Real Zaragoza - Real Valladolid: 0-1

Gräsmattan

Den är gulfläckig och torr.  Det har varit varmt, över fyrtio grader om dagarna de senaste två veckorna och det hjälper förstås inte någon.

Men Valladolid tänker inte anmäla Zaragoza till förbundet. De klagar inte ens. De knyter sina nävar, går ut, ler artigt och kör.

 

 

Publiken

På förhand fruktade man att den sena matchen skulle hålla publiken borta från La Romareda. Och visst är det långt ifrån fullsatt, men det är inte tillnärmelsevis så få som dykt upp som man fruktade.

De som är där sjunger och hejar och visslar och hatar.

De för mycket väsen.

 

 

Den 20 augusti

 

Zaragoza blir kanske blåsta på straff eller i varje fall en indirekt frispark och möjligheten att spela med en man mer redan efter ett par tre (nåja tio) minuter då gästernas målvakt Jaime tar upp bollen med händerna utanför straffområdet. Valladolid klarar sig undan med varning och en frispark som blir farligare än vad den hade behövt som de slarvar i sitt försvarsspel (det är enda gången den här kvällen som gästerna ser tveksamma ut defensivt och tyvärr räcker inte det för oss). Montañes skjuter utanför.

 

Men Zaragoza kontrollerar spelet bra. Håller hög press, utmanar. Och gästerna får knappt känna på bollen. Det ser alldeles för bra ut för att kunna sluta med annat än förlust.

Apoño får iväg ett skott på mål strax utanför straffområdet, Jaime räddar. Ett par minuter senare är det Alvaro Gonzalez tur att nästan ge oss ledningen.

Det ser alldeles för bra ut. Helder Postiga blir gnällder ett par gånger, fällder någon gång - men håller i bollen mycket bra och lyckas flertalet gånger göra bort de tre försvarare som verkar fått det till sin uppgift att markera honom.

Edu Oriol visar framfötterna på högerkanten.

Real Zaragoza orkar i tjugo minuter, sedan är de trötta och börjar jogga.

 

När det händer stjäl Valladolid blixtsnabbt taktpinnen och tar över kontrollen. Zaragoza står som handfallna inför detta. Kanske trodde vi att vi genom att trötta ut oss själva också tröttat ut dem?

Men glöm inte att de gått ut och sagt att de inte har något emot att spela klockan 23:00, de har tagit sida med Real Madrid och Barca (men de slipper inte som de gör); än borde de alltså ha mycket energi - och mycket snart gör Omar, Ebert och Óscar livet surt för Real Zaragoza. De har väntat ut oss.

Vi gick på det.

Apoño kämpar för att vara överallt på planen medan Helder Postiga isolerar sig , blir en liten ö långt uppe i norr som ingen når fram till.

 

Agapitadorna kommer inte att upphöra bara för att Fernando Molinos tagit över presidentskapet. I minut 32 är det fullt liv på läktarna och kommentatorn - i all sin okunnighet - klurar och klurar och kommer fram till att hemmapubliken nog inte är nöjda med matchutvecklingen.

 

Metodiskt maler Valladolid ner Zaragoza.

Ebert kommer i lite för snäv vinkel, ensam med Roberto i den 43 minuten. Han har tagit sig omkring offsidefällan och skjuter. Utanför.

Valladolid tar ledningen strax innan halvtid. Man har jobbat hårt för det. Omar är precis onside (det finns förstås dem som kommer påstå att han var offside men nej, det var han inte) och petar iväg bollen till Oscar som för säkerhets skull skjuter den i mål två gånger och sedan dansar omkring och pekar på sitt tryckta namn på ryggen, ackompanjerad av publikens trägna bussvisslande.

En gång var det här hans hemmaplan och hans klack men det är det inte längre.

Vid midnatt är det 35 grader varmt i Zaragoza.


"Då var vi ett storlag och nu är de ingenting."

 

Den 21 augusti

 

Nåväl. Vi byter dag tänker jag. Gårdagen må vara Valladolids och de kan ha sitt 0-1 men nu är det vår tur.

Det ser inte helt oävet ut först, liksom det inte gjorde det när Hernandez Hernandez blåste igång huvudnumret.

För med Zaragozamått mätt är det en mycke bra och intensiv öppning på andra halvlek. Manolo Jimenez byter ut Romaric, som var tveksam till spel redan innan start, för José Mari. När han värvades var tanken den att han skulle spendera ett år i Zaragoza B, men han har imponerat på Jimenez så till den grad att el mister i veckan förkunnade att han kommer vara en del av A-laget.

Montañés soloräd längs vänsterkanten får La Romareda att i ett infall av kollektiv andäktighet dra efter andan; han når nästan fram till Postiga men Valladolidförsvaret hinner samla sig.

 

Så.

Att ta sig kring detta samspelta, defensiva lag (jag börjar motvilligt känna en stor beundran för Valladolid, som den vän av defensiv fotboll jag är) har visat sig vara omöjligt, och att försöka bryta sig igenom, verkar vi ha besämt, är inte vår grej. Kantspelet och inläggen ställer dem inte, de är med på allt.

Så Apoño försöker sig på världens äldsta trick. Gestikulerar vilt, pekar in mot mitten där Edu Oriol plötsligt befinner sig för att verkligen påkalla Valladolidförsvarets uppmärksamhet och visa att hit, till honom tänker jag minsann passa. Sedan spelar han ut till Paco Montañés ute till vänster och absolut ingen går på det. 

Zaragoza pressar på men Djukic knäckte koden för länge sedan.

Det gäller att rida ut den här stormen, den varar kanske 20 minuter.

Aranda kommer in för Zuculini och funderar på om han - som spelat i nästan alla lag men inte i Valladolid - har några vänner här han kan hänga med efter match enligt Lex Osasuna. Nog inte så många blir min halvhjärtade slutsats. Men det ska det efter slutsignal visa sig att han visst har. Aranda känner alla.

Det händer inte så mycket.

Det är precis som Paredes sa på presskonferensen innan match.

- Grunden finns där. Men nyanserna saknas.

 

I samband med en frispark i den 67 minuten uppfinner Hernandez Hernandez en straff ingen annan än en spansk domare som tycker sig ha hamnat i händelsernas periferi kan uppfinna. Han bestämmer sig för att han tycker Apoño tagit ner bollen med handen i straffiområdet (inga reprisbilder kan bekräfta detta eftersom han stod utanför tillsammans med resten av muren, det är en på alla sätt felaktigt tilldömd straff) och till skillnad från när Jaime som sista spelare tog upp bollen utanför straffområdet tycker han att det här är något som ska resultera i straffspark. Ingen förstår någonting. Inte ens Valladolid.

Hernandez Hernandez, som känner att han matchen börjar glida honom ur händerna står och håller i såväl det gula som det röda kortet; visar tydligt Javier Paredes som är framme och protesterar att han precis plockat upp båda korten ur fickorna och att han inte tänker vara rädd för att använda dem. Men Paredes är inte den som låter sig skrämmas till tystnad.

Hans protester hjälper alltjämt inte.

Victor Perez stiger fram, skjuter och Roberto petar undan bollen med fingertopparna.

Det är en märklig form av rättvisa som skipas. På något sätt.

 

Så gör sig Ivan Obradovic illa i knäet och måste bytas ut.  Han ersätts av Lucas Wilchez.

 På presskonferensen efter matchen förkunnar Jimenez att Obra har vridit knäet och kommer bli borta i minst en månad. Det är mycket olyckligt. 

 

Aranda visar sig vara en utmärkt inhoppare, han gör i princiop allting rätt, men han blir för ensam. Han isolerar sig inte så som Postiga gör, det är bara ingen som orkar följa med honom.

På tilläggstid - efter att Abraham rubgytacklat Omar, som ståndaktigt blir kvar på fötterna vilket hedrar honom - får Zaragoza lite oväntat fram bollen till Aranda. Han är omringad av hela Valladolid försvaret; de har varit utmärkta för övrigt. Hur han än tråcklar får han inte iväg bollen till någon. Eftersom det bara är han och alla svarta tröjor som är där.

 

På slutet har Real Zaragoza ytterligare ett par chanser. En frispark i ett skapligt läge samlar hela laget på den offensiva planhalvan och jag tänker att visst vore det fint och bra om Roberto blev säsongens första målskytt. Det blir han inte.

Bollen nickas ut till hörna och när Monta¨nes ska försöka göra något av bollen som kommer farande mot honom blåser Hernandez Hernandez av.

Real Zaragoza har förlorat säsongens första match.

 

På lördag väntar Espanyol.

Matchfakta:
 

Real Zaragoza: Roberto, Abraham, Paredes, Álvaro, Obradovic (Wílchez, min. 72), Zuculini (Aranda, min. 55), Romaric (José Mari, min. 45), Apoño, Montañés, Edu Oriol och Hélder Postiga.

 

Real Valladolid: Jaime, Rukavina, Marc Valiente, Jesús Rueda, Balenziaga, Álvaro Rubio (Sastre, min. 77), Víctor Pérez, Ebert (Lolo, min. 86), Omar, Óscar och Javi Guerra.

 

 

Mål: 0-1, Óscar (min. 45).

 

Domare: Alejandro Hernandez Hernandez

Varningar, Real Zaragoza: Apoño och José Mari

Varningar, Valladold: Jaime, Álvaro Rubio, Óscar och Sastre.

 

 

Aupa Zaragoza!