Builders del 7: Don Cherry & Harry Sinden - Bostons legendariska ledare

I det här avsnittet kommer två av Boston Bruins legendariska ledare under 1970-talet att presenteras eller rättare sagt en som blivit legendarisk för sitt arbete under de 41 år han jobbat för Boston Bruins plus en som fått legendstatus mest pga sin medverkan under de senaste 35 åren av Hockey Night in Canada.

Först ut är mannen som trots endast fem år som coach i Boston Bruins av många (mindre kunniga) fans räknas som lagets kanske bäste coach genom tiderna trots att laget aldrig vann Stanley Cup under honom.

Don Cherry
Donald Stewart Cherry föddes den 5 februari 1934 i Kingston, Ontario, Canada. Cherry startade sin spelarkarriär som 17-årig back i Windsor Spitfires, efter 18 matcher tradades han till Barrie Flyers där han avslutade säsongen. Under sin första säsong i OHA gjorde Cherry 2 mål och 8 poäng samtidigt som han hade 60 utvisningsminuter. Han stannade i Barrie de kommande två säsongerna och under säsongen 1952-53 vann han och laget Memorial Cup, Cherry gjorde 5 mål och 8 poäng i serien och 7 poäng på 25 slutspelsmatcher.

Säsongen 1953-54 fick han betydligt större ansvar som en av lagets äldre spelare, han stod då för 10 mål och 24 poäng men kunde inte förhindra att Barrie missade slutspelet. Cherry hade redan plockats upp av Boston Bruins organisation och som 20-åring blev han proffs i Bostons farmarlag Hershey Bears. Han gjorde 20 poäng på 63 matcher som rookie och när Boston fick stora skadeproblem på backsidan under Stanley Cup slutspelet blev han uppkallad. Han spelade endast en match under det årets slutspel och det blev hans enda match för Boston Bruins. Flera källor uppger med andra ord felaktigt att Cherry spelade 1 match i NHL, Cherry spelade aldrig i NHL han spelade 1 match i Stanley Cup slutspelet.

Trots att Cherry aldrig mer skulle få chansen i Boston så hade han en respektabel karriär i farmarligorna (om NHL bestått av fler lag skulle han antagligen kunnat få ihop minst 500 matcher i NHL fram till att han slutade som spelare 1969). Under sina 20 säsonger som proffs så vann Cherry Calder Cup fyra gånger, en gång med Springfield Indian 1960 med Eddie Shore som coach och tre gånger med Rochester Americans 1965, 1966 och 1968. 1969 vann han Lester Patrick Cup när han spelade i Vancouver Canucks i WHL.

Själv påstår Cherry att en knäskada som han drabbades av under en baseballmatch sommaren 1955 var orsaken till att han inte fick någon mer chans i NHL. Själv är jag tveksam eftersom Cherry lämnade Bostons bästa farmarlag efter tre säsonger för att spela i Springfield Indians som ägdes av den excentriske Eddie Shore och inte var bundet till något NHL-lag.

Året Cherry vann Calder Cup med Springfield (1960) var han till och med nedskickad till Trois-Rivières Lions som spelade i EPHL. De två kommande säsongerna fortsatte han att pendla mellan AHL och EPHL innan han 1962 skrev på för Spokane Comets som tillhörde WHL som höll till på den kanadensiska västkusten. 1963 återvände han till AHL när han skrev på för Rochester Americans som då var farmarlag till Toronto Maple Leafs, han stannade i Rochester fram till mitten av säsongen 1968-69 då han tradades till Vancouver Canucks som då spelade i den fristående proffsligan WHL.

Under sina säsonger i Rochester vann Cherry Calder Cup tre gånger och i Vancouver vann han Lester Patrick Cup innan han avslutade sin karriär. Cherry gjorde comeback 1972 då han spelade 19 matcher under avslutningen av säsongen med Rochester Americans. Under samma säsong hade han fått ta över som headcoach för laget och efter säsongen blev han utsedd till årets coach i AHL. Året efter blev han dessutom lagets GM och 1974 blev han för andra gången utsedd till årets coach i AHL.

Rochester var mellan 1972 och 1974 ett fristående lag men under sommaren 1974 blev laget på nytt ett farmarlag till en enda klubb och den klubben var Boston Bruins. Boston Bruins befordrade Cherry till coach i NHL i samband med att laget tog över Rochester. Boston Bruins hade trots ett fantastiskt lag under 1970-talets början bara vunnit Stanley Cup två gånger och laget hade bytt coach efter varje misslyckande men nu tog man in en coach som inte hade en lång karriär som spelare i klubben.

Bostons storhetstid var egentligen över även om Cherry skulle nå stora framgångar med laget, de stora stjärnornas tid var över även om Bobby Orr vann Art Ross Trophy för andra och sista gången under Cherrys första säsong i Boston. Orr som gjorde 135 poäng på 80 matcher säsongen 1974-75 kommer efter 3 matcher i slutspelet 1975 bara spela 36 matcher till i NHL. Boston blev under den säsongen tvåa i Adams division med 19 poäng mindre än ettan Buffalo Sabres och laget åkte ut redan i den första slutspelsomgången efter 1-2 i matcher mot Chicago Black Hawks.

Året efter missade Orr nästan hela säsongen och i november 1975 så gjorde Boston och New York Rangers troligen den största traden under 1970-talet när Phil Esposito och Carol Vadnais tradades till Rangers mot Brad Park, Jean Ratelle och Joe Zanussi. Boston vann utan att tveka traden men Boston var inte längre samma Big Bad Bruins som tidigare. Cherry förvandlade sakta men säkert det tuffa, målglada offensiva Bruins till ett hårt arbetande kollektiv som till viss del kopierade Broad Street Bullies. Bruins hade under säsongen 11 spelare som gjorde 20 mål eller fler vilket var nytt rekord och Cherry belönades efter säsongen med Jack Adams Award.

Boston vann Adams Division med 113 poäng och de flesta trodde att laget möjligen skulle kunna rubba Philadelphia Flyers i slutspelet på väg till finalen där alla visste att Montreal Canadiens skulle stå för motståndet. Boston fick kämpa redan från början, laget behövde sju matcher för att slå ut LA Kings och hade sedan inte mycket att sätta emot i semifinalen mot Flyers som vann med 4-1 i matcher.

Året efter är förvandlingen helt genomförd och Cherry kallade sitt lag ”Lunch Pail Gang” eller ”Lunch Pail Athletic Club” och smeknamnet Big Bad Bruins fick en lite annan innebörd. Boston vann Adams ännu en gång den här gången med 106 poäng men var i skuggan av Montreal Canadiens som under säsongen bara förlorade 8 matcher i serien. Boston hade även det här året lite problem med LA Kings men vann med 4-2 i matcher och i semifinalen så blev Philadelphia Flyers överkörda i en matchserie som avslutade epoken Broad Street Bullies.

I Stanley Cup finalen så var Boston chanslösa mot Montreal som vann fyra raka men Cherry var inte nedslagen, han sa efter finalerna att Montreal inte kunde bli bättre än så här och Boston skulle vara betydligt bättre den kommande säsongen. Han hade helt rätt men resultatet blev ändå inte vad han hoppades på under säsongen 1977-78. Boston vann Adams för tredje året i rad nu på 113 poäng och tog sig ganska lätt till sin andra raka Stanley Cup final mot Montreal Canadiens. Den här gången blev det jämnare, lagen vann sina hemmamatcher tills att Montreal besegrade Boston med 4-1 i den sjätte matchen och tog hem Stanley Cup med 4-2 i matcher.

Relationen mellan Cherry och Bostons GM Harry Sinden blev med tiden allt sämre, Sinden gillade inte att Cherry spelade med så många spelare vars främsta egenskaper var att de var tuffa och hade rätt instinkt. Sinden gillade verkligen tuffa spelare men ansåg att det måste finnas en blandning i ett lag och under säsongen 1978-79 rök de båda ihop vid flera tillfällen. Boston lyckades visserligen vinna Adams det här året också men nu nådde laget bara 100 poäng och ansågs inte längre vara den främste utmanaren till Montreal, speciellt eftersom lagen hamnade på samma halva i slutspelet.

Boston krossade Pittsburgh på vägen till semifinalen mot Montreal och lyckades pressa Montreal till en sjunde och avgörande match efter att de båda lagen vunnit sina hemmamatcher. Boston tog ledningen med 1-0 och ökade på ledningen under den andra perioden, när det tredje perioden började var ställningen 3-1 till Boston men efter halva perioden hade Habs kvitterat till 3-3. När det bara återstod 3:59 så gjorde Rick Middleton alla i hela Massachusetts överlyckliga genom att återigen ge Boston ledningen.

Under hela matchserien hade Don Cherry matchat Bostons bäste defensive (samt NHL:s näst bäste efter Bob Gainey) forward Don Marcotte mot Guy Lafleur. Habs coach Scotty Bowman spelade samtidigt Lafleur helt hänsynslöst, när det var kvar lite knappt 3 minuter av den tredje perioden kom Lafleurs kedja in för att byta (första bytet sedan Boston tog ledningen) men Bowman skickade ut Lafleur direkt igen. Marcotte som fått order av Cherry att inte lämna isen om Lafleur var på den stannade kvar men eftersom resten av kedjan bytte så hoppade Bostons tuffing Stan Jonathan in eftersom han tog för givet att Marcotte också bytte. Boston hade alltså en man för mycket på isen, hela publiken i Forum stod upp och skrek på domarna, linjedomaren John D’Amico skrek till Cherry och Bostonspelarna att de var för många på isen. Montreal tryckte ned Boston i deras försvarszon så att ingen spelare kunde byta och efter ca 15-20 sekunder med en Bostonspelare för mycket på isen tvingades domaren Bob Myers blåsa av och bestraffa Boston för ”Too many men” när det återstod 2:34 av perioden.

Montreal tog timeout och efter en snabb spelvändning kom Jacques Lemaire in i Bostons zon på högerkanten, han droppassade pucken till Guy Lafleur som med ett slagskott kvitterade till 4-4 med bara 74 sekunder kvar av den tredje perioden. Resultatet stod sig perioden ut och efter 9:33 av övertiden såg Yvon Lambert till att Montreal tog sig till lagets fjärde raka Stanley Cup final när han styrde in en stenhård passning från Mario Tremblay.

Don Cherry tog på sig hela fadäsen med för många spelare på isen och den här matchen och uttrycket ”Too many men” har sedan dess varit ett rött skynke för Bostons fans. För äldre Bostonfans är den matchen deras värsta minne, de yngre har givetvis hört talas om förlusten men jag tror att de räknar förlusten mot Philadelphia Flyers i konferenssemifinalen 2010 när laget ledde med 3-0 i matcher och 3-0 i den sjunde och avgörande matchen som den värsta förlusten.

Efter att Cherry fått sparken (troligen redan under flygresan till Boston från Montreal) av lagets GM Harry Sinden så valde han att gå till Colorado Rockies säsongen 1979-80. Med Cherry som coach valde Colorado att göra reklam för sina hemmamatcher med följande slogan: "Come to the fights and watch a Rockies game break out!" Publiken kom och älskade Cherrys variant av ishockey men till skillnad från Boston så kunde Colorado inte vinna sina matcher. Cherry hade flera kontroverser med sina spelare, han kallade bland annat den svenske målvakten Hardy Åström för ”The Swedish Sieve” dvs det svenska sållet. Han hamnade dessutom nästan i slagsmål med backen Mike McEwen under en match när han tyckte att McEwen inte bytte tillräckligt snabbt.

Efter en turbulent säsong där han flera gånger grälade med laget GM Ray Miron så fick han återigen sparken. Colorado Rockies blev bara kvar i Denver ytterligare en säsong innan John McMullen köpte laget och flyttade det till New Jersey där det under namnet Devils spelade i NHL säsongen 1982-83. Cherry blev 1981 utsedd till Canadas coach i det årets VM i ishockey som spelades i Göteborg men Cherry misslyckades med att se till att Canada fick en medalj.

Cherry hade under slutspelet 1979-80 jobbat som studioanalytiker för Hockey Night in Canada och inför säsongen 1981-82 blev Cherry anställd av CBC som colour commentator eller expertkommentator som svensk media envisas med att kalla det. Han blev dock inte långvarig i den rollen eftersom han var fruktansvärt partiskt speciellt om Toronto Maple Leafs eller Boston Bruins spelade. CBC skapade istället ”Coach’s Corner” som visades i den första pausen i Hockey Night in Canada. I början jobbade Cherry tillsammans med Dave Hodge men 1987 ersattes Hodge av Ron MacLean och de två jobbar fortfarande tillsammans. Han hade under flera år även en egen show som kallades ”Don Cherry’s Grapevine” där han under en halvtimme intervjuade ishockeyprofiler.

1989 började Cherry ge ut en serie med hockeyvideor som kallas ”Don Cherry’s Rock’Em Sock’Em Hockey”. I december 2014 kom den 26.e delen i serien som med tiden koncentrerat sig mer på tacklingar och slagsmål än snygga mål. I sin roll i HNiC har Cherry delat Canada och hockeyvärlden i två läger, han är dels omåttligt populär hos vissa som inte missar ett ord han säger medan andra avskyr honom och hans åsikter. Cherry har under åren orsakat flera ”skandaler” som svensk media skulle kallat det, hans åsikter om européer (speciellt ryssar och svenskar), franskkanadensare, hjälmvisir mm har flera gånger orsakat folkstorm och krav på att han ska sparkas.

1983 hade Bill Hunter som ägde Edmonton Oilers under de första åren i WHA bett Cherry att ta över som coach i St. Louis Blues som Hunter tänkte köpa och flytta till Gordie Howe’s hemstad Saskattoon men NHL godkände aldrig Hunters köp av St. Louis. 1985 öppnades den första restaurangen i hans kedja av sportbarer, ”Don Cherry’s Sports Grill” har idag 20 restauranger som huvudsakligen ligger i provinsen Ontario.

1996 bildade Cherry och några kompanjoner juniorlaget Mississauga Ice Dogs och Cherry tog rollen som lagets GM. Cherry skapade snabbt negativa rubriker speciellt när han bestämde att Mississauga inte skulle delta i CHL’s draft av européer. Under lagets tre första säsonger mellan 1998 och 2001 så lyckades laget bara vinna 16 matcher sammanlagt, den fjärde säsongen tog Cherry över som coach och då övergav laget helt plötsligt sin bojkott av européer men Cherry hade ingen större lycka med laget som bara vann 11 matcher under den säsongen.

Cherry sålde laget året efter och lämnade jobbet som GM men han stannade kvar som director of player personnel. 2003 lämnade Cherry Mississauga helt och hållet, efter några ganska framgångsrika säsonger så lämnade laget Mississauga 2007 och flyttade till St. Catherines där laget döptes om till Niagara Ice Dogs.

Don har en yngre bror Dick som också spelade hockey och Dick hade större framgångar på isen. Dick tillbringade tre säsonger i Boston Bruins och Philadelphia Flyers, totalt så blev det 145 matcher i NHL för honom. Don har två barn som bor granne med honom i Mississauga som ligger lite utanför Toronto, Toronto Pearson International Airport ligger bland annat där. Cherry har haft flera hundar och hans bullterrier Blue blev väldigt känd och populär i Canada.

Statistik som spelare

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2015-07-31 10:00:00