Leo Ponzio lämnar Real Zaragoza
En av de stora - och vår kapten - tar avsked.
Det kommer inte som en chock för någon. Att vår kapten velat lämna oss för hemlandet Argentina har flitigt cirkulerat i rykteskolumnen, och dessutom har huvudpersonen själv gett indikationer om det.
På morgonen onsdagen den fjärde januari nådde han en överenskommelse med klubben om att bryta kontraktet. Klockan sex på kvällen höll han en presskonferens för medierna.
Det syns att han är tagen. När Salvador Arenere, ur den nya styrelsen, inleder presskonferensen sitter Ponzio tyst bredvid, stirrar tomt rakt fram och verkar försöka svälja en klump i halsen. När Arenere stakar sig då han räknar upp säsongerna Ponzio varit i klubben tittar argentinaren generat ner i knät. Det har antagligen inte varit ett lätt beslut att ta, att lämna klubben nu. Och det är ett tråkigt slut till en i övrigt vacker saga.
Copa del Rey-vinsten från 2004.
Den tog sin början sommaren 2003, då han flyttade från moderklubben Newell’s Old Boys till Aragonien. Den då 21-årige Leo blev snabbt en viktig spelare i laget, och missade endast ett fåtal matcher under sina första tre säsonger i Spanien. Han var med om att vinna både Copa del Rey och Spanska Supercupen 2004, innan han 2007 flyttade hem till Argentina för att representera River Plate (där han vann Clausura-delen av ligaspelet 2008).
Året därpå åkte Zaragoza ner i Segundan efter en usel säsong. Stjärnorna stod på kö ut från La Romareda för att lämna laget de tolv månader tidigare älskat. Mest upprepad och ogillad blev Sergio Garcías (lite nedkortade) avsked: ”Jag vill spela i Zaragoza, men inte i Segunda”. Som om det var djävulens tillhåll. Och efter en inte riktigt övertygande inledning och ett halvår i Segundan avverkad lämnade den sista av ”stjärnorna” (Zapater borträknad): Ricardo Oliveira.
Då, i den stunden, återvände Ponzio. Till och med han körde med den numera klassiska standardfrasen på sin presentation: ”Jag vill ta dem tillbaka där de hör hemma.” Skillnaden när en ordinär värvning säger det och när Leo sa det var att den senare hade en egen erfarenhet av vad det innebar.
Andra gången Ponzio presenteras för klubben
Själv var jag ung som Zaragocista (fastän jag väntade länge ännu med att kalla mig själv det), i lite mer än ett år hade jag aktivt följt lagets matcher. Jag kände inte till klubbens fina tidiga 00-tal särskilt bra, och därför var Ponzio som en ny spelare för mig. Men tongångarna bland fansen i Zaragoza var inte särskilt positiva, han kallades för ”en av de sämsta i klubbens historia”. I frustration över andra uteblivna förstärkningar hos ett storlag som åkt på en stjärnsmäll, förstås, men ändå.
Vilken revansch Ponzio fått på pessimisterna! Han fick som han ville och Zaragoza kom tillbaka till Primera División direkt. Han blev sedan en av huvudfigurerna, vice-kapten och till slut kapten. Han gjorde flera viktiga mål, min favorit är det avgörande målet mot Espanyol i förra säsongens kamp för överlevnad. Kolla hur snabbt han accelererar för att snappa upp den bollen! Hade Leo stannat kvar ytterligare en säsong hade han blivit den meste utländske spelaren i klubbens historia, nu stannar han på en andraplats bakom uruguayanen Gustavo Poyet med 246 matcher (Poyet samlade ihop 291).
Men det var inte målen som gjorde Ponzio uppskattad (även om det är vad som är enklast att sammanställa, utan hur han hela tiden gav allt för laget. Det var Ponzio som fick mig att överge mina drömmar om att bli en stjärnforward, och istället en anonym defensiv slitvarg som gör allt och lite till för laget.
Och då Ponzio slutade att vara den spelaren, som mot Alcorcón, då han som kapten vägrade prata med fansen efter matchen, höll det inte längre. När han nu lämnar laget kom han och klubbens representanter överens om att lösa alla kvarstående skulder för att låta bli att belasta klubben ytterligare ekonomiskt.
Leo drar på sig ett av många gula kort genom karriären. I Zaragozared brukar, eller brukade vi, skämtsamt säga att oddsen för att Ponzio skulle få gult låg på eller under 1.00.
På presskonferensen fortsätter Salvador Arenere att prata. Han räknar upp exakt hur många matcher Leo gjort för Zaragoza och jämför med Gustavo Poyet, han berättar mot precis vilka motstånd Leo spelat för Argentina, och med vilka stora och viktiga spelare han vann u20-VM 2001. Det är nästan pinsamt, det är inte det vi kom för att göra. Arenere får det att verka som om Zaragoza behöver någon slags fame-by-association för att hävda sig, när det inte är så. Dessutom ska hela den nya ledningen säljas in, med hela namn. Men han drar faktiskt en anekdot om första gången Messi spelade på La Romareda, och knappt fick röra bollen tack vare sin landsman Ponzio.
Det är ändå synd att sagan får sitt slut här och nu, och på detta sätt. Att hans sista matcher i klubben ska vara de ur denna period. Men han fick åtminstone göra mål i sin sista ligamatch för klubben.
När Leo själv äntligen får order börjar han med att be om ursäkt för att han inte kommenterat detta tidigare, och förklarar att han gör det för att han vill kunna vara med sin familj. Rösten fastnar i halsen när han förklarar att han varken tar ett kliv upp eller ner, utan bara ett steg framåt.
”Jag kommer aldrig att glömma de vackra ögonblick jag upplevt här, men aldrig heller det svåra stunderna,” säger han. ”Jag vill tacka alla som jag träffat här. Jag lämnar en del av mitt hjärta kvar.” Han säger också att med enighet och styrka kommer Real Zaragoza att ta sig ur denna situation, och att han önskar klubben allt väl.
Efter presskonferensen går han ut i mörkret utanför La Romareda för att tacka och bli tackad av fansen. Han ger sig inte iväg direkt, utan hoppas kunna se lördagens match mot Racing. Nu blir han inte kallad "en av de sämsta någonsin", nu tackar klubbens fans honom, trots omständigheterna, från djupet av sina hjärtan.
Jag hoppas att på ett eller annat sätt få se honom i Zaragoza igen i framtiden. Jag sätter min tro till att historien upprepar sig, med tanke på utgången av hans senaste flytt till River.
Zaragozaredaktionen vill tacka Ponzio för allt han gjort för klubben genom åren, och önskar honom naturligtvis all lycka i framtiden.
Vi glömmer aldrig matchen mot Real Sociedad, då vi var på plats och såg dig agera matchens
gigant. Detta foto och många därtill blev våra souvenirer.
