Macbecks - Elake Daves Krönika
Det har nu gått lite mer än en vecka sedan tragedin Macbecks hade premiär. Det är därför hög tid för en sedvanligt nästan objektiv, nästan trovärdig och helt och hållet nästan sanningsenlig recension.
Tragedin tog sin början när Man United oväntat bröt tystnaden efter månader av transferspekulationer runt David Beckham. Den 10 juni 2003 lät ett pressmeddelande på den officiella hemsidan meddela att man accepterat ett bud från Barcelonas dåvarande wannabe-president Laporta för den engelska landslagskaptenen.
Samtidigt som förstummade besökare försökte greppa vad de egentligen läste hade Laporta pressträff i Spanien. Inför en publik lika förstummad som ovan nämna hemsidebesökare visade han upp Uniteds hemsida med pressmeddelandet på storbild och sa att han är en man av sitt ord. Han hade lovat att köpa David Beckham om han blev president och se, här var beviset på att det fanns ett avtal. Journalisterna blev så perplexa att de istället för att ställa frågor om pris och vad passagen om accepterandet av personliga villkor egentligen betydde drog igång en spontan applåd.
Minuter efter Man Uniteds chockbesked var det så dags för tre häxorna SFX att kliva in på scenen. Med ett kort pressmeddelande lät man förstå att Macbecks själv inte var glad över händelserna i Manchester.
"David är besviken och förvånad över beskedet och känner att han bara är en bricka i det politiska spelet kring Barcelonas presidentval. David har inga planer på att träffa vare sig herr Laporta eller någon av hans representanter " [Häpp, plats för förvåning. eller inte.]
Med scenen så satt gick startskottet för en välregisserad mediehysteri av sällan skådat slag. En hysteri där tonen och motivet var satta från början. Beckham skulle utmålas som den illa behandlade hjälten och Man Utd/Ferguson som den stora stygga otacksamma vargen. Scenariot påminde inte så lite om Bootgate, vilket i sin tur var extremt lämpligt då alla planer och mallar från då nu kunde återanvändas.
För att få ut budskapet på bästa sätt användes alla till buds stående medel. Släktingar, barndomsvänner, gamla lagkamrater, folk som en gång sett Beckham på bussen och framförallt den kanske bästa av dem alla, "uppgifter antyder". Det är en väl beprövad taktik och i en tidsålder när sanningen tillhör den som anklagar var det fruktansvärt effektivt.
Spaltkilometrar av texter baserade på kontrollerade läckor och vilda spekulationer berättade hur Ferguson var trött på konceptet Beckham och hur klubben försökte tvinga bort spelaren. Stackars Beckham själv ville förstås inget hellre än att fortsätta spela i Man Utd och kunde inte alls förstå vad som hände. Tongångarna var så långt ifrån "Ten brave Lions and one stupid boy" man överhuvudtaget kunde komma. Full pott för Lady Macbecks mediaföretag One!
Men, i alla bra pjäser finns en inledande liten aning av att det är något lurt på gång. Många av dessa historier hade en bitter eftersmak. Någonting i helheten verkade inte riktigt stämma. Denna aning gav Man Utd lämpligt utrymme att kontra med sina egna läckor i sin egen mediakampanj. Slagskeppet anfört av väl förtrogna och nära vänner avlossade en bredsida med frågor: Om nu David Beckham var så hängiven klubben, varför tog det 18 månader att förhandla om hans image rights? Varför tog det 6 månader och 27 möten att förhandla om nytt kontrakt? Varför hade han inte skrivit på en kontraktsförlängning? Frågorna började få fäste och nu lade Man United in högsta växeln. Utvalda läckor ringde upp lika utvalda journalister vilket resulterade i att den intet ont anande allmänheten helt plötsligt kunde läsa om hur Beckham själv ville gå till Real Madrid och det var SFX som tagit kontakt med Real Madrid. Dramatiken tätnade. Vi hade nu en oerhörd soppa med motstridiga uppgifter från alla håll och mittuppe i allting gick Laporta och vann Barcelonas presidentval. Som den borne politikern drog han därmed tillbaka alla sina löften och slingrade sig med att Beckham bara var en omskrivelse. Egentligen hade han förstås menat att han skulle en värva en lika bra och känd spelare som Beckham.
Från dramats bägge huvudpersoner, Macbecks och Ferguson rådde en öronbedövande officiell tystnad. Bägge var på semester och allt som sades, sades via läckor. Och det var just detta var den tydligaste indikatorn på att man faktiskt var överens om framtiden. Det enda som mediahysterin egentligen gällde var att bevara goodwill och image. Beckhams varumärke skulle givetvis få sig en ordentlig törn om det kom fram att han själv ville lämna Man Utd, och Man Utd själva ville knappast framstå som en klubb vilken knuffade ut sina ikoner genom sidodörren. Mediaföretag och lobbyister hade minst sagt strålande dagar i skuggan av Macbecksaffären.
Tisdagen den 17 juni nådde så dramat sin klimax. Återigen var det ett pressmeddelande på Man Uniteds officiella hemsida som var i fokus. Manchester United hade kommit överens med Real Madrid om en övergångssumma för David Beckham och den mest omskrivna transfern i världshistorien var nu ett faktum. £25 miljoner att betalas över fyra år slutade prislappen på. Sett under omständigheterna får det betraktas som rätt billigt. Man Utd förtjänade dock inte mer. Från dag ett betedde man sig som glada amatörer på kreatursaktion och det är naturligtvis inte hållbart när man har med Real Madrid att göra. Real Madrid köper superstars på löpande band och vet exakt hur en slipsten ska dras samt hur sedelpressarna under Bernabéu fungerar. Genom accepterande av budet från Laporta, och framförallt genom det mycket korkade offentliggörandet, målade Man Utd in sig själva i väldigt litet hörn. När Beckham sedan lika prompt som väntat vägrade gå till Barcelona låg vägen öppen för Real Madrid. Det råder inget tvivel om att Real Madrids Valdano och Perez gnuggade händerna av förtjusning när de såg hur Man Utd först siktade noga och sedan omsorgsfullt sköt sig själva i foten. Real Madrid hade redan Beckham i en liten ask, nu fick man dessutom asken på kort-datum pris. Ingen blir väl egentligen förvånad om det senare framkommer att Real Madrid t o m lurade Man United till den milda grad att betalningen sker i sten och betong. Vem vet, om fyra år kanske Man Uniteds styrelseordförande Peter Kenyon kliar sig i huvudet och funderar över varför det står en spansk träningsanläggning utanför Old Trafford och var tog egentligen de där pengarna från Real vägen?
Det finns alltid fler delar: Del 2
