Shut up you southern muppet - Elake Daves Krönika (Del 7)
Manchester City är nöjda med säsongen. Man har tagit en hedrande niondeplats på 51 poäng, spelat ett par riktigt bra matcher och framförallt, fram med pukor och trumpeter, besegrat Manchester United med 3-1 på Maine Road. En seger Citysupportrarna kan leva på de kommande 25 åren.
Kevin Keegan har sin vana trogen byggt ett lag som bara har en sak i sinnet. Full fart framåt. Om det finns väl inte mycket att säga. Det är alltid trevligt med offensiv fotboll
Tyvärr brukar ju försvarsspelet bli lidande under sådana premisser och det är ingen slump att Manchester City förlorade sjutton matcher under säsonger där några av försvarsinsatserna gränsade till det katastrofala. 1-5 hemma mot Arsenal kanske inte är så pinsamt med tanke på motståndet. Ej heller 0-5 borta mot Chelsea, men att förlora hemma mot Liverpool med 0-3 i en match där man dessutom var det bättre laget, det är inte hållbart. Inte ens om man är City.
Manchester City befinner sig nu vid ett vägskäl och det är dags för Kevin Keegan att bestämma sig för vad som är viktigast. Menar han allvar med att Manchester City ska ut i Europa måste man etablera ett försvarsspel, det är ofrånkomligt. Är man däremot nöjd med att vara ett mittenlag och spela enstaka bra matcher så går det bra att fortsätta på det inslagna spåret. Man kan alltid falla tillbaka på att man 2002/03 var bäst i stan.
#
Vad får man om man tar en del sur coach, en del före detta fransk VM-stjärna och en del Real Madrid spelare med mikrofonfrisyr? Enligt Jamie Oliver skulle du säkert få "A fantastic football team,yeah. with smashing colours, yeah.." För oss andra blir det lindansarlaget Bolton.
Den 11 september besegrade man (som vanligt) Manchester United på Old Trafford och det fick Boltons Coach Sam Allardyce att utbrista att Ruud van Nistelrooy bara dansade en säsong. Nu visste alla hur han skulle tas och han var inget hot för någon längre. Det var säsongens första men långtifrån sista felbedömning av den bullriga engelsmannen. Säsongen fortgick utan några större framgångar, enstaka bra insatser blandades med kapitala misslyckanden men hela tiden fanns det en charm i laget och säga vad man vill om Jay-Jay Okocha, större showman är det svårt att hitta i Premier League.
Bolton tog sig dock samman under avslutningen av ligan, vann fem av de nio sista matcherna och slutade på 17:e plats med 44 poäng vilket är fyra bättre än man skrapade ihop säsongen 01/02. Allt detta med en budget inte mycket större än Manchester Uniteds cafeterias. Det är svårt att inte imponeras.
#
Fulham tillhör också den skara lag som har kickat sin coach under pågående säsong, eller i detta fall är det kanske mer korrekt att säga att Jean Tigana, den tandpetartuggande fransmannen, inte fick sitt kontrakt förnyat. Harrodskungen Al Fayed har fått nog av att pumpa in pengar och när årsredovisningen avslöjade förluster på över £30 miljoner så var det dags för huvuden att rulla. Ändå är det svårt att inte beundra Fulham för deras chansning. Man bestämde sig för att man skulle bli söderns Manchester United genom att köpa sig till framgång. Olyckligtvis hade man missat att Manchester United har byggt sina framgångar på egna produkter och därmed kunnat spara pengar på hög så man senare har kunnat spendera hejvilt. Kan synas vara en smärre detalj i sammanhanget men ack så avgörande. Nya coachen Chris Coleman har en betydligt mer nyanserad bild på verkligheten och i sitt inledningspeptalk (alla nya coacher håller alltid en veckas spontana peptalks framför kamerorna, go figure) betonade han att Fulham gått överstyr tidigare med sin målsättning och det var dags att inse hur den bittra verkligheten egentligen ser ut: Fulham är inte ett framgångsrikt topp 6 lag med 50 000 på läktarna. Man är ett gäng som ska vara glada om man lyckas hålla sig kvar i den högsta divisionen och om man kan förbättra årets 14:e placering ska man vara nöjda med vad man utfört. Vad sägs om det? En coach med bägge fötterna på jorden och dessutom reell verklighetsförankring. Han blir inte långvarig i klubben.
#
Säsongens stora överraskning i 30 av de 38 matcherna var Charlton. Det lilla Londonlaget chockerade hela England och var mycket överraskande på väg mot en UEFA-cup plats när allting rasade samman. På de avslutande tio matcherna tog man bara fyra poäng. Ändå slutade man på 49 poäng och en trots allt hedrande 12:e plats. Tanken svindlar vid tanken på vad coachen Alan Curbishley hade kunnat uppnå med en trupp som verkligen kunde spela fotboll.
#
När Steve McClaren insåg att han aldrig skulle få Alex Fergusons jobb som manager för Manchester United lämnade han klubben för jobbet som coach för Middlesbrough. Ett beslut han aldrig behövt ångra. Hade Premier League bara spelats på hemmaplan hade Middlesbrough varit ett topplag, eller åtminstone sjunde bäst i ligan. Man förlorade bara två matcher hemma på Riverside stadium under hela säsongen. Bortaspelet var däremot en helt annan historia. Endast 3 vinster på 19 matcher och ynkliga 12 gjorda mål på bortaplan är inga bra siffror för en klubb vars målsättning är Europaspel. Totalt fick man ihop 49 poäng och slutade på en 11:e plats. En placering man är långt ifrån nöjd med.
Det är svårt att hitta någon förklaring till varför det kunde gå så illa. Onekligen hade man truppen för en bättre säsong, även om klubbens egen lilla brasilianska maskot Juninho lyckades gå sönder så fort han skrivit på kontraktet och var borta ett halvår. När Steve Mclaren lämnade Man Utd plockade han även med sig Jonathan Greening. En spelare som aldrig lyckats göra något bestående intryck i skuggan av Giggs skugga. Under McClarens ledning har han dock utvecklats till en spelare som på fullt allvar förs på tal när det gäller att lösa Englands vänsterkantsproblem. Ska vi gissa att Ferguson gnisslar tänder än idag? Jag vet att jag gör det.
Fortsättning: Del 8
