Pompey 1 - 1 Newcastle
En poäng mot ett slitet men formstarkt Newcastle var både välförtjänt och viktig för kampen om en plats i Premier League nästa säsong.
Olika förväntningar påverkar upplevelsen av en match. Att som Newcastle-supporter beskåda gårdagens match kan knappast varit någon höjdare. Men som Pompey-supporter är jag mer än nöjd med vad jag först fick höra på webbradion och sedan se på eftersändningen.
Pompey var bra. Publiken var bra. Pompey tog poäng. Tre meningar som man inte kunnat skriva på ett bra tag.
Fratton Faithful höll igång precis som på Harry och Jims tid. Publikens förväntan kunde höras så fort Lua-Lua satte fart mot Newcastles backlinje. Jubel för varje inkast, jubel för varje lyckad rensning. Applåder för varje anfallsförsök. Back on track. På läktarna och på planen.
Allt detta grundar sig i att det dels var den första hemmamatchen på en månad, men också i att Chalkias hade ersatts av Ashdown i målet och att man spelade 4-4-2 med Stone och Berger på kanterna.
En poäng var så viktig och jag låter inte glädjen över poängen dämpas över att man från Newcastles sida försöker påpeka att 1-1-målet både var offside och föregicks av en ojusthet av Yakubu mot Boumsong.
Offside var det, om det räcker med att ena underbenet är i offsideposition. Men nu säger offsideregeln att det måste vara daylight mellan anfallare och försvarare för att man ska vinka för offside, och den här gången var det inte daylight.
Tyvärr lyckades jag missa Yakubu-Boumsong-situationen så därför uttalar jag mig inte om den. Men Matt Messias hade ingen bra dag på jobbet. Nio varningar blev det i en inte alltför ful match. Många varningar var inkonsekventa. Till exempel blev Primus varnad för en attack på Robert, när Shearer kom undan för en liknande attack på Stefanovic. Cissé klarade sig märkligt nog utan varning medan Steven Carr blev varnad för något som ingen annan än domaren såg.
Matchen inleddes optimistiskt från hemmalagets sida. Det skapades också några hyfsat farliga målchanser. Berger testade en halvvolley som flög utanför, de Zeeuw hade en bra nick över och ett flertal fina inlägg svepte igenom straffområdet utan att någon hemmaspelare förmådde löpa rätt.
Utan utdelning tappade sedan Pompey mycket av spelet, och gästerna fick allt större andel av bollinnehavet. Roberts nick tippades av Ashdown i ribban innan Stefanovic rensning prickade Butt och sedan flög någon decimeter utanför krysset.
Innan dess hade Yakubu bränt ett läge som han utan tvekan hade satt i höstas.
Från 30 meter testade sedan Berger Given med ett patenterat långskott, men det var gästerna som skulle ta ledningen genom Kieron Dyer.
Det var en farsartad situation som ledde fram till målet. Frisparken var inte mycket att säga om, men varför flyttades bollen fram 9 meter? För att Yakubu ställde sig i vägen? Det har aldrig tidigare resulterat i varning och framflyttande av frisparken.
Sedan får man säga vad man vill om Pompeys försvarsspel i samband med den situationen. Trots den tid det tog innan frisparken slogs gick det tydligen för fort för försvaret. Berger rundades enkelt av Bowyer vars inlägg träffade en passiv Primus i skallen varpå bollen hamnade hos Dyer som nickade in 0-1 från nära håll.
1-1 kom i sista av de tre annonserade tilläggsminuterna. Lua-Lua dansade in i straffområdet på sedvanligt vis innan han vände ut och in på en motståndare. Inlägget satt perfekt på Geordien Steve Stones högerfot och Stone gjorde därmed sitt andra mål för säsongen, det första kom mot Newcastle.
Andra halvlek startade med en fin press från hemmalagets sida. Lua-Lua var gång på gång på väg igenom. Skopelitis fick ett fint skottläge, men missade målet. Men Pompey hade svårt att vaska fram de riktigt heta målchanserna. Ett par gånger var man på väg igenom, men Shay Given var som alltid alert och avstyrde flera potentiella frilägen.
Pressen kom av sig och Newcastle kom in i matchen igen. Men mer än någon halvchans skapade inte gästerna. Ashdown gjorde i och för sig ett mycket bra ingripande när han räddade Bowyers luriga skott, men i ärlighetens namn hade det varit en tavla av Chalkias-klass om han släppt in det skottet.
I slutändan var oavgjort rättvist men en hemmaseger hade varit mer rättvist än en bortaseger.
Då hemmapubliken tystnade i andra halvlek kunde man vid ett tillfälle höra ett gäng skandera "There's only one Harry Redknapp". Det fick mig att reagera. "Individuals come and go, but Portsmouth Football Club is here forever", sade Milan Mandaric i höstas. Om det är någon person som är klubben så är det Milan. Han räddade klubben från konkurs i slutet av 90-talet och i höstas räddade han klubben från Harrys vansinniga löner.
Det är inget nytt att Redknapp lockar till sig spelare genom att erbjuda tjocka lönekuvert, och hade det fortsatt några säsonger till hade Pompey förr eller senare stått inför konkurshot igen.
