La Batalla de Aragón: Plan störtar ju då och då

Botten var en klippa och en avgrund och i avrgunden låg vi. Lite för långt nere hette det först och sedan alltmer och helt uträknade. 

"Det blir Zaragoza och så blir det två andra lag." Mhm. 

Zaragozaredaktionen har hela tiden varit konsekvent i sin vägran att erkänna något vara avgjort. Ibland har det varit lättare att tiga om det där fladdrande hoppet eftersom den som tror på något alltid måste rättfärdiga och försvara sig, medan all form av ateism anses vara neutral; objektiv och självförklarande. 

Skulle ljuga om jag sa att det inte funnits långa stunder av bottenlös förtvivlan. Den mörkaste stunden för mig var då vi förlorade mot Rayo Vallecano hemma i början på februari och Marca skrev Ni un rayo de esperanza. I samma veva lyckades jag räkna fel på antalet återstående omgångar och jämförde våra chanser att klara kontraktet med sannolikheten att råka ut för en flygolycka.

Vad de som förmodade att jag sällat mig till skaran som trodde vi skulle halka ur förbisåg var det viktigaste i själva "liknelsen": jag har inte - en enda gång - gått ombord på ett flygplan utan att vara säker på att det kommer störta.

Trots en statistisk antaglighet på 1 av 2 miljoner.

 

För trots en sanslös månad - Real Zaragoza var fjärde bästa spanska lag i mars sett till inspelade poäng, endast Barcelona, Real Madrid och Málaga i den ordningen tog fler - ligger vi sist.

Skillnaden är att vi fyllt avgrunden med allt som kastats ner i den och kommit upp på klippan med de andra.

Vi har 25 poäng. Det har Sporting (som vi möter borta i helgen) och Racing också.

 

Så vad har hänt?

När vände det?

Mot Valencia är det lätt att säga. Då vi med en man mindre vände och med två man mindre vann.

Men jag skulle nog vilja säga att själva vändpunkten kom lite tidigare, och i ett helt annat sammanhang.

För mig var det två ord efter en dråplig förlust mot Málaga i slutet på februari som förändrade dynamiken i Real Zaragoza.

"Jag skäms."

Manolo Jimenez slog näven i bordet och krävde förändring.

- Jag kräver värdighet och respekt för Real Zaragoza. Den här skölden som spelarna bär över hjärtat är en sköld som ska bäras med stolthet eller inte alls. Begriper man inte det ska man inte dra tröjan över huvudet, då kan man lika gott stanna på läktaren.

Han höll ett långt möte med spelarna på Ciudad Deportiva och förklarade sina ståndpunkter och sedan dess har likgiltigheten lyst med sin frånvaro.

Efter den passive Javier Aguirre, som stod med armarna i kors och skakade på huvudet som underlagen radade upp sig var det precis en man som Manolo Jimenez Real Zaragoza behövde. En lidelsefull visionär som inte räds kontroversiella uttalanden och med tron på lagets förmåga intakt. 

Manolo Jimenez har aldrig vacklat. Han är modig, envis, stolt, viril och driven; det är så man får ateister att börja tro. Och se - han har fått laget att sluta upp sig bakom honom, han har fått dem som inte visste att förstå vad Real Zaragoza är och han har inte accepterat några nej.

Förändringen vi ser är resultatet av hans kamp.

 

I lördags beskte Manolo Jimenez Pilarkatedralen för första gången. Han lade ner blommor framför jungfrun, det var ett offer sa han. Och i söndags bar han henne på sitt kavajslag.

- Jag är stolt över spelarna.  Vi spelade med 12 man idag. Publiken på La Romareda är verkligen helt exceptionell. Vi kommer kriga till slutet, och om vi trots allt misslyckas ska det vara på ett sätt som är värdigt att hugga i sten.

Vi kan inte begära mer än det.