Fight for this love
För ganska exakt ett år sedan fick Darren Fletcher det besked han hoppats aldrig skulle komma. Beskedet skrek ut att hans dröm höll på att dö ut, att det var dags att vakna upp och sluta leva i den drömmen han kämpat så hårt för. Darren Fletcher skulle aldrig mer få spela fotboll, 10 månader senare visste vi bättre.
Vi ska för ordningens skulle ta det hela från början, en början som tar sitt fäste den 1/2 1984. Då föddes Darren Fletcher i staden Dalkeith, en liten stad med knappt 12000 invånare i södra Skottland. Han framställs ofta som den typiskt skotska fotbollsspelaren med ett hårt jobb och lungor som aldrig verkar sina, men faktum är att hans rötter hör hemma på Irland. Hans mormor, Norah Gielty flyttade till Skottland som ung och träffade kärleken i Michael Gielty, Norah hette Henry innan de gifte sig. Men Norah, Michael och alla deras barn flyttade tillbaka till Irland under en period, innan man bestämde sig för att låta ungarna växa upp i Skottland istället. Varför jag tar upp Norah? För att hon var Darrens absolut största supporter innan hon gick bort i början av 2007. Darren var alltid noga med att besöka sin mormor varje gång han var hemma och hon såg varenda match han spelade på TV. Darren är utan tvekan släkten Gieltys mest framstående och framgångsrika person och även om Norah egentligen var Rangers-supporter klappade hennes hjärta oerthört mycket för sitt barnbarn.
Kanske var hon besviken över att Darren aldrig representerade Glasgow Rangers, kanske vänder hon sig i graven över hur det gått för klubben till dags datum, men faktum är ju att Darren hamnade i Manchester i väldigt tidig ålder. Efter att ha spelat fotboll i Edinburgh, storstaden närmst hans hemstad, i Tynecastle Boys Club åkte han redan som 11-åring för provspel i United. Men efter att varken ha blivit uttagen till laget som startade eller de som satt på bänken vände Darren hem besviken. Han berättade för sina föräldrar att den stora Manchesterklubben inte ville ha honom och även om han inte behövde gräma sig så länge, så hann det ta hårt på honom. Men så fort Sir Alex fick höra om hur hans landsman hade behandlats tog han till handlingar. han bjöd ner Darren ännu en gång och tog till och med in honom i sitt eget hem. Ferguson hade bestämt sig för att Fletcher skulle bli en United-spelare redan och var förbannad över den behandling han fått under sitt provspel. Sir Alex hade fått reda på genom Darrens föräldrar att han var helt besatt av tanken att få spela i United och hade flertalet affischer uppe på väggarna hemma i pojkrummet. Att Sir Alex haft ett gott öga till Darren länge är allmänt känt, han behandlade honom som sin egen son under den första tiden och gav strikta order till ungdomslagens tränare om att Darren skulle spela varje match.
Inför Uniteds match mot Aston Villa i maj 2000 var Fletcher uttagen till truppen, men debuten fick vänta eftersom han fortfarande gick under ett pojklagskontrakt och då var förbjuden att spela i Premier League. Vid den här tiden och under några år framåt sågs han som en yttermittfältare som skulle hålla till på högerkanten. Sommaren som följde skrev Fletcher så på ett så kallat traineekontrakt och när han fyllde 17 år i februari 2001 kunde han äntligen krita på ett riktigt proffskontrakt. Vägen låg till synes vidöppen för den unge skotten och han hade redan hunnit lämna en hel del avtryck i reservlaget men nu tog skadorna över. Tiden gick och även om han användes som oanvänd avbytare vid vissa tillfällen så var det i reservlaget han fick husera när inte skadorna satte stopp. När sedan kalendern bläddrat fram till 12e mars år 2003, drygt två år efter att han fick sitt första riktiga kontrakt, så kunde han äntligen debutera. Matchen var mot Basel i Champions Leagues andra gruppsspelsrunda då han kom in som avbytare istället för David Beckham.
Men är det något som Fletcher alltid har fått kämpat med så är det konkurrensen på hans position. Efter att Beckham lämnat för Madrid fick han en hel del speltid och startade bl a i finalen av FA-cupen mot Millwall, en match United vann. Däremot var inte fansen lika imponerade av Fletcher som Ferguson varit från start. Istället för en tvålfager och exibitionistisk ytter med Europas känsligaste högerfot fick man en hårt arbetande skotte. Första målet kom inte förrän 2005 mot Middlesbrough och hela den säsongen var allmänt tuff för Darren med lite speltid och svårt att göra något avtryck. Även om våren innebar mer speltid så kom ytterliggare en smäll inför nästa säsong då Ronaldo börjat göra sig ett namn på allvar. United och Ferguson formerade oftast ett mittfält med Ronaldo, Scholes, Giggs och nyförvärvet Michael Carrick som central mittfältare. På högerkanten bestod alltså konkurrensen av en av Uniteds mest talangfulla spelare på årtionden och centralt fanns en legend i Scholes och ett nyförvärv i form av Carrick. Under säsongen 07-08 fick han absolut minst sett till de säsonger som varit och få börjde tvivla på att Fletch skulle bli någon att räkna med. Även om han var med i truppen till Champions League-finalen i Moskva så förblev han fast på bänken.
Hösten 2008 kom egentligen hans stora genombrott och erkännande. Efter att ha fått utstå kritik i massmedia från Roy Keane i ung ålder, haft svårt att få speltid p g a konkurrens och ständiga tvivel från supportrar så hittade han äntligen rätt. Den svåra skadan som drabbat Owen Hargraeves gjorde att en lucka öppnats på mitten. Arbetsmyran utan större kreativitet flyttades in centralt och all den klokhet som Ferguson sett i honom kom äntligen till nytta på rätt plats. Fletcher var inte bara en spelare som kunde springa tills han stupade, han var framförallt en klok person såväl på som utanför planen med goda resultat i skolan som pojke. Så länge inte skadorna satte stopp så tog han mer eller mindre en ordinarie plats i United, på en position som han trivdes med. Han gjorde runt 40 matcher per säsong och var en del av en trio bestående av honom, Scholes och Carrick som roterades centralt på mittfältet. Ferguson har t o m hävdat att avstängningen på Fletcher i Champions League-finalen 2009 var en avgörande faktor för utgången i den matchen.
När så Scholes tackade för sig skulle Fletcher äntligen få precis så mycket speltid hans kropp klarade av och vi är alltså framme vid säsongen 2011-2012. Men efter bara 10 matcher var han tvungen att dra sig tillbaka, till en början med en diffus förklaring. När det kom fram vad det handlade om var det många som inte såg fotbollen som speciellt viktig längre. Darren Fletcher hade vid 27 års ålder drabbats av något som kallas Ulcerös kolit, kort sagt en kronisk tarmsjukdom. Sjukdomen innebär alltså att man bär den hela livet men att symptomen kommer i skov, alltså till och från. Sjukdomen i sig var ingen nyhet, den hade Darren känt till i 5-6 år men nu hade symptomen blivit allt tydligare och man befarade att det kunde ha utvecklats till Crohns sjukdom som drabbar såväl tjock- som tunntarm. Ulcerös kolit drabbar ändtarmen och framförallt tjocktarmens slemhinna vilket kan gå så långt som till cancer på den sistnämnda.
Men precis som han slagits med skador och tuff konkurrens har Darren tagit sig tillbaka. I augusti 2012 gjorde han en oväntad comeback sett till sjukdomsbilden men desto mer väntad sett till vilken person det handlade om. Han fick hoppa in hyllningsmatch för Aberdeen och drog på sig kaptensbindeln för Manchester United. Sedan dess har det blivit ett gäng starter i Champions League och Ligacupen, även om ligan återstår för skotten som vi alla håller så högt. Jag kan inte med ord förklara vilken respekt jag hyser för Norahs barnbarn, pappan till tvillingarna Tyler och Jack som inte ens skulle kunna spela fotboll med sina barn i trädgården. Den pappan och mannen tillhör fortfarande Manchester United och lär för evigt göra det. Egentligen kanske inte sagt det bättre än Wayne Rooney. Se där! En mening jag aldrig trodde jag skulle skriva.
"Fletch underlines what United are all about. He is a world-class player and I wouldn't swap him for any other in the world."
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
