Inte lycklig

Carlos Aranda är inte alltför upprymd i Real Zaragoza, det berättar han för Aragón Radio enligt maximen du är din egen lyckas smed. 

Alldenstund han inte är nöjd med situationen lägger han alltså korten på studiobänken med en förmodad förhoppning om att söka förändra läget och säger:

- Jag trivs inte med den sportsliga sidan av min tillvaro. 

Då det alltid är känsligt att gå ut och peka på missnöje (någon blir kränkt eller det tar löjliga proportioner lex C.Ronaldo tex) är det viktigt att kunna underbygga och att  vara konkret och  specifik om inte annat av ren självbevarelsedrift, tycker i alla fall jag.
Aranda verkar om inte annat delvis angelägen om att  försöka se till att publiken inte vänder sig mot honom eller ger honom onda ögat och är därför noga med att förklara att han förvisso trivs ypperligt i staden och med folket.
Men han flyttade inte till Zaragoza för att njuta av den trotsiga arkitekturen (mudejar) eller för att skaffa nya vänner (vänner har Aranda redan land och rike runt, då han väl spelat i snart alla lag). Nej, han flyttade till Zaragoza för att spela fotboll.

- Jag är 32 år, säger Aranda till Aragón Radio. Det betyder att jag har minst tre, fyra år kvar som jag kan hålla god nivå på. Hur vore det då möjligt för mig att vara glad, samtidigt som jag inte får ägna de sista bra åren åt att spela?

 

Anfallaren har dock medverkat i samtliga matcher, om än som inhoppare. Som mest har han fått spela 38 minuter, mot Valladolid och sammanlagt har ströminuterna blivit 150 såhär långt in på säsongen.


Till exempel fick Aranda hoppa in mot ett av sina gamla lag i helgen; Osasuna.
 

Det jag tycker luktar lite illa med denna radiobekännelse är det faktum att Aranda inte pratat med Manolo Jimenez, att han inte innan han "talar ut"  försöker ta det internt först och kanske rent av få en förklaring eller lyckas nå igenom med sin poäng.

För Aranda nära nog koketterar med att den storm han blåser upp med hjälp av sitt sugrör i någons halvfulla vattenglas är en "exclusive".

- Jag har inte pratat med Jimenez eftersom jag inte anser att det angår honom, säger han dessutom. (Men vem är det som tar ut laget, Aranda?) Jag har inget att säga honom egentligen. Jag tror vi har olika sätt att se på saker och jag kan inte kritisera det jobb han gjort med klubben.

 

Trots att det finns en illa dold vädjan efter vad åtminstone Aranda själv anser vara upprättelse här tvivlar jag på att Manolo Jimenez låter sig bevekas. Jag har svårt att se honom vare sig göra några betydande förändringar eller surfa på martyrens våg av skuldkänslor och komma med någon form av "svar" via media.

 

- Jag fick ju inte spela då det gick dåligt, varför skulle jag få spela nu när det går bra helt plötsligt och när laget gör saker på rätt sätt, avslutar Aranda efter att aningen motsägelsefullt - det får sägas- försökt understryka att det för honom är viktigast att laget vinner och att hans lagkamrater "mår bra".