Shut up you southern muppet - Elake Daves Krönika (Del 6)
Nu vann Man Utd förstås inte årets upplaga av Champions League. Istället åkte man ut mot ett övermäktigt Real Madrid i kvartsfinalen med sammanlagt 5-6 i målskillnad sedan lagen vunnit varsin match. Siffrorna ljuger dock lite, kvartsfinalmötet var avgjort redan efter första mötet som Real Madrid vann hemma med 3-1 efter en sällan skådad uppvisning. Gary Neville uttryckte saken bäst när han sa att det kändes som att spela mot den fotbollsmässiga motsvarigheten till Harlem Globetrotters. Real Madrid var helt enkelt bländande och inget lag i världen hade haft en chans.
Manchester United ska dock inte skämmas över sin insats i årets Champions League spel. Man flög igenom de två gruppspelen och förlorade endast två matcher med C-laget sedan avancemanget var säkrat. I den ena av matcherna blev man t o m granskade av UEFA sedan man ställt upp med misstänkt många spelare från B-listan.
Alex Ferguson var inte heller särskilt missnöjd över att ha åkt ut. Enligt honom rådde det inget tvivel om att Real Madrid var ett bättre lag sett över de två matcherna och det vore förmätet att tro annat. Däremot inbillade han sig att Manchester United var på väg åt rätt håll och med lite mer rutin i försvaret så kanske man kan utmana igen nästa år. Den som lever får se men personligen anser jag att man måste göra något åt sitt ångestberoende.
Som livslång United supporter frågar jag mig alltid varför Manchester United försätter sig i situationer där det krävs en makalös comeback. Lika säkert som att Ruud van Nistelrooy kommer att göra mål i en match, lika säkert är det att United kommer att släppa in ett skitmål inom matchens första 10 minuter när man verkligen måste hålla tätt bakåt. Och detta är inget nytt, det har alltid varit såhär. Manchester United som lag tycks vara ångestnarkomaner. Ingenting får någonsin vara för enkelt utan det måste kompliceras lite så det blir lite utmaning. Visst är det en härlig underhållning för oss supportrar när vårt lag vänder underlägen men det blir en smula nervpåfrestande emellanåt. Jag skulle inte vara förvånad om försäljningen av hjärtmedicin fördubblas dagarna Manchester United spelar.
#
Chelsea anamnade en ny taktik för året. Man behöll samma lag som förra säsongen och spenderade inte tusen miljarder på nya spelare under sommaren. Kan synas vara mycket vågat - och för all del verklighetsfrämmande - för att vara Chelsea men det betalade sig mer än väl. För första gången på länge spelade Chelsea som ett lag och det var helt välförtjänt man lade beslag på den fjärde och sista Champions League platsen mitt framför nosen på Liverpool.
Den fjärde Champions League platsen innebär dock att man måste kvala mot vad som brukar kallas mindre etablerade lag om man vill vara politiskt korrekt. Vill man inte vara politiskt korrekt kan man använda termen skitlag som är minst lika sann.
Och det är här Chelsea brukar få problem. Det räcker med att se till årets säsong när man åkte man ur UEFA-cupen mot Viking Stavanger. Ett lag man naturligtvis egentligen är minst sjutton klassar bättre än. Men det är just detta som ständigt har varit Chelseas problem. Man har inga problem att spela mot lag som är lika bra eller bättre, däremot kan man inte hantera sämre lag. Naturligtvis är detta i mångt och mycket en inställningsfråga. Man kan inte ställa ut skorna i mittcirkeln och ta en fika medan man väntar på att motståndarna rasar samman av respekt. Men det har också ett samband med Chelseas spelstil. Man vill gärna spela lite elegant, lite tjusigt och tycks dra sig för grovjobbande. Förbättrar man den detaljen, vilket allting talar för att man gör, så kommer Chelsea kunna lyckas riktigt bra i Champions League.
Det ska också sägas att en av orsakerna till Chelseas förbättring denna säsong är att coachen Ranieri numera faktiskt sig lärt engelska också. Istället för att stå och skrika ut instruktioner på italienska till språkdöva backar som ställer sig på fel kant så kan han numera förmedla instruktioner på ganska bra engelska och göra sig förstådd. Lite synd är det förstås också, det var onekligen rätt underhållande att se Chelsea spela med två högerbackar och två högermittfältare samtidigt som hela vänstersidan var övergiven.
#
Om det är några som är i behov av TV 4s evinnerliga stödgalor så är det Sunderlands supportrar. Stackarna har lidit sig igenom en mardrömssäsong från början till slut.
Hur många tror att när säsongen började tänkte den genomsnittliga Sunderland supportern: "Okej, i år ska vi först spendera en hel massa pengar på två före detta bra anfallare och sen ska vi se till att vi spelar så absolut urkasst vi bara kan. Efter det ska vi också se till att vi sparkar inte bara en utan två coacher under samma säsong! Vi ska se också se till att vår totala poängsumma och vårt antal gjorda mål ska vara det lägsta under Premier Leagues historia. Kan vi inte vinna ligan ska vi i alla fall se till att vi är bäst på att vara sämst.". Tror ni någon tänkte så? Inte jag heller men det är faktiskt precis vad som hände.
Sunderland kom sist i Premier League på 19 poäng. Det sämsta resultat någon klubb någonsin gjort under de elva säsonger Premier League har spelats. Man avverkade tre coacher under säsongen. Först ut var Peter Reid som fick sparken efter 9 matcher när klubben låg fyra från slutet med endast 8 poäng (två segrar, två oavgjorda, fem förluster). In kom istället Howard Wilkinson men den som hade hoppats på en förbättring fick vänta förgäves. Nu var ju förstås ingen egentligen förvånad över detta, det var trots allt Howard Wilkinson. Den före detta Leedssabbaren varade i 20 matcher och plockade ihop hela 11 poäng (två segrar, fem oavgjorda, tretton förluster). När det gått så långt att Wilkinson bestämt deklarerade att man inte var inblandad i nedflyttningsstriden fastän man låg tvärsist så fick styrelsen nog av pinsamheterna. Med en aning röda ansikten anställdes istället Roy Keanes antagonist Mick McCarthy för de avslutande matcherna. Ett antal grusträningar och ostmackor senare kan vi sammanfatta hans facit med noll segrar, noll oavgjorda och nio raka förluster. Det borde lära alla som tycker om att säga " det kan i alla fall inte bli sämre" en läxa.
#
I slutet av augusti 2002 ledde Tottenham ligan och allting såg fantastiskt bra ut. Glenn Hoddle talade om att det fanns harmoni i laget och att man var på jakt efter en världsspelare till anfallet. Morientes var det hetaste namnet och alla var övertygade om att det bara var en tidsfråga innan Real Madrid spelaren skulle se ljuset och skriva på för Londons charmigaste lag. Den 11 Maj 2003 förlorar Tottenham mot Blackburn med 0-4 och laget har spelat precis lika uselt som siffrorna antyder. Laget slutar på 10:e plats med 50 poäng.
Jag tänker inte ens försöka ge mig i en analys över vad som kan ha gått fel förutom de uppenbara att Hoddle är coach och att man har fler skador än ett handikappslandslag.
Tragiskt är det hursomhelst men Tottenhamsupportrarna är vid gott mod. Det finns alltid nästa säsong.
Del 7
