Four-nil written all over it?
En klar förlust följdes upp av en klar seger. Det svänger om Pompey.
Det svänger i the Championship. Hur kan ett lag förlora med tre bollar ena omgången för att nästa vinna med fyra? Om du läste förra veckan känner du igen dessa meningar.
Portsmouth är Jekyll och Hyde. På bortaplan är man inte ofta med i matcherna medan det är en helt annan historia på Fratton Park. Det finns en teori om varför, som jag återkommer till.
Pompey hade nyligen avfärdat Bristol City enkelt på hemmaplan och man kunde tro att man skulle kunna ha en vettig chans i returen. Förvisso hade John Mousinho roterat lite och satt Callum Lang, Josh Murphy och Freddie Potts på bänken, men nog skulle laget kunna stå upp i varje fall. Nix. Det tog inte lång tid för Anis Mehmeti att runda Marlon Pack för första gången för att sätta 1-0 i friläge. Där såg man att Pack inte är en försvarare.
2-0 kom efter en svag nickrensning från Pack varpå Mehmeti och Nahki Wells klappklappspelade in 2-0. Ett snyggt mål. Med tio minuter kvar till paus slog Rob Dickie in en retur sedan Connor Ogilvie gjort några mindre lyckade insatser. Bristol City slog sedan av på takten, men borde trots det ha gjort något mål till. Nicholas Schmid höll siffrorna nere. Noterbart var att Sammy Silvera nu blivit hackkyckling nummer ett hos fansen.
Det blev förstås måstematch mot Swansea och den här gången var det starkaste laget från start. Eller ja, kanske inte helt då Paddy Lane fick förtroende före Matt Ritchie, ett val som Mousinho inte skulle ångra.
Four-nil written all over it är titeln på en populär Pompey-vlogg. Äntligen fick de ett positivt resultat som matchar titeln, för första gången i the Championship.
Det hände inte mycket i början. Det första av värde skedde i mitten av första halvlek då Zak Swansons inlägg hittade hela vägen igenom till Murphy som satte 1-0 i nättaket. Sedan var det mest Pompey och 2-0 kom väntat. Sättet det kom på var dock lite mer oväntat då Harry Darling hade gott om tid på sig att rensa undan bollen, men tvekade en och två gånger varpå Lane smet emellan med en tåfjutt i bortre hörnet. Förlösande för Lane som aldrig nätat på den här nivån förr.
2-0 i paus var rättvist, men Florian Bianchini kan inte ha varit nöjd med att nicka rakt på Schmid från nära håll. Till hans försvar ska det sägas att österrikaren ofta är väldigt välplacerad och står upp länge.
I ett sånt här läge önskar man att motståndaren inte bjuds in i matchen. Ibland får man inte det man önskar. Swansea ägde första kvarten av andra halvlek och borde ha reducerat. Först kom Ji-sung Eom igenom till vänster med ett avslut som Schmid räddade och sedan spelade han fram till Josh Tymon som sköt i ribban från snäv vinkel. När alla väntade på 2-1 och sqeeky bum time stack Pompey upp med en frispark som gav 3-0. Det var Ryley Towlers första mål i the Championship. Någon på Twitter föreslog “ballon Dor” (sic) och jag ville gärna kontraföreslå “ballon door”.
Härifrån var det inget snack om vilka som skulle vinna. Pompey skapade fler lägen, men det blev spännande en kort stund då Bianchini hade en nick i mål som korrekt flaggades för offside. Minuterna därefter punkterades matchen definitivt när Murphy utnyttjade slarv i bortaförsvaret och serverade Colby Bishop till fyran. Swansea hade bollen 70 procent av tiden, men kunde inte hantera hemmalagets press.
14-2 och 13 poäng på de fem senaste hemmamatcherna. 3-12 och en poäng på de fem senaste bortamatcherna. Det är dag och natt. Teorin som lyfts fram är att lagets press är för lätt att spela sig förbi på större planer. Fratton Park är något smalare och med läktare nära planen är det lätt att få intrycket av att det är väldigt trångt. Med större ytor är det lättare att avslöja bristerna i den hoplappade backlinjen. Det blir också mer och mer tydligt att Mousinho prioriterar hemmamatcherna. Så måste det vara tills Conor Shaughnessy och Regan Poole är tillbaka, eller en ny mittback värvats. Nu finns i varje fall två ytterbackar tillgängliga bakom Ogilvie och Swanson.
