RCD Espanyol - Real Zaragoza: 0-2

Det blir en sån här text.

 

Då Angel Lafita ordnade en frispark på tilläggstid tänkte jag som kommentatorn att nu kommer Real Zaragoza minsann att dra ut på sekunderna. Jag tänkte att det gör vi rätt i för då kanske de inte hinner sätta igång den där sista förbannade kontringen som blir kvitteringsmålet och så kommer människor som aldrig skulle behöva hänga med sina huvuden, som Roberto, att lämna arenan utan att lyfta på blicken, inte ens då han applåderar supportrarna kanske, kanske att slippa göra det. Men Real Zaragoza drog inte alls ut på sekunderna. Eftersom det inte finns någon tid att förlora.

Och istället för ett kontrande hemmalag sprang Juan Carlos plötsligt omkring som en vettvillig med armarna utsträckta och han fångades upp av Lafita och sedan var alla över dem. Så snabbt kom 2-0-målet att vi faktiskt inte fick uppleva det i realtid och sedan blåste domaren av och orden rann av mig.

 

För det skulle ju "inte gå" - det "visste alla". Det var en match som bara skulle spelas av för sedlighetens skull och jag skulle skriva ytterligare en text om hur vi vägrar ge upp (för vi vägrar ge upp), skörda några nya strån av halmen jag odlar i garderoben och lägga ut dem på rad här för den som är "dum nog" att greppa och klamra sig fast vid.

 

Men redan i inledningen blev det väldigt klart att Real Zaragoza - precis som Manolo Jimenez sagt gång på gång på gång - kommer kämpa till sista omgången.

Det såg - med andra ord - inte alls så pjåkigt ut.

Konsekvent försvarsspel som grundar för ett par förvisso mer pliktskyldiga än granna offensiva räder den första kvarten och inte direkt någonting att oroa sig för tillhör inte vardagen för oss så när vi ser det väntar vi på att allt ska bli som vanligt igen. Vi väntar på panikrensningar, förvånade mottagningar som snabbt slarvas bort och ett slag eller två över käften - allt sådant uteblev.

 Och även om det inte helt oväntat var hemmalaget som dirigerade den första halvleken fanns det någonting i Real Zaragozas sätt att hela tiden hålla dem i schack som viskade - kanske förrädiskt tänkte vi - om mer.

 

38 minuter går och Espanyol borde ta ledningen tre gånger om; Uche - Coutinho - Uche, men de stoppas av Roberto, magiska Roberto, som vi aldrig kommer kunna tacka nog hur allt än slutar.

Att vi fortfarande är med i matchen då andra halvlek drar igång beror bara på Roberto. För Espanyol spelar inte alls bra men det är sådant som brukar premieras mot Real Zaragoza, en trött motståndare skapar en halvdan chans eller ännu hellre får den till skänks, någon gör bort sig och så pang.

Men Roberto är där, tre gånger om inom loppet av fem sekunder och allting lever.

 

Real Zaragoza tar över matchen i andra halvlek. Jag ska inte säga att vi dominerar på något sätt, men på samma tystlåtna men bestämda vis som Espanyol styr första halvlek styr vi den andra och den är viktigare. Och vi är mer precisa.

Luis Garcia vill ha straff då bollen han försöker nicka in i vad som en gång brukade vara hans hemmamål nuddar en före detta lagkamrats hand men domaren friar och det är inte mer med det Hade vi förlorat hade det givetvis låtit annorlunda men nu gjorde vi inte det. Som vinnare får man bjuda på ett och annat.

 

Det första målet kommer i den 54 minuten. Luis Garcia vid hörnflaggan, ingen försvarare vid Casillas bortre stolpe och så plötsligt är Da Silva där med sitt huvud, ledningen är vår och nu kan vi börja räkna nedåt.

Nu VET vi att det kommer gå åt helvete.

Ingen är bättre än vad vi är på att ge bort en ledning.

Och direkt är Coutinho framme hos Roberto och försöker göra processen kort. Men idag går det inte. 

Idag, det säger han senare på presskonferensen, har Manolo Jimenez spelidé för första gången avslöjats. 

Det har tagit sex veckor för "bitarna att falla på plats". Precis som det tog Gay sex veckor, och Aguirre sex veckor. 

 

Postiga bränner ett friläge och jag säger till Joel att fy fan vad vi kan klandra honom för det där om ett tag. Oj vad vui kan skylla på honom och säga att hade han satt det där friläget så hade det sett annorlunda ut och vi skulle säkert haft rätt om det blev så.

Att han missar är inte särskilt ärkvärdigt egentligen. Han kommer fri med Casilla och börjar tänka. Vad är det med situationen som är obekant. Ah! Ingen har blåst av! Jag är inte offside. Och jag har inte ryggen vänd mot mål, ingen boll på väg mot mig mot luften, jag kan inte slå till sådär "på måfå" så....

Och så gick situationen om intet.

 

Eftersom Verdu betett sig lite grisigt mot Lanzaro hoppas jag att det blir italienaren "som gör segermålet" så att han kan ställa sig och dansa framför honom. Nej, det är inte särskilt moget men jävlar så skönt det hade varit.

Och Lanzaro är faktiskt inte långt bort. Han får till en kanonträff då vi gått in i den mest hatade av kvarter, den då vi leder med 1-0 men Casilla gör en jätteräddning och sen ska Juan Carlos in.

- Om han gör mål nu ska jag kalla honom kungen härdanefter, säger Joel. Eller nej. Jag ska kalla honom monarken.

 

Och när vi befinner oss på tilläggstid och Lafita - för första gången kapten i sitt Real Zaragoza - vinner den där frisparken och bollen går i mål innan vi hinner se det är det bara KUNGEN, MONARKEN, avblåsningen och sedan - efter några minuter - overklighetskänslorna.

Vann vi?

Vi vann.

Det är 16 omgångar sedan vi vann.

Det är minst två månader sedan vi gjorde två mål i en match.

Vann vi? Vi vann? Ja. Vi vann.

Just a fools hope.

 

 

Pochettino är lite patetisk på presskonferensen.

- Vi hade fler chanser så vi förtjänade att vinna.

Men snälla.

Det är som när Lendoiro hävdade att Deportivo borde fått vinna (och i den här matchen hade de inga chanser alls så han går emot Poches teori om fotboll) eftersom Real Zaragoza spelade "så tufft".

Det är fortfarande inte på chanserna man vinner. Man vinner på att göra mål.

Och hade Espanyol haft 99 chanser och bränt alla och vi haft en och satt den hade vi fortfarande varit värdiga vinnare. (Så länge det inte var på en orättvist tilldömd straff, det är enda gången det där inte stämmer.)

 

Som ni ser vet jag inte hur man skriver texter efter vinster just nu men det får det bli ändring på.

 

Real Zaragoza: Roberto, Álvarez, Lanzaro, Da Silva, Obradovic, Pintér, Apoño, Edu Oriol (Zuculini, min. 73), Luis García (Ruben Micael, min. 60), Lafita och Hélder Postiga (Juan Carlos, min. 85).

 

RCD Espanyol: Casilla, Javi López, Raúl R., H. Moreno, Dídac, Forlín (Thievy, min. 64), Romaric, Verdú, Weiss, Coutinho y Kalu Uche (Rui Fonte, min. 71).

 

Mål: 1-0, Da Silva (min. 54); 0-2, Juan Carlos även kallad Kungen, Monarken (min. 90).

 

Domare: César Muñiz Fernández 

Varningar Real Zaragoza: Álvarez (min. 43), Lafita (min. 43), Lanzaro, han missar nästa match, (min. 62), Edu Oriol (min. 68), Zuculini (min. 90) och Roberto (min. 90). Så ja det blev en del.

Varningar Espanyol:  Dídac (min. 43) och Coutinho för omgångens raraste filmning  (min. 88).

 

Roberto och Lanzaro efter slutsignal.


Aupa Zaragoza!
Nunca se rinde!