krönika (Del 5)

Leeds klarade sig kvar i Premier League med ett nödrop och tur var väl det. Att ett lag skulle kunna gå från semifinal i Champions League till Nationwide på bara två år vore en bedrift som skulle få JAS att framstå som flygdugligt. Inte nog med att Leeds hängde sig kvar, indirekt spelade man hem ligan till Manchester United när man tre omgångar från slutet besegrade Arsenal på Highbury. Nu är det förstås lite hårt att säga så eftersom Arsenal faktiskt förlorade fem andra matcher också men i andan av sann kvällstidningsjournalistik låt oss enas om att Leeds vann ligan åt sina främsta rivaler. Detta var det också närmaste Leeds kom någon medial uppmärksamhet för sina fotbollsbravader under säsongen. Annars handlade allting om ekonomi.

Efter åratal av ekonomisk vanskötsel avgick Peter Ridsdale och den totala omfattningen av Leeds skulder skakade fotbollsengland. -£78, 9 miljoner. Rena rama Real Madrid siffrorna, dessutom utan någon fet betongklump att nasa vidare till kommunen.
Leeds var verkligen ett IT-bolag ut i fingerspetsarna, det enda som fattades var att man öppnade lokalkontor i en lokal HiTech building. Peter Ridsdales ställning som styrelseordförande blev förstås i längden ohållbar och istället tillträdde John McKenzie med ett förflutet som ekonom. Hans första åtgärd var att skära i kostnaderna och hur brukar IT-företag skära? Man sparkar folk! Det är en enkel och bekväm lösning och framförallt får ledningen behålla sina golfrundor. Så, ut med Brian Kidd och Eddie Gray. Samma Eddie Gray som var lovad ett jobb på livstid. Vad är väl lojalitet mot reda kontanter? Eller mer korrekt i detta fall; besparingar.
Under säsongen sålde Leeds spelare för två förmögenheter och strippade ner vad som var Englands mest lovande trupp till ingenting alls. Rio Ferdinand till Manchester United, Oliver Dacourt till Roma, Lee Boywer till West Ham, Jonathan Woodgate till Newcastle, Robbie Keane till Tottenham och sen blev man förvånade när det gick dåligt? Jösses Amalia, som man bäddar får man ligga brukar det ju heta. Snarare är det ett styrkebesked av Leeds att ta 47 poäng och parkera på 15:e plats när man haft mellandagsrea på truppen en hel säsong.

Terry Venables försummade inte ett tillfälle att berätta hur lurad han blivit av Ridsdale när han tillträdde i någon form av naiv tro att fotbollssupportrar skulle vara förlåtande. Stor chans. Fotbollssupportrar drivs bara av två saker. Framgångar och mer framgångar. Uteblir framgångarna måste någon bära hundhuvudet. Det är enkel logik och trots försök att klamra sig fast med naglarna åkte Terry Venables ut med huvudet före och ersattes av Peter Reid. Samma Peter Reid som tidigare under säsongen fick foten av Sunderland. Vilket i sin tur är samma Sunderland som åkte ur Premier League denna säsong.
Detta bevisar mer än väl att det finns fler än ett sätt att hålla sig kvar i Premier League.
#

Hurra vi vann ligan sa Sir Alex Ferguson och var glad i 37 sekunder. Sedan började det sedvanliga mantrat om att det endast är Europa som räknas och man måste vinna Champions League nästa år. Spelarna var däremot glada lite längre. Rio Ferdinand såg ut som ett barn på julafton under prisutdelningen och även den buttre Roy Keane kostade på sig ett leende. Föga förvånande gjordes det mycket väsen av att Paul Scholes inte lyfte bucklan vid prisutdelningen. Allas vår favoritjournalist Neil Curtis från The Sun använde denna händelse för att bekräfta att Scholes var på väg bort från Man Utd. Jag vet vad ni tänker och jajabulle, detta är samma man som breakade storyn om att Becks/Giggs/Keane var på väg till Real/Inter/Juventus/Arsenal/Milan. När det gäller att hålla möjligheter öppna till uppföljningar har Neil Curtis få övermän. Däremot missade han sanningen med en halvmeter då Paul Scholes helt enkelt hade ont i ryggen. Ibland är det uppenbara också det rätta.

Manchester United vann ligan genom en makalös slutspurt. Under vårsäsongen förlorade man inte en enda ligamatch och tog makalösa 48 poäng av 54 möjliga. Ett tempo Arsenal var oförmögna att hålla. Vill man hårdra det hela kan man säga att ligan avgjordes när Arsenal och Manchester United möttes den 16 april på Highbury. Matchen må ha slutat 2-2 men minerna hos bägge lagens coacher och spelare efter slutsignalen sa allt som behövde sägas. Ferguson sprang runt som ett barn på julafton och gratulerade alla medan Wenger såg ut som han svalt ett halvt dussin citroner. Matchen signalerade också slutet på myten om den svale Wenger. Sällan har väl den elegante fransmannen varit så nära en hjärtattack som när han vrålade ut sina äckelkänslor över den obefintliga backlinjen vid Uniteds 2-2 mål.
"Hade vi inte släppt det in det målet hade vi vunnit" vrålade Wenger efter matchen. Logiken är otjafsbar. Leder man med 2-1 och inte släpper in något mål brukar man onekligen vinna.

"We've got our trophy back" sjunger Unitedsupportrarna i kör men samtidigt ligger det en viss besvikelse i luften. Naturligtvis ville man vinna ligan, det råder det inga tvivel om, men det man ville vinna helst av allt var Champions League.
Manchester United är besatta av Champions League. Det är den yttersta trofén och man spenderar ofattbara summor på att få ihop ett lag som kan konkurrera i jakten på denna buckla. De senaste två åren har man köpt spelare för £80 miljoner pund i Veron, Nistelroy och Ferdinand och man kommer säkert att spendera en £30 miljoner till i sommar.
Men Manchester United har råd. Man har ett ekonomiskt läge som ger en obestridbar fördel framför andra lag i Premier League. Enkelt uttryckt har United ekonomi som Joakim von Anka och det finns ingen Guld-Ivar Flinthjärta i England. När Manchester United efter förra säsongen insåg att man behövde en mittback gick man helt enkelt ut och köpte den bästa som fanns. Rio Ferdinand, Englands stora VM-hjälte efter insatsen mot Argentina, fick bli sommarens storköp och gick loss på sisådär £30 miljoner. Naturligtvis ett oerhört överpris men det är baksidan av att vara väldens rikaste klubb. Man får alltid betala för mycket. Just i detta fall går dock den höga summan att förklara genom att bryta ner den i tre delar:
Del 1 var Rios faktiska värde vilket borde ha legat någonstans kring £10 miljoner.
Del 2 var den särskilda "men han är ju engelsman och spelar i landslaget"- avgiften. En särskilt skatt som innebär att alla engelsmän i landslaget kostar dubbelt så mycket som de är värda.
Del 3 var priset för Ridsdales döda kropp (som bekant skulle Rio endast säljas över Leeds styrelseordförandes döda kropp). Den var värd ungefär £10 miljoner. Summa summarum £30 miljoner. Nu skulle förstås priset för Ridsdales döda kropp sjunkit betänkligt om man bara väntat ett halvår men vem har tålamod för sånt när det finns en Champions League att vinna?

Fortsättning: Del 6

Elake Dave2003-05-28 14:00:00

Fler artiklar om Manchester U

MUWomen’s Barmy Army: Marinbiologen som räddar allt
Tre tankar och spelarbetyg efter segern mot Manchester City
Inför: Manchester City – Manchester United