- Vissa grät av frustration

Real Zaragoza förlorar för femte gången i år, det är fjärde förlusten på hemmaplan. Med risk för att tappa all trovärdighet redan i den här textens andra mening konstaterar jag (liksom många före mig) att Getafes vinst får lov att tillskrivas kvällens huvudperson, Cesar Muñiz Fernandez.

Han måste ha beslutat sig för att Getafe skulle vinna det här på förhand, skriver As.

Det är ord och inga visor.

 

Och Manolo Jimenez är sammanbiten när han säger:

- Jag tänker inte säga ett ord om domaren. Jag har gratulerat mina spelare. De hade ett berg att bestiga ikväll, och de kämpade med blod, svett och tårar. Det är den här attityden som spelarna uppvisade ikväll, det är den som är Real Zaragoza. Det är den attityden som gjorde att vi klarade oss kvar förra säsongen. Det är vad jag vill fokusera på.

 

Sedan tillägger han:

- Det var flera av spelarna som grät i ren frustration i omklädningsrummet. De kämpade så hårt. De gav allt. Det är otroligt orättvist.

 

Vi backar bandet.

Dagarna innan match pratas det om att Zaragoza ska starta 4-4-2, något jag personligen förespråkat under en längre tid, men Jimenez insisterar på att använda samma elva som han gjorde mot Valencia. Det visar sig så småningom vara ett försök till avledande manöver.

För Zaragoza, som vill bidra ytterligare till festligheterna kring firandet av Jungfrun Pilar, är fast beslutade att vinna mot Getafe; ett på förhand bra men överkomligt motstånd, ett Espanyol från Madrids förorter.

Försvaret blir förvisso detsamma som förra veckan. Roberto i mål, Sapunaru som högerback, ett mittlås bestående av Alvaro och Paredes och så Abraham på vänsterbacken.

Jimenez ger fortsatt förtroende till de båda yttrarna Victor Rodriguez och Paco Montañés, men den här gången flankerar de José Mari och Romaric som bildar dubbel-pivote. (Apoño stannar kvar på bänken på grund av "problem med attityden".) Och så på topp; Atanda och Postiga.

Det ser alldeles för bra ut.

 

I den nionde minuten blir Real Zaragoza tio man. Det är den snabbaste utvisningen i historien på La Romareda, och det är Romaric som skriver in sig i historieböckerna. Med benet utsträckt och dobbarna före hoppar han rakt in i Lacen. Att det sker oavsiktligt är det ingen som betvivlar. Romaric ger sig in i kampen om bollen, men det är så klantigt gjort och det kunde gått så illa och även om vissa hävdar att hans tydliga brist på uppsåt i kombinatin med det tidiga skedet i matchen kunde färgat kortet gult istället tycker jag inte vi ska vara alltför arga på Muñiz Fernandez för att han visade ut honom.

 

Det här tvingar Manolo Jimenez att avbryta sitt 4-4-2-ande. Han plockar ut en oerhört besviken Victor Rodriguez för att stabilisera defensiven med Movilla.

Och trots att Movilla gör det med den äran (han är utan tvekan en av planens bästa spelare) kan jag tycka att vi kunde vågat lite längre med Victor, satsat full fart framåt och väntat med bytet tills någon tagit ut sig lite väl. Getafe hade trots allt inte en suck att säga till om, de hotade inte Zaragoza. (De hade en möjlighet som givetvis kom från Abrahams kant i den tredje minuten och sedan kom de först igång igen i den 35 minuten.)

För att citera den brittiske kommentatorn. You can't tell that Zaragoza's down a man at all.

 

Men Muñiz Fernandes, som måste fått vittring av utvisningen, behöver knappt plocka ut pipan ur munnen. Avblåsningarna duggar tätt, Zaragoza tillåts inte så mycket som snuda vid en Getafespelare (nej inte för att de filmar, de står på benen) förrän han blåser frispark åt motståndarlaget.

Luis Garcia som inser att hans lag är på väg att sugas ner i en Real Zaragoza-tratt och kanske fastna (de kommer inte igenom mittfältet utan assistens av Muñiz Fernandez) byter ut Lacen för Pedro Leon och även om Luis Garcia gissade aldrig så rätt så förblir Geta bleka mot detta tiomans-Zaragoza.

Det här märker Muñiz Fernandez också.

 

En annan historia.

Det var en gång en man som hette Cesar. Han såg kanske inte så mycket ut för världen, men inom sig närde han en stark längtan efter att förändra den.

Som sitt främsta karaktärsdrag rankar han sin känsla för rättvisa.

Han var djupt förälskad i en vacker flicka från Zaragoza som han friade till.

Men hon sa nej.

 

Straff.

Andra halvlek börjar på samma vis som tidigare den första. Getafe avfyrar ett varningsskott och sedan tar Zaragoza över.

Och i samma anda är det bara minuter senare dags för Muñiz Fernandez att visa ut nästa Zaragozaspelare.

To add insult to injury bjuder han gästerna på en straff i samband med utvisningen. Det är Pedro Leon som letat sig in i Zaragozas straffområde, hhan jagas av både Alvaro och Paredes men han får bollen lite för långt ifrån sig och när han ska stärcka ut benet för att försöka nå den med tån halkar han.

Muñiz Fernandez tvekar inte.

Penalty y expulsion. 

Och stor förvirring uppstår.

För ingen vet vem Muñiz verkligen visade ut. Det vet inte Muñiz själv heller, så han kallar på linjeman och frågar:

- Vem av dem var det jag visade ut?

Linjeman har ingen aning, ty från där han stod snappade han till att börja med inte upp  någon utvisning över huvudtaget. Men Muñiz står där med kortet i ena handen och den andra pekandes mot straffpunkten. Vem? Var det Paredes? Var det Álvaro?

Álvaro går fram till linjeman för att få klarhet i vad det egentligen rör sig om och där fattar domarna beslutet. De pekar på honom (fast Paredes var den som var "närmast" Pedro Leon när han slant).

- Det var du. Det är du som ska ut. 

Álvaro är en av dem som gråter av frustration i omklädningsrummet efter match. En annan är Franco Zuculini.

 

Diego Castro stegar fram, skjuter och Roberto nuddar bollen med fingertopparna men lyckas inte få iväg den utan får se den försvinna in i mål bakom sig. I framtidens lexikon, där det jämte varje text finns en liten ruta man kan klicka på så att det spelas upp en scen som definierar innebörden kommer denna sekvens finnas med. Det är prescis så det ser ut när orättvisan segrar.



Manolo Jimenez är rasande. Han vänder sig mot bänken och skriker och svär, han gestikulerar vilt.
- Vad är det där om, frågar kommentatorn, är han arg på någon på bänken?
Nej.
Manolo är inte "arg på någon på bänken". Han är förbannad på domarteamet. Men för att slippa visas ut vänderhan fjärdedomaren ryggen och  skriker ut sin vrede mot dem som delar den.

 

Trots straffmålet och utvisningarna ger Zaragoza inte upp. Och man är bara millimeter ifrån 1-1 när Helder Postiga är uppe och nickar in ett inlägg.

Muñiz Fernandez som kanske är orolig att hans agenda ska "bli uppenbar" straffar en dussintackling av Barreda med rött kort. Den klassiska kompensationsutvisningen. Som bara bekräftar allt som skett tidigare, som flyttar det från paranoiarutan till fakta.

Aranda (som väljs till matchens bästa spelare för övrigt; Aranda har förstått HUR han ska ta sig från bänken till startelvan) byts ut för Apoño som också är nära att utjämna men glömmer bort att han har medspelare omkring sig och tar för lång tid på sig innan han släpper bollen.

Zaragoza kämpar och kämpar. På tilläggstid är hela laget, även Roberto, uppe på offensiv planhalva.

Muñiz blåser av innan de fyra tillägsminuterna är till ände.

 

Och inte en enda Zaragozaspelare skakar hand med honom.

 

- Vi kan inte bara kritisera domarna, säger Roberto efteråt. Utan vi måste omvandla den här kritiken till en seriös diskussion som verkligen leder någonstans. Det är hög tid att domarna börjar stängas av retroaktivt. Situationen är ohållbar.

 

Marca ger Muñiz Fernandez en nolla i betyg.

Så han är förmodligen nöjd.

En selfmade man som dyrkar sin skapare.