Tionde gången gillt
Efter storförlusten mot Stoke hoppades vi på en första trepoängare mot Oxford, men det ville sig inte framför mål och det blev ett femte kryss på nio matcher. Första segern kom istället borta mot QPR i en krampaktig tillställning där bollen inte spelades mycket efter gräset.
Pompey 1 - 1 Oxford
Efter 6-1-förlusten mot Stoke var det inte mycket som krävdes för att saker skulle se bättre ut, men det var en måste vinna-match och det var en match som inte vanns. Pompey startade bra och fick en straff, en straff som Sørensen gjorde en Marquis av och passade till målvakten. Debutanten Schmid briljerade med en fin räddning på ett friläge efter att matchen jämnat ut sig och likaläge i paus var logiskt.
Pompey startade andra halvleken starkt för att komma av sig och sedan när man trodde att man skulle tappa matchen gjorde man 1-0 när O’Mahony språngnickskarvade in Murphys inlägg. Det var bud på fler mål och då hände det som brukar hända när 2-0 inte kommer för ett lag ur form. Oxford vann några motlägg på mittplan och Sibley fyrade av ett hårt distansskott, ett skott som kunde hamna var som helst, men tack vare ett försvarsben letade det sig in vid stolproten. Attans.
Det var ytterst nära 2-1 i nästa anfall. Ogilvie nickade en hörna i insidan av stolpen och ner på mållinjen innan bollen kunde rensas undan. Tur var inte vad hemmalaget hade denna gång. Efter matchen följde ett välbehövligt landskampsuppehåll med förhoppning om att få tillbaka de skadade spelarna Lang, Yengi och Shaughnessy.
QPR 1 - 2 Pompey
4568 dagar. Det är några dagar färre än den tid som Doncasters fans har hatat Pompey på grund av att Dave Kitson slog in en boll med handen när Doncaster åkte ur the Championship, en vecka innan de fick sällskap av Pompey. Jag har alltid haft svårt för Kitson och jag har inga positiva minnen av 3-4-segern. Jag hade köpt biljetter till matchen men fick dem aldrig och jag kom inte dit. 150 pund för en tågresa för biljetter som kanske inte ens fanns var svårt att motivera på en doktorandlön.
4568 dagar hade det gått från den senaste segern i andradivisionen, hemma mot Crystal Palace 17 april 2012, till nästa. 1-2 borta mot QPR. Inte vackert alls. Båda lagen toppade listan över vunna nickdueller denna omgång. Det säger mycket om hur lite fotboll som spelades. Pompey gjorde annars sitt bästa för att förlora matchen genom att ge bort ett onödigt 1-0-mål. Schmid tvingades rusa ut och nicka när försvaret stod för högt och Dembélé skickade in en volley i den tomma buren.
Portsmouth svarade med ett bra anfall som gav 1-1 när man vände från vänster till höger, hittade ut till Lang som kom förbi en yrvaken Fox och skickade in bollen framför mål där den till slut studsade till Potts, vars bredsida gick via ett försvarsben i mål. Scrappy.
Schmid revanscherade sig genom att avvärja ett friläge och tippa en nick som gick via Poole till en hörna och 1-1 stod sig i paus. Portsmouth skapade inte mycket och QPR hotade sällan, troligen som följd av allt nickande, men det skulle ändå bli ett mål till. Fox var återigen seg och träffade Lang istället för bollen när han skulle rensa. Straff dömdes och Lang tog självsäkert bollen med sig till punkten. Väl där gick han fram två steg och slog in bollen där målvakten inte var. Tummarna mot sidorna på huvudet och ut med tungan för fjärde gången denna säsong.
Ibland kan fotbollen vara otroligt bra i den här serien, men lägstanivån är låg. Två lag utan självförtroende kan så mycket bättre normalt sett, men när inget går automatiskt för något av lagen är det inte så kul att titta på. Nåväl, vi tar denna segern och hoppas på att den ger det självförtroende som spelarna behöver. Skadeproblemen börjar lätta något med Yengi tillbaka, men samtidigt är Shaughnessy borta ytterligare en månad eller så.
